Att våga tänka fel

Det är viktigt att våga tänka fel. Utgångspunkten för nya idéer ligger ofta i reaktionen gentemot en tidigare, mindre lyckad tanke. Gör om, gör om, gör rätt, till slut. Ungefär. Vågar man inte hålla en tidigare oprövad tanke så blir det emellertid lätt att bara falla tillbaka på det invanda, det familjära. Malen Rydells skriver i DN om Socialdemokraternas oförmåga att våga tänka en tanke till slut, och hon belyser konsekvenser av denna brist på genomgripande analys: irrelevans, vaghet, osjälvständighet.

Göran Rosenberg skrev nyligen om tanken på samhällstjänst som en väg mot att finna en gemensam grund i vårt land, där medborgarna driver isär mot mindre förståelse för varandra. Ungdomar mellan 16-25 skulle vara pliktskyldiga - likt en civil militärtänst - att utföra uppgifter av något slag. För att bryta invanda banor, för att träffa oliksinnade. Tanken är välvillig, men något verklighetsfrämmande. Finns det kanske ändå något som kan komma ur detta första förslag - något som kan leda vidare? Inte om du frågar en del av högerns debattörer. De väljer att skratta (neo) och ironisera (här) eller hänvisa till "guilt by association" (här). Avfärdande är förstås en enklare lösning än bemötande; särskilt om man helst bara vill fortsätta som förut. De följer en viss tendens hos högern (se t ex om Per Gudmundsson nedan): en ovilja att konstruktivt fundera över alternativ. Det är förstås inget unikt med just högern; de råkar bara dominera politiken för tillfället och är livrädda för att förlora greppet. Ändå förlorade Socialdemokraterna sitt grepp just genom en oförmåga att ifrågasätta sina egna sanningar...

Henrik Bredberg, på Sydsvenskans ledarsida, visar däremot hur man kan tänka vidare utan att acceptera ett inlägg i detalj; hur man till och med kan förkasta det, men ändå utvinna något nytt genom sin opposition.

Många verkar för övrigt ha hängt upp sig på Rosenbergs tankar om gemensam grund i kombination med nationen och reflexmässigt hänvisat till totalitära samhällen. Men det är ju ingen specifikt uttalad typ av värdering som omnämns: poängen är istället att möjliggöra upprättandet av ett samtal mellan människor i syfte att möjliggöra en vidare horisont. Det innebär inte alls med nödvändighet någon urvattnad multikulturalism, utan istället ett berikande av den enskilde.

Möjligen har Rosenberg fel. Men ändå rätt. Är det inte nyttigt att tvinga sina tankar in i nya banor? Hur ska vi annars komma vidare? Ett debattklimat där olika åsikter avfärdas istället för motbevisas är kontraproduktivt.

Siri Hustvedt - "The Sorrows of an American"

Siri Hustvedts senaste bok, The Sorrows of an American (recensioner i DN, Svd, Sydsv.), är en lång övning i att tolka sig själv och sin omgivning. Följaktligen berättas historien av en psykoanalytiker. Erik Davidsen är skild, olyckligt ensam och oturligt förälskad i sin hyresgäst, jamicanska Miranda. I sin nyligen avlidna faders kvarlåtenskap finner han och systern, Inga, ett kort brev som kastar dem in i en detektivliknande undersökning för att upplösa hemligheten deras far lämnade efter sig.

Det är en vacker och insiktsfull roman. Den kommer nära sina karaktärers trasig liv och försöker gräva djupt i deras olyckor. Men samtidigt förmedlar den tolkande hållningen paradoxalt en distans hos läsaren. Trots intimiteten känner jag mycket lite för de inblandade. Sammanhanget känns helt enkelt lite för konstruerat och omständligt, överintellektuellt, kanske.

Erik och Inga återupplivar hellre den avlidna fadern genom de spår han lämnade, än att möta tomheten efter honom; och liksom de på något sätt distanserar sig från sorgen blir också jag distanserad från dem jag läser om. En intelligent och välskriven roman, både läs- och tänkvärd; men det är något om saknas: en innerlighet, en ogenomtänkt känsla.

Tre små partier

EU-debatten mellan småpartierna i svt:s Agenda igår var både upplysande och intressant. För det första var det ett smart drag av kanalen att få exponeringen avklarad; till skillnad från debatten mellan Marita Ulvskog (S) och Gunnar Hökmark (M) fanns här ingen tydlig opposition att lyfta fram. De är olika, det är allt. Schyman (Fi) körde sitt race som vanligt, men tycks ha tappat den där balansen och glimten i ögat som gjorde hennes stil så effektiv tidigare. Nu fungerade hon snarast som en åklagare gentemot Sverigedemokraternas Sven Olof Sällström. Denne hade det inte så lätt; på frågan om vilken "svensk kultur" det egentligen var han ville försvara mot EU:s inflytande, beklagande han sig över att 11 minuter var för kort tid att förklara det på. Programledaren anmärkte närmast förvånat att han hade 5 sekunder, inte 11 minuter (vilket var hela debattens tidsram).

