Looking for Alaska, av John Green

När jag läser John Greens ”Looking for Alaska” dyker ofrånkomligen några klassiska referenser upp: JD Salingers ”Catcher in the Rye” och Donna Tartts ”The Secret History”. Den första känns inte helt relevant, även om det naturligtvis finns beröringspunkter kring en ungdomlig insikt i livets förgänglighet och förlust av oskuld. Greens roman är emellertid mycket mer ljus i hela sin framtoning och är knappast någon allegorisk nedstigning i vuxenlivets korrumperande inverkan (även om även detta i någon mening berörs).

   

Istället känns jämförelsen med Tartts roman mer relevant, även om denna utspelar sig på ett universitet. Men också denna jämförelse rinner ut i alltför allmänna beröringspunkter. I ”Looking for Alaska” brottas protagonisten Miles i första hand med att fundera ut de stora frågorna i livet: självinsikt, kärlek, död och vänskap. Dessa går att applicera på en eller annan ungdomsroman. Och det är just denna gestaltning av den ungdomliga vägen mot insikt som präglar romanen starkast - en intellektuell djupdykning som i ”The Secret History” finns inte här, även om också Greens roman på ett konstruktivt sätt anspelar på mängder av citat och religiösa och filosofiska funderingar, tydligast genom Miles intresse för kända människors sista ord, och religionsläraren Hydes utläggningar om de stora religionernas förhållningssätt till liv och död.

Min första reaktion på denna bok var negativ: jag stod inte ut med Miles självupptagenhet och dryga kommentarer (ärligt talat förstår jag inte vad hans vänner ser hos honom). Men vid närmare eftertanke är detta förstås en utmärkt gestaltning av tonåringens starkt narcissistiska värld, som ofrånkomligen kretsar kring etableringen av den egna identiteten i ett socialt sammanhang. Vem är jag - i förhållande till er, i just detta sammanhang? Och finns det några allmängiltiga slutsatser att dra? Så klart. Men högst subjektiva sådana… 

Boken tema kretsar kring hur man ska förhållna sig till livets ”labyrint”, dess mysterium och förgänglighet. Med Camus ord: diskrepansen mellan människans längtan efter mening, och världens oförmåga att erbjuda någon. Mer specifikt handlar romanen om en ung människas resa mot ett förhållningssätt till detta tema - en bildungsroman, alltså, med en upptäckarlust och längtan att förändra sitt liv, vilka fångas i Rabelais sista ord om att färdas mot ett ”Great Perhaps”. 

Det finns helt klart något lockande i hur Green lyckas integrera en intellektuell dimension i sin roman utan att göra den alltför tung - den förblir således en ungdomsroman. Men samtidigt finns det något lite för konstruerat i de karaktärer som målas upp, hans vänner på internatskolan. Det blir lite ansträngt och inte alltid trovärdigt. Bitvis faktiskt lite långtråkigt i sin upprepning av ungdomarnas jargong och smarta kommentarer. 

Men kanske är det bara jag som inte längre är intresserad av Miles längtan efter ett ’storslaget kanske’? Kanske jag, med åren, har sjunkit tillbaka in i en önskan att ignorera labyrinten och betraktar därför deras naiva funderingar med trött skepsis? Kanske. Men jag hade föredragit en bok som fokuserat mindre på så utstuderade karaktärer, och lite mer noggrant och nyanserat tecknat människor. Nu förblir de i mina ögon symboliska funktioner för Miles gradvisa ’upplysning’. 

Trots det lyckas den bitvis väcka intressanta tankar till liv som mycket väl kan slå an hos mindre desillusionerade, yngre människor som också brottas med livets enkla, svåra frågor.

A Handmaiden's Tale, av Margaret Atwood

Sent omsider har jag bekantat mig med Atwoods dystopi om en patriarkalt auktoritär stat där kvinnor har reducerats till enskilda roller i enlighet med mannens behov: fruar, barnaföderskor, tjänstekvinnor och prostituerade. Allt är orkestrerat i enlighet med en religiös världsbild som bygger på utvalda delar av    bibeln. Det är symptomatiskt att samma bok är förbjuden att läsa för alla utom de utvalda. Ja, läsning är för övrigt fullständigt förbjudet för gemene man (och,  främst, kvinna). 

   Det är en ganska klassisk bild av ett förtryck som dominerar sina undersåtar genom tabun och olika kontrollmekanismer som väcker en ständig känsla av paranoia - jag erinrar mig de gamla tjeckoslovakiska tunnelbanetågen, där sätena var placerade på ett sådant sätt att du fick översikt över alla dina medresenärer.

   Det går naturligtvis att läsa Atwoods bok som en allegori över förtryck i allmänhet, och teokratiska diktaturer som Iran i synnerhet (Atwood hänvisar själv i en intervju till detta lands nedstigning i religiös dogmatism, präglat av kvinnoförtryck). Ett Afghanistan i Talibanernas händer är förstås ett senare exempel. Men hon pekar lika kraftfullt mot krafter i USA som hon ansåg förespråk en världsbild vars logiska slutpunkt liknar det samhälle hon målar upp. Det handlar alltså inte om någon förtäckt kritik mot Islam eller liknande, utan om en mer allmän kritik mot en auktoritär och misogyn retorik.

