David och Goliat i Rosengård.

Arena skriver idag en ledare om problemen på Herrgården i Malmö. DN har nyligen haft debattartiklar i ämnet. Det dyker upp hela tiden: Ungdomar som kastar sten på poliser och brandmän. Osökt kommer jag att tänka på en artikel i The New Yorker, som diskuterar hur "David vinner över Goliat". Slutsatsen är uppenbar: han, den svage, spelar inte enligt den starkes regler. Istället för att möta honom i regelrät strid kastar han, just det: sten. Men det är knappast genom att upprepa Davids strategi bokstavligen som ungdomarna kommer att fälla sin Goliat. Poängen är förstås inte att göra som David, utan att tänka som honom.

Problemen kopplas gärna till den misslyckade integrationen. Men samtidigt är det problematiskt att kasta över alla problem på ett så övergripande och abstrakt begrepp. Är vi ens överens om vad integration betyder? Vad innebär det att bli en del av ett samhälle? Medan vi väntar på att de frågorna finner svar måste det även gå att göra insatser av på en mindre skala. Arena lyfter fram en satsning på boendemiljön, vars positiva effekter upprustning av andra delar av Herrgården indikerar. Men det akuta problemet är hur kommunen ska kunna förhålla sig på två sätt samtidigt: å ena sidan är det ju inte möjligt att acceptera skadegörelse och stenkastning; å andra sidan måste problemet mötas på annat sätt än med polisiära insatser (som i fallet boendemiljö).

Även när det känns uppgivet måste man försöka minnas att människor som agerar så destruktivt är sådana som inte tycker sig ha något att förlora. Alltså måste de ges möjligheter att istället ha någonting att vinna.

Och då är det viktigt att glömma övergripande, politiska målsättningar och istället se till den konkreta situationen. Vad kan göras! Min poäng är att integrationen inte bör idealiseras till något ouppnåeligt, utan förankras i verkligheten. Och i verkligheten måste man ta saker steg för steg. Människor måste ges utrymme att forma sina egna spelregler; att kasta sten följer bara ett förutsägbart och destruktivt mönster. Med andra ord: de uppgivna, arga ungdomarna måste övertygas om att Goliat bara kan besegras med list, inte våld; att fienden både finns utanför och inuti en själv. Integration, om något, är att se till att öppna dörrar och erbjuda möjligheter i vardagen för den enskilde, inte någon storslagen ingenjörskonst för ett generaliserat kollektiv.

En satsning på boendet och omgivning, skola och kultur, visar människorna där att samhället anser att de är värda någonting. Det är en bra utgångspunkt när man vill åstadkomma någonting.

Det är en lång väg att gå. Men vi kan börja där.