Det sätter också fingret på de populistiska partiernas problem: de fungerar inte inom den vanliga politiska ramen eftersom de saknar argument som fungerar här. De anspelar ju inte på någon pragmatisk rationalism eller balanserade reformer, utan anspelar istället på rädslor och oro hos väljarna; känslor som kan få utrymme i abstrakta plattityder som "ge oss Sverige tillbaka". Det är retorik som kanske fungerar i tal till de egna, men som fungerar dåligt i traditionella debattforum. De bygger för starkt på känsla och för lite på förnuft, därför måste väljarna dela värderingarna med partiet redan innan de hör deras "argument". En debatt med Sverigedemokraterna blir därför sällan om realpolitik, utan reduceras istället till att lyfta fram och försvara faktorer som borde vara självklara i ett demokratiskt sammanhang (människors lika värde, etc.) eller svårdefinierade begrepp (som "svensk kultur). Det påminner mig om person som under en diskussion om konflikten i Palestina hävde ur sig på fyllan: "bygg en mur kring hela skiten och bomba allihopa om de inte blir vänner". Från sådana uttalanden finns få vägar framåt.

Christian Engström från Piratpartiet framstod på sätt och vis som vinnare, eftersom han höll lägst profil och därför framstod som mest balanserad. Dessutom lyfte programledaren flera gånger fram att hans parti hade störst chans i valet (vilket lät ungefär som att "så ni är väl dem man ska ta lite på allvar").

Debatten mellan Ulvskog och Hökmark, slutligen, visade mest hur dåligt förankrade EU:s detaljfrågor är i Sverige. Debattörerna själva verkade närmast kämpa med att handskas med sina argument och hade ingen tid att faktiskt förklara vad de talade om. Den som inget visst tidigare, vet knappast mer nu. Möjligen bekräftades de märkliga i att ha Ulvskog som etta på S-listan. Hon utstrålar en arrogans och nedlåtenhet som - liksom Hökmark påpekade - rimmar illa med den kompromissbaserade politik som förs i Europaparlamentet. Det är svårt att komma ifrån att uttagningen ser ut som ännu en belöning till en politiker för lång och trogen tjänst...

Denna värld, och andra

Det finns förstås ett intresse hos den dominerande ideologins företrädare att framställa den rådande ordningen som det mest upplysta och självklara valet; som en slutpunkt i det rationella förnuftets utveckling. Fördelarna framför alternativa former av ekonomisk ordning och styrelseskick används för att belysa hur den nuvarande ordningen är den ojämförligt bästa. På denna grund avfärdas eventuella utmaningar av denna ordning som luftiga drömmerier, naiva eller i värsta fall rent av farliga tankar.

Men att historien skulle vara en rät linje av rationell utveckling borde vara en kasserad hållning. Det är också snarast i den ideologiska retoriken den återkommer. För att antyda den egna positionens överlägsenhet framför alternativet. I tidskriften Neo (nr 2/09) avslutar Per Gudmundson med en krönika (dessvärre ej på webben) av just detta slag: förlöjligandet av en kritisk hållning, med hänvisning till historiens misslyckande.

Han utgår från en brittisk tv-serie, Ett annat sätt att leva, där sex kvinnor placeras i olika avlägsna och isolerade kulturer. Programmet appelerar till en kulturrelativistisk hållning, som inte lägger några värderingar i kulturella skillnader med hänsyn till bristen på en universell etik. Kvinnorna är alla trötta på det västerländska levernet, men får uppleva att också alternativen har sina nackdelar av bristande jämställdhet och andra orättvisor.

Gudmundsen ser programmet som god underhållning för alla "som tröttnat på dem som gnäller över livspussel, konsumtionssamhälle och vafrihetsstress". En känga i baken på dem - han nämner t ex Nina Björk - som dristar sig till att ifrågasätta rättvisan i kapitalismens fördelningsmekanismer.

Det är sant att man ska vara på sin vakt mot verklighetsfrånvänd idealism, likaså en romantisering av något föreställt urpsrungstillstånd. Men blir avfärdandet av alternativa sätt att leva en logisk följd av en förnuftig hållning? Knappast. Lika lite som att finanskrisen uppdagade svindlerier motiverar ett förkastande av hela det rådande ekonomiska systemet.

Vad Gudmundsen tycks vilja säga är att det är bara att bita ihop och acceptera. Enligt hans logik verkar det inte vara möjligt att föreställa sig några alternativ till ett system i vilket du hamnat i underläge, eftersom alternativet med nödvändighet måste vara sämre.