   Och som sådan firar hennes bok absolut triumfer. Men det som lyser starkast är knappast idéerna som sådana, det politiska, utan det mänskliga. Den namnlösa berättarens komprometterade mänsklighet är det som drabbar hårdast: hennes saknad efter det förflutna, svagheten i mötet med det hårda systemet, hjälplösheten, tvånget, förnedringen, underkastelsen, den bleknande hoppet, längtan efter närhet och kärlek, och den bitterhet som följer på insikten om att det inte finns något egentligt hopp. Denna bild av ett liv, som pendlar mellan nutid och återblickar, vävs till ett komplext och fascinerande mönster med hjälp av ett gnistrande språk som riktigt drar läsaren in i berättarens känsloliv. 

   För mig är det detta levande språk, denna intima mänsklighet, som utgör romanens storhet. 

Coetzees 'The Childhood of Jesus' och falska spår: en fri reflektion

Det verkar egentligen inte längre möjligt för mig att göra en balanserad bedömning av ett verk av Coetzee. Hans litterära stil är för mig i sig själv en njutning, närmast oavsett hur väl den väver ett meningsfullt narrativ. Det är som att stilens ton och anslag rymmer något utforskande, genomborrande och ifrågasättande - den förmedlar den enklaste handling på ett sätt som tycks skänka någon mystisk vikt åt det som sker. Och det är väl just ett av syftena med Coetzees enkla, direkta stil: att få läsaren att skärskåda också de grundläggande aspekterna av tillvaron. 

Denna roman bygger till stor del på ett evigt ifrågasättande av det till synes givna: Barnet, David, som frågar naivt, den vuxne, Simón, som svarar rationellt. Men ju längre romanen fortskrider, desto mer vinner barnet över den vuxne på sin sida, i någon mening. Kanske känner Simón hur hans svar är reproduktioner av något han inte själv är en egentlig del av, i den mening som Platon syftade när han menade att förståelse måste etableras i individen själv, innan den kan förmedlas vidare? Davids förhållningssätt, å andra sidan, är kreativt och självbekräftande i relation till omvärlden. ”Jag är sanningen”, skriver han, och understryker ett subjektivistisk ideal. Samtidigt kommer titelns anspelningar på Messias i rörelse: det vill säga raka motsatsen till ett relativism - det finns en faktiskt sanning och den ligger hos Gud, eller hans ställföreträdande son. Alltså löftet om något bortom de intersubjektiva, kulturella sanningar som Simón hänvisar till med motiveringen att ”det är så det är”. 

  

Denna mångtydighet i fråga om referenser är uppenbarligen ett av romanen ärenden: att underminera själva romanformen, eller åtminstone förnya den. Att spela med referenser så uttryckligt sätter precis fingret på språkets grundläggande godtycklighet, eller kontextuella beroende. Detta spel gäckar läsaren som söker efter något slags mening, sammanhang, där de olika pusselbitarna faller på plats. Och om man trots detta ska drista sig till att försöka formulera något slags riktning i texten, så är det väl just denna uppmaning till ifrågasättanden av det till synes givna. Med några enkla penseldrag visar Coetzee hur vår kultur kan betraktas som en skakig illusion, till och med den matematiska logiken kan utmanas, i stil med en Kafka-liknande byråkratis absurditeter. Vi tvingas fundera över föräldraskap och lust, över kärlek och den goda viljan, över arbetets mening och syfte och konflikten mellan den enskilda och det allmänna i närmast romantisk betydelse - och så vidare.   

  

För mig finns här stora frågor: Vad är ett samhälle? Vad är romanens, litteraturens uppgift? Och så vidare. Men också en uppmaning till ett slags ödmjukhet. Både Simón (gentemot David) och David representerar på olika sätt en orubblig storhet: normens rationalitet gentemot individens suveränitet. Men getaltar inte just denna konflikt en bild av hur ingendera är gångbart? Det finns något paradoxalt i skillnaden mellan Simóns eget ifrågasättande av sin omgivning, och hans roll som rationell vägledare för den frågvise pojken. Gentemot sig själv bejakar han sin intuition och längtan, men gentemot pojken agerar han som logikens ställföreträdare. Och just denna diskrepans kanske säger något om vår plats i samhället - om det utopiska i såväl ideologier som i solipsistiska fantasier. 

Davids självskapade uppstår just i den isolering och villkorslösa dyrkan som hans antagna moder, Inés, möjliggör genom sin överbeskyddande uppfostran. I isoleringen uppstår alltså den potentiellt destruktiva subjektivismen; men i underkastelsen inför ideologin dräneras livet på passioner. En enkel, existentiell slutsats blir då utfallet: detta är våra villkor som människor, att finna en balans mellan det enskilda och det allmänna. Att hantera vår vantrivsel i kulturen utan att varken underkasta oss eller dra oss undan. 

   

Men detta är bara en aspekt i en vindlande, krävande text som åtminstone gör vad jag personligen ser som en av litteraturens uppgifter: att plantera frågor i läsaren som följer med en också när sista sidan blivit läst. Och som läsare får vi försöka undvika det enkla: vad betydde boken? Nej, utan vad kan den betyda?