Kärnverksamhet - slutmål eller utgångspunkt?

Vad innebär betyder egentligen "kärnverksamhet"? I dessa tider av besparingar nämns ofta detta begrepp i relation till vad som bör prioriteras. Underförstått är att det handlar om välfärdens heliga treenighet: skola, vård och omsorg. Det är dessa som ska värnas. Om det tycks alla vara överens.

Men lyssnar man lite till debatten så tycker jag mig höra en distinkt skillnad i tonfallet mellan högern och vänstern. Från de förra ljuder en närmast lättad klang, då de äntligen får göra utfall mot alla de "onödiga" projekt som stöds av kommuner och olika statliga myndigheter. Hos de senare går tonerna snarast i moll; de förlorar nu utrymme för sina möjligheter att ha ett finger med i allehanda verksamheter.

Poängen är att man ska vara försiktig med att tro att alla talar om samma sak bara för att de använder samma uttryck. För en traditionell höger är kärnverksamhet det enda som staten ska syssla med; för vänstern betyder begreppet däremot det som är viktigast för stat och kommun att prioritera, men långtifrån det enda.

På Dagens Arenas ledarsida diskuteras idag de ökade kostnaderna för socialbidrag. De sägs vara en följd av höjda avgifter för medlemskap i a-kassorna. Folk har inte längre råd att vara med. Är det sant? Är analysen så enkel? Nja. Är det inte så att skattesänkningarna som genomförts i princip går jämnt ut med höjningen i a-kassan? Jo, men stora grupper - exempelvis de timavlönade - har en tillvaro av osäkerhet som tvingar dem att dra ner på kostnader eftersom deras inkomster är osäkra. Samtidigt förklarar det inte hela bortfallet.

Just höjningen av avgiften till a-kassan är dessutom svår att motivera som påtryckning för människor att komma i arbete, eftersom denna avgift betalas också då man arbetar. Istället måste det ses i samma ljus som attityden till kärnverksamhet: högerns agenda är en glidning från kollektiv till individ. Här återfinns också försämrade villkor för fackligt medlemskap. Var och en ska solidariskt bidra mer ur egen ficka; därför sänks också skatterna, för att skapa utrymme för detta. Men eftersom det då istället handlar om ett frivilligt bidrag är det alltför enkelt att prioritera andra utgifter. Och kostnaderna hamnar i slutändan ändå på myndigheternas bord i form av socialbidrag.

Misslyckandet är i detta ljus ideologiskt: individerna har inte förstått sitt eget bästa, trots allt. Och det är just här svårigheterna uppstår. Vart ska man dra gränsen för hur mycket ansvar myndigheterna ska ha för medborgarna? I fallet med a-kassan är det uppenbart att regeringen gjort fel prioriteringar. Inte minst från sitt eget perspektiv: deras politik blev alltför tydlig eftersom de inte kunde binda den till ett mångtydigt och positivt begrepp som "kärnverksamhet".

I den meningen är den grundläggande frågan om höger eller vänster i själva verket väldigt tydlig: är kärnverksamheten något vi ska sträva mot eller utgå ifrån?