Även om han inte gör någon poäng av det, kunde man säga att det inte tjänar någonting till att fly verkligheten. Det existerar inga enkla lösningar. Däremot existerar det en möjlighet alternativa lösningar, och det finns ingen logik som rättfärdigar att en enskilde ska acceptera ett olyckligt liv av svävande, ideologiska skäl. Bättre att illa fäkta än att fly, alltså. Bättre med reformer än revolutioner.

Men det är inte vad Gudmundsen säger. Han vill bara att folk ska sluta gnälla på den ordning som han anser vara bäst för alla.

Gärna en tillnyktring vad gäller överhettad idealism. Men inte ett avfärdande av alla andra sätt att leva. Hos Gudmundsen finner man ingen förståelse för sin förtvivlan, bara fördömelse och uppmaning till rättning i ledet. Olyckan som drabbat den enskilde är hans eller hennes problem. Det är inte långt ifrån exempelvis den amerikanska högerns klarspråk: det är ditt eget fel.

Det individuella ansvaret är förstås ofrånkomligt. Men det betyder inte att varje vantrivsel i kulturen kan reduceras till denna enda beståndsdel.

En kris för tanken?

Per Svensson skrev häromdagen, i en mycket läsvärd artikel i Sydsvenskan (17/5 - vidare debatt 29/5 här), att vi trots allt bör gråta en skvätt för de rikas minskade förmögenheter. De speglar nämligen i en mening samhällets minskade resurser i stort. Emellertid verkar inte alla anse att krisen är lika problematisk. Via nedslag hos Miljöpartiet och socialantropologen Thomas Hylland Eriksen, målar Svensson upp en idétradition av pengaförakt (”pengar gör dig inte lycklig”, ”är roten till allt ont” osv.) som härstammar från Platon och kristendomen, men idag framför allt återfinns i den kulturella sfären. Det är en anledning till att våra minskade ekonomiska resurser diskuteras så sparsamt. Om krisen alls kommenteras är det gärna skadeglatt. För istället för en längtan efter den ordning som nyligen frambringade finanskrisen drömmer en del idealister om att andra värden ska framträda ur den krympande ekonomin. ”Sorry”, säger Svensson; Harvardekonemn Benjamin M Friedman har i princip bevisat att usla tider inte skapar goda människor.

Men är det verkligen vad det handlar om? Även om Per Svensson har en poäng i sin kritik mot finanskrisens svaga närvaro i kulturdebatten, så kan man ifrågasätta flera inslag i hans argumentation.

Miljöpartiet anklagas för att vara tillväxtfientliga på existentiella grunder eftersom det i deras partiprogram står att ”tillväxt i konventionella mening varken är möjlig eller eftersträvansvärd.” I konventionell mening, alltså. I själva verket handlar det om en vision som tydligare vill knyta samhällsekonomin till miljön: tillväxt och lönsamhet måste föregås av hänsyn till ”människor, miljö och naturresurser”. Kapitalismen är således villkorad. Men det betyder knappast att Miljöpartiet inte strävar efter att skapa fler jobb eller en fungerande samhällsekonomi. Inte heller att partiet är ointresserat av finanskrisen. Däremot betyder det att miljöpartisterna inte var fullt tillfreds med den ordning som föregick den.

För övrigt är Svenssons ekonomiska ledsagare i krisen, nobelpristagaren Robert M Solow, ironiskt nog en av de ekonomer som visat seriöst intresse för tanken om medborgarlön, Miljöpartiets så kritiserade förslag. Det visar om inte annat att två skilda tankar kan dela boning.

Det är vidare möjligt att professor Hylland Eriksen pratar ”persilja” då han ifrågasätter sambandet mellan ekonomiskt välstånd och det goda livet. Människor som inte får sina grundläggande behov tillgodosedda har dåliga möjligheter att vara lyckliga. Men eftersom hans exempel är ett samhälle med relativt sett lägre välstånd menar han knappast att människor skulle bli lyckligare av plötslig fattigdom. Snarare torde han hänvisa till diskursen kring vad ”lycka” innebär, och tanken om att välstånd endast tycks skänka lycka upp till en viss gräns. Därefter kommer tydligare andra faktorer kommer med i spelet.

Det är också värt att påpeka att Eriksen först och främst ifrågasätter ett givet samband. Han menar med andra ord att ”A” inte med nödvändighet följer ur ”B”. Inom ramen för den dominerande ekonomiska uppfattningen förefaller Eriksen möjligen väl naiv. Men samtidigt öppnar han för alternativa sätt att betrakta de prioriteringar vi gör och påpekar att det finns andra sätt att leva.

Den främsta skurken i sammanhanget är emellertid kulturbranschen. Här sägs ointresset för pengar vara en närmast andlig dygd. Det är möjligt. Men det är knappast förvånande att ekonomi inte är exempelvis en författares främsta intellektuella intresse. Det är knappast ett yrke man eftersträvar för ekonomisk vinnings skull. Däremot har väl debatten kring kulturutredningen visat att kulturens företrädare inte alltid är så okunniga om penningens värde, trots allt.

