En tanklös manifestation

Att samlas kring det man har gemensamt, istället för det som skiljer en åt, är en i grunden fin hållning. Domprosten och chefen för Storkyrkan, Åke Bonnier, menar (i DN 2/5) att manifestationen för Jesus i lördags var ett sådant tillfälle. Men är det verkligen möjligt att lägga tolkningsskiljaktigheterna åt sidan? Med andra ord: är det verkligen samma sak de olika samfunden hyllar? Utan att känna till varje samfunds specifika religiösa uttryck måste jag ställa mig tveksam till frågan.

Det är förstås inte någon överraskning att de olika samfunden agerar tillsammans; men frågan är vad det egentligen är de har gemensamt. Ytligt sett Jesus, ja. Men mer påträngande ett sjunkande intresse för religion i allmänhet (vilket inte ska förväxlas med andlighet, vilken tycks öka). Precis som i fallet med politiken verkar folk mindre benägna att engagera sig i en rörelse. Som Gunilla Ågren från Pingströrelsen säger: "Det viktigaste är att vi kommer tillsammans över olika samfundsgränser för att visa att det finns så här många kristna människor som tror på Jesus". Kort sagt: vi är en kraft att räkna med. Det må vara en tillfällighet att manifestationen inföll så snart efter att lagen om homoäktenskap trätt i kraft...

Men åter till Åke Bonniers ord om att lägga tolkningar åt sidan. Till skillnad från honom tror jag snarare att det är en farlig hållning, som exempelvis riskerar att erbjuda tvivelaktiga sekter en möjlighet att frottera sig i ett sammanhang som genom sin allmänt hållna profil skänker viss legitimitet. En hållning som den konventionella religionen förlorar på, eftersom manifestationen framhåller att samfunden i grund och botten delar samma tro. Svenska kyrkan deltar visserligen inte, men är samtidigt ointresserad av någon nyansering; möjligen vill den få en liten del av uppmärksamhetskakan. Dessutom är det svårt för ett religiöst samfund att kritisera en manifestation för Jesus utan att kritisera sig själva...

Emellertid får man fråga sig vad den fundamentala skillnaden är mellan denna manifestation och en politisk motsvarighet, där exempelvis den demokratiska vänstern eller högern associerar sig med antidemokratiska rörelser i fördömelsen eller hyllningen av ett eller annat? Föreställ er det hypotetiska exemplet en "Manifestation för Sverige". Skulle det vara möjligt att då lägga skiljaktigheter åt sidan för en gemensam hyllning till landet vi lever i? Tänk er en minister uttrycka en liknande hållning som Åke Bonnier: "Ja, vi har visserligen lite olika syn på hur begreppet demokrati ska tolkas, och medborgarskap och mänskliga rättigheter och lite annat.... men idag samlas vi ju för att hylla det vi har gemensamt!"

Troligt? Knappast. Är jämförelsen orättvis? Säkert. Men bara i praktiken. I teorin handlar det om samma sak: att sanktionera tveksamma hållningar under ett legitimt paraply. Lite som FN:s problem i rådet för mänskliga rättigheter. Och om inte annat understyrker det hursomhelst det förnuftiga i att hålla religionen utanför politiken. Ett annat av FN:s problem, alltså...