Att finanskrisen sedan betraktas ur olika ideologiska vinklar – om än detta tar sig uttryck i kritik mot nyliberalism och ”marknadsdiktatur” – är väl snarast logiskt. Det är här jag emellertid håller med Svensson om att det skrivits för lite. Kulturbranschens uppgift är ju just att pröva de teoretiska, etiska och intellektuella faktorer som utgör grunden för den världsordning som ledde till finanskrisen. De mer specifikt finansiella och nationalekonomiska omständigheterna, å andra sidan, lämnas kanske helst till experter på området, som exempelvis just Solow och Friedman, vilka båda skriver initierat om ämnet i New York Review of Books.

Per Svensson föregår med gott exempel genom att skriva den artikel han gör. Han har rätt i att det borde skrivas mer om finanskrisen och hans diagnos av orsakerna saknar inte relevans. Däremot borde han vara försiktig med att, om än med viss ironi, krympa utrymmet för diskussionen. Kritik av vårt samhälles syn på pengar leder knappast raka vägen till en romantiserad längtan efter fattigdom, eller någon tro på fattigdomens välgörande inverkan på våra värderingar. Också i tider av finanskris måste det vara möjligt att ifrågasätta huruvida vi verkligen lever i den bästa av världar.

Den anpassningsbara människan

Jonas Thente skriver en krönika i dagens DN som lite lättsamt tar upp frågan om prestationshöjande droger; preparat som ökar din koncentration och arbetsförmåga. Längre fram kanske de rent av gör oss smartare. Det moraliska predikament Thente kåserar kring är således frågan, om alla andra... "Skulle inte du?".

Det är egentligen en sorglig diskussion eftersom den framför allt speglar människans längtan efter att leva upp till sin omgivnings krav. Behovet av bekräftelse, men också av anpassning. Nyligen skrev jag nedan, i fråga om klimatproblemen, att människan framför allt är en varelse skapad just för anpassning. I fråga om miljön väljer vi att acceptera och foga oss istället för att faktiskt göra något åt själva problemet; det vill säga att vi koncentrerar oss på att fixa syndromen, men lämnar själva sjukdomen därhän.

Är det inte samma sak det handlar om när det kommer till prestationshöjande droger? Istället för att reformera ett uppenbarligen skruvat system ser vi till att försöka överleva dess konsekvenser. Det blir ett slag självuppfyllande självförstörelse på samma gång. Nivån som krävs för att uppfylla kraven höjs ständigt, och vi (tror att vi) mår bra så länge vi kan hålla jämna steg. Ända till den dag vi inte längre mår så bra. Men då är det kanske - liksom med klimatet - alldeles för sent.

Den dag vi låter våra arbetsprestationer bestämmas av artificiella kraftkällor har vi förlorat en stor del i vad det innebär att vara människa. Eller är det kanske just det som innebär att vara människa? Att ändå svara ja på frågan "Skulle inte du?" Det är i vår längtan efter styrka vi är som allra svagast.

Lästips i NYRB

Artikel/recension av bl.a. historikern Benny Morris nya bok, 1948: A History of the First Arab-Israeli War, i New York Review of Books; om svårigheterna både att förstå och att försöka förklara konflikten i Palestina. Inte minst om hur man ofrånkomligen läser historien ur det ljus samtiden erbjuder.

Kärnverksamhet - slutmål eller utgångspunkt?

Vad innebär betyder egentligen "kärnverksamhet"? I dessa tider av besparingar nämns ofta detta begrepp i relation till vad som bör prioriteras. Underförstått är att det handlar om välfärdens heliga treenighet: skola, vård och omsorg. Det är dessa som ska värnas. Om det tycks alla vara överens.

Men lyssnar man lite till debatten så tycker jag mig höra en distinkt skillnad i tonfallet mellan högern och vänstern. Från de förra ljuder en närmast lättad klang, då de äntligen får göra utfall mot alla de "onödiga" projekt som stöds av kommuner och olika statliga myndigheter. Hos de senare går tonerna snarast i moll; de förlorar nu utrymme för sina möjligheter att ha ett finger med i allehanda verksamheter.

Poängen är att man ska vara försiktig med att tro att alla talar om samma sak bara för att de använder samma uttryck. För en traditionell höger är kärnverksamhet det enda som staten ska syssla med; för vänstern betyder begreppet däremot det som är viktigast för stat och kommun att prioritera, men långtifrån det enda.

På Dagens Arenas ledarsida diskuteras idag de ökade kostnaderna för socialbidrag. De sägs vara en följd av höjda avgifter för medlemskap i a-kassorna. Folk har inte längre råd att vara med. Är det sant? Är analysen så enkel? Nja. Är det inte så att skattesänkningarna som genomförts i princip går jämnt ut med höjningen i a-kassan? Jo, men stora grupper - exempelvis de timavlönade - har en tillvaro av osäkerhet som tvingar dem att dra ner på kostnader eftersom deras inkomster är osäkra. Samtidigt förklarar det inte hela bortfallet.

Just höjningen av avgiften till a-kassan är dessutom svår att motivera som påtryckning för människor att komma i arbete, eftersom denna avgift betalas också då man arbetar. Istället måste det ses i samma ljus som attityden till kärnverksamhet: högerns agenda är en glidning från kollektiv till individ. Här återfinns också försämrade villkor för fackligt medlemskap. Var och en ska solidariskt bidra mer ur egen ficka; därför sänks också skatterna, för att skapa utrymme för detta. Men eftersom det då istället handlar om ett frivilligt bidrag är det alltför enkelt att prioritera andra utgifter. Och kostnaderna hamnar i slutändan ändå på myndigheternas bord i form av socialbidrag.

Misslyckandet är i detta ljus ideologiskt: individerna har inte förstått sitt eget bästa, trots allt. Och det är just här svårigheterna uppstår. Vart ska man dra gränsen för hur mycket ansvar myndigheterna ska ha för medborgarna? I fallet med a-kassan är det uppenbart att regeringen gjort fel prioriteringar. Inte minst från sitt eget perspektiv: deras politik blev alltför tydlig eftersom de inte kunde binda den till ett mångtydigt och positivt begrepp som "kärnverksamhet".

I den meningen är den grundläggande frågan om höger eller vänster i själva verket väldigt tydlig: är kärnverksamheten något vi ska sträva mot eller utgå ifrån?

Litteraturens nödvändiga gåta

I en essä om Wuthering Heights, ”Repetition and the uncanny”, påpekas att romanens kärna är en känsla som lockar – och har lockat otaliga skribenter – till ett försök att sluta berättelsen i en tolkning, men som i slutändan alltid omöjliggör detta. Och är inte detta litteraturens predikament alltsedan poststrukturalismen et al ackompanjerade värdeteorin in i tolkningsdebatten? Det vill säga att varje tolkning alltid måste utgå från att den inte är slutgiltig; att språket som redskap i princip omöjliggör en sådan ordning eftersom dess kärna är mångtydig och kontingent.

Som följd förefaller litteraturteorin i en mening svagare, då den måste bli mer reserverad och ödmjuk, beroende av externa faktorer och sin egen oförmåga att fånga in sitt objekt. Men i en annan mening är den förstås starkare eftersom den aldrig slutar att generera mening. Då tolkningarna övergår från slutgiltiga förklaringar till belysande funktioner borde litteraturen och dess vetenskap kunna betraktas som mer livaktig än tidigare. Litteraturen får en annan, bredare roll i den enskildes förståelse av världen: istället för att tro att litteraturen är självtillräcklig, öppnar sig istället perspektivet att litteraturen är ett organsikt verktyg för att skärpa förståelsen av omvärlden, just genom den gestaltande kraft som läsningen erbjuder.

Kort sagt, genom att applicera våra erfarenheter på de tolkningar vi återfinner i litteraturen, fiktionaliseras våra erfarenheter och blir därmed desto klarare för oss – eftersom fiktion både betyder en närhet och en distans som vi annars kan ha svårt att upprätta i relation till våra upplevelser, våra åsikter, övertygelser, minnen och erfarenheter. Men genom att vår egen världsbild upprepas i en roman, dikt eller novell, så kan vi greppa den på ett annat sätt. Den blir verklig i samma stund som den finner förankring i det påhittade, eftersom det är först då vi verkligen förstår den och kanske bättre förmår att kommunicera vad vi menar.

Därför är olika ”läsningar” av en text givande så länge de inte gör anspråk på slutgiltighet. De öppnar för fler dimensioner av förståelse; både vad gäller appliceringar av teoretiskt slag – olika –ismer och liknande – och vad gäller ett personligt igenkännande ifråga om känslor och idéer. Vem är intresserad av att acceptera en tolkning till vilken man inte kan relatera på något plan? Förhoppningsvis ingen.

För syns skull är det här obligatoriskt att påpeka att det inte innebär att alla läsningar är lika giltiga i mer allmän betydelse; förankring i texten på ett sätt som kan klargöras och motiveras någorlunda rationellt är förstå en förutsättning för att något ska kunna förklaras från en person till en annan (och för att det överhuvudtaget ska kunna kallas en tolkning av texten i fråga). Men min poäng är snarast att påpeka hur litteraturen just genom att vara mångtydig förmår integreras så mycket bättre i sin omvärld, och stå till tjänst för både hjärta och hjärna i försöken hos den enskilde att reda ut, strukturera, gestalta eller belysa vad han eller hon känner eller tänker.

I essän påpekas att Heathcliffs kamp för att förstöra allt som påminner honom om hans bortgångna kärlek, Cathy, förlorar sin mening just vid den punkt då han faktiskt har möjligheten att slutligen förverkliga sina intentioner. När allting är färdigt, ordnat och klart dräneras projektet på all mening. ”What’s the point?”, frågar han retoriskt. Och precis så är det också med tolkningen. Litteraturen är inte till för stängas, utan för att öppna fler dörrar – så många som möjligt. Det är precis där dess värde ligger: i förmågan att gripa tag i sina läsares inre på olika sätt, att vara öppen för att låta läsaren hälla sitt inre över textens betydelse och finna ny mening både i sig själv och i berättelsen.

Önskan att finna det slutgiltiga svaret på romanens gåta är förstås en spegling av människans egen strävan efter enhet och klarhet. Men vill vi verkligen nå fram? Skulle inte det bli den punkt där vi själva skulle fråga oss: ”What’s the point?”

Konstverket=konstnären?

En del av debatten kring konstfackeleven Anna Odells spelade psykos (DN:s recension), har handlat om huruvida det är möjligt att bedriva subversiv verksamhet i en statligt sponsrad institution. Givetvis kan man ha en statligt sponsrad skola som producerar gränsöverskridande konst. På samma sätt som det statligt finansierade universitetet bedriver fri forskning. Oavsett finansieringsform - privat eller offentlig - uppstår det alltid problem i fråga om lojalitet. Precis som inom media, för övrigt.

Det tråkiga är väl att Odells tilltag tycks vara det enda sättet att få uppmärksamhet för sin konst; eller snarare för sin person, eftersom konstverket värde så gärna kopplas till konstnärens rykte. Och det är ju lättare att skapa sig ett rykte genom att utmana moralen och juridiken, än att skapa ett konstverk som i sig självt ställer de subversiva frågorna (eftersom färre bryr sig om konst än om löpsedlar).

Vad Odell har gjort är med andra ord att agerat helt enligt den mediala logiken, mer eller mindre medvetet. I förlängningen tjänar hon som konstnär säkert på det. Men konsten? Det är tveksamt om det verkligen är de verkligt brännande frågorna som kommer i förgrunden i den här typen av "konst"- debatter...

Klimatreaktion, istället för aktion

I en artikel i DN redovisar Andreas Malm skillnaden mellan ett nostalgisk och ett tragisk förhållningssätt till den temperaturuppvärmning som klimatkrisen riskerar att få till följd. Norrmännen bekymrar sig över sitt lands identitet och dess relation till försvinnande snö; önationer och lågt liggande länder får däremot förhålla sig en möjlig utplåning av sina landområden.

Norrmännens sätt att se på saken sammanfaller med en allmän tendens till pessimism: ingenting görs åt klimatets försämring, alltså måste vi börja anpassa oss till det som komma skall. Problemet är alltså att anpassning inte är möjligt för dem som inte längre har något land.

Det är förstås inte överraskande att det är så svårt att samla alla världens länder till gemensam handling. Ser man till historien tycks det vara just anpassning som människan som kollektiv bäst behärskar. Framsteg kommer av andra orsaker, som ofta har med pengar eller makt att göra. Och allt som oftast i opposition med någon annan: en konkurrent, en annat land.

Det förefaller som att klimatproblemet är för abstrakt för att någon allomfattande och rättvis lösning ska kunna presenteras. Internationella organisationer som EU och FN till trots, är de enskilda staterna inte vana att behöva samarbeta om försämringar: de rika länder vill behålla sin välfärd, de fattiga vill uppnå sin. Det är som ett nedrustningsavtal: vem ska börja? Misstron går djupt, verkar det som, och ingen vill ge fördel åt någon annan och sedan stå där med Svarte Petter på hand och medborgarnas anklagelser. Se bara på fiskepolitiken i Europa. Man vet vad man har, men inte vad man får...

Troligtvis måste vi vänta på att något drastiskt sker i världen - att några länder faktiskt försvinner under vattenytan, att skördar slår fel och så vidare - innan effektiva åtgärder sätts in. Mänskligheten fördrar att reagera, snarare än att agera. Det är bara att hoppas på att det inte är försent när så sker. Till dess får vi istället hoppas att någon kommer på ett sätt att tjäna ordentligt med pengar på klimatförbättring.

Då jävlar.

David och Goliat i Rosengård.

Arena skriver idag en ledare om problemen på Herrgården i Malmö. DN har nyligen haft debattartiklar i ämnet. Det dyker upp hela tiden: Ungdomar som kastar sten på poliser och brandmän. Osökt kommer jag att tänka på en artikel i The New Yorker, som diskuterar hur "David vinner över Goliat". Slutsatsen är uppenbar: han, den svage, spelar inte enligt den starkes regler. Istället för att möta honom i regelrät strid kastar han, just det: sten. Men det är knappast genom att upprepa Davids strategi bokstavligen som ungdomarna kommer att fälla sin Goliat. Poängen är förstås inte att göra som David, utan att tänka som honom.

Problemen kopplas gärna till den misslyckade integrationen. Men samtidigt är det problematiskt att kasta över alla problem på ett så övergripande och abstrakt begrepp. Är vi ens överens om vad integration betyder? Vad innebär det att bli en del av ett samhälle? Medan vi väntar på att de frågorna finner svar måste det även gå att göra insatser av på en mindre skala. Arena lyfter fram en satsning på boendemiljön, vars positiva effekter upprustning av andra delar av Herrgården indikerar. Men det akuta problemet är hur kommunen ska kunna förhålla sig på två sätt samtidigt: å ena sidan är det ju inte möjligt att acceptera skadegörelse och stenkastning; å andra sidan måste problemet mötas på annat sätt än med polisiära insatser (som i fallet boendemiljö).

Även när det känns uppgivet måste man försöka minnas att människor som agerar så destruktivt är sådana som inte tycker sig ha något att förlora. Alltså måste de ges möjligheter att istället ha någonting att vinna.

Och då är det viktigt att glömma övergripande, politiska målsättningar och istället se till den konkreta situationen. Vad kan göras! Min poäng är att integrationen inte bör idealiseras till något ouppnåeligt, utan förankras i verkligheten. Och i verkligheten måste man ta saker steg för steg. Människor måste ges utrymme att forma sina egna spelregler; att kasta sten följer bara ett förutsägbart och destruktivt mönster. Med andra ord: de uppgivna, arga ungdomarna måste övertygas om att Goliat bara kan besegras med list, inte våld; att fienden både finns utanför och inuti en själv. Integration, om något, är att se till att öppna dörrar och erbjuda möjligheter i vardagen för den enskilde, inte någon storslagen ingenjörskonst för ett generaliserat kollektiv.

En satsning på boendet och omgivning, skola och kultur, visar människorna där att samhället anser att de är värda någonting. Det är en bra utgångspunkt när man vill åstadkomma någonting.

Det är en lång väg att gå. Men vi kan börja där.

Tankar om löner och arbete

Det är möjligt att det i tid av finanskriser kan vara befogat att tillfälligtvis sänka lönerna eller arbetstiden på ett företag (så länge försämringen gäller alla på företaget). Men man får vara uppmärksam på riskerna för att en långvarig försämring förskjuter de tidigare positionerna. Det vill säga, att förhållandena inte återställs fullt ut efter att krisen är över. Med ordentliga avtal och generell anställningstrygghet minskar förstås risken.

Att försämra denna trygghet kan förstås ha sina fördelar i en allt mer rörlig ekonomi där fler byter jobb allt oftare. Men betänk en situation där ett företag säger upp ett antal av de gamla medarbetarna och anställer de nya på de premisser som gäller under krisen. Vid den tänkta återställningen möts sedan de anställda av nya villkor. För varje försämring av anställningstryggheten ökar risken för liknande förskjutningar, särskilt om facket är svagt. Därmed kan man emellertid föreställa sig en möjlig reformering av anställningsförhållanden i ett sammanhang - som Sveriges - där facket är starkt. Men i en situation där en anställningen blir mer osäker, samtidigt som fackets position blir svagare, riskerar man att företagen får en oproportionerligt stark position.

Med andra ord rimmar det illa att försämra a-kassan, underminera incitamenten för fackligt medlemskap och att samtidigt luckra upp anställningsformen.

De högerliberaler som längtar efter en fri marknad som själv får rensa bort otjänliga företag (och människor) borde för övrigt inse att också exempelvis sänkta minimilöner i praktiken är att hålla företagen under armarna. Klarar inte företagen att överleva utan en sänkning av lönerna borde det kanske gå i konkurs. En alltför stor del människor som lever på existensminimum är knappast hälsosamt för en dynamisk ekonomi, för att inte tala om demokratin. Men som Wojtek Kalinowski skriver i DN, är det givetvis en fråga om mer än löner: den offentliga sektorns effektivitet är exempelvis central för att (relativa) låglönejobb ska kunna vara ett första steg, istället för en permanent lösning för utsatta grupper, som ensamstående föräldrar.

Till sist ett par frågor:

Om tillfälliga lönesänkningar tillåts för särskilda grupper, borde det inte vara möjligt med tillfälliga skattehöjningar för andra "särskilda" grupper?

Och kan man tänka sig förslaget att staten sanktionerar praktikplatser för arbetslösa hos finanskrisdrabbade företag som i grunden är starka - stöd och utbildning på samma gång?

Jag undrar.

Att skriva om sina barn (och ändå inte)

Åsa Beckmans artikel i DN om att utlämna sina barn i litteraturen handlar i grund och botten om problemet med att exploatera det personliga; det och dem som ligger en nära. När jag läser hennes längtan efter en litteratur som i stället "tar oss till andra ställen", kommer jag att tänka på J. M. Coetzees Mästaren från St Petersburg. Kort, så berör den Fjodor Dostojevskijs hanterande av sin sons bortgång. En mycket rimlig tolkning finner här författarens, Coetzees, bearbetning av den egna sonens död i texten.

I Beckmans artikel handlar det förvisso om att skriva om fortfarande levande barn. Men Coetzees bok är ett relevant exempel på just hur det moraliskt tveksamma underkastas behovet att bearbeta sina erfarenheter litterärt. Eller med andra ord: skuldkänslan över att förvandla sorgen till fiktion; att så att säga profitera från den personliga erfarenheten och därmed kanske förringa dess betydelse. Det sker med Dostojevskij, och Coetzee verkar mena att det är författarens ofrånkomliga predikament.

Coetzee placerar emellertid sin belägenhet just någon annanstans, på ett "annat ställe"; han skapar en allegori som utgår från en personlig och smärtsam erfarenhet, men som utvecklas till något mer än det och lyckas ställa mer grundläggande, allmänna frågor om författarskapet, sorg och mänskliga relationer. Det vill säga att författaren tar ytterligare ett steg, bortom sin egen situation och beskådar den från ett avstånd. Kort sagt, tolkar sin egen belägenhet och gestaltar sedan en berättelse som består av de frågor och svar som blev resultatet av denna reflektion.

Det låter som en rimlig hållning. Att avgränsa möjliga föremål för ett författarskap eftersom de skulle vara personliga är en tveksam lösning; men ett mått av distanserad eftertanke är däremot högst önskvärt. Precis som frågan Beckman begär att litteraturen ska ställa sig själv: "vem har makten att beskriva någon annan? Och hur använder man den makten?"

Tänk först, skriv sen.

En tanklös manifestation

Att samlas kring det man har gemensamt, istället för det som skiljer en åt, är en i grunden fin hållning. Domprosten och chefen för Storkyrkan, Åke Bonnier, menar (i DN 2/5) att manifestationen för Jesus i lördags var ett sådant tillfälle. Men är det verkligen möjligt att lägga tolkningsskiljaktigheterna åt sidan? Med andra ord: är det verkligen samma sak de olika samfunden hyllar? Utan att känna till varje samfunds specifika religiösa uttryck måste jag ställa mig tveksam till frågan.

Det är förstås inte någon överraskning att de olika samfunden agerar tillsammans; men frågan är vad det egentligen är de har gemensamt. Ytligt sett Jesus, ja. Men mer påträngande ett sjunkande intresse för religion i allmänhet (vilket inte ska förväxlas med andlighet, vilken tycks öka). Precis som i fallet med politiken verkar folk mindre benägna att engagera sig i en rörelse. Som Gunilla Ågren från Pingströrelsen säger: "Det viktigaste är att vi kommer tillsammans över olika samfundsgränser för att visa att det finns så här många kristna människor som tror på Jesus". Kort sagt: vi är en kraft att räkna med. Det må vara en tillfällighet att manifestationen inföll så snart efter att lagen om homoäktenskap trätt i kraft...

Men åter till Åke Bonniers ord om att lägga tolkningar åt sidan. Till skillnad från honom tror jag snarare att det är en farlig hållning, som exempelvis riskerar att erbjuda tvivelaktiga sekter en möjlighet att frottera sig i ett sammanhang som genom sin allmänt hållna profil skänker viss legitimitet. En hållning som den konventionella religionen förlorar på, eftersom manifestationen framhåller att samfunden i grund och botten delar samma tro. Svenska kyrkan deltar visserligen inte, men är samtidigt ointresserad av någon nyansering; möjligen vill den få en liten del av uppmärksamhetskakan. Dessutom är det svårt för ett religiöst samfund att kritisera en manifestation för Jesus utan att kritisera sig själva...

Emellertid får man fråga sig vad den fundamentala skillnaden är mellan denna manifestation och en politisk motsvarighet, där exempelvis den demokratiska vänstern eller högern associerar sig med antidemokratiska rörelser i fördömelsen eller hyllningen av ett eller annat? Föreställ er det hypotetiska exemplet en "Manifestation för Sverige". Skulle det vara möjligt att då lägga skiljaktigheter åt sidan för en gemensam hyllning till landet vi lever i? Tänk er en minister uttrycka en liknande hållning som Åke Bonnier: "Ja, vi har visserligen lite olika syn på hur begreppet demokrati ska tolkas, och medborgarskap och mänskliga rättigheter och lite annat.... men idag samlas vi ju för att hylla det vi har gemensamt!"

Troligt? Knappast. Är jämförelsen orättvis? Säkert. Men bara i praktiken. I teorin handlar det om samma sak: att sanktionera tveksamma hållningar under ett legitimt paraply. Lite som FN:s problem i rådet för mänskliga rättigheter. Och om inte annat understyrker det hursomhelst det förnuftiga i att hålla religionen utanför politiken. Ett annat av FN:s problem, alltså...