Den anpassningsbara människan

Jonas Thente skriver en krönika i dagens DN som lite lättsamt tar upp frågan om prestationshöjande droger; preparat som ökar din koncentration och arbetsförmåga. Längre fram kanske de rent av gör oss smartare. Det moraliska predikament Thente kåserar kring är således frågan, om alla andra... "Skulle inte du?".

Det är egentligen en sorglig diskussion eftersom den framför allt speglar människans längtan efter att leva upp till sin omgivnings krav. Behovet av bekräftelse, men också av anpassning. Nyligen skrev jag nedan, i fråga om klimatproblemen, att människan framför allt är en varelse skapad just för anpassning. I fråga om miljön väljer vi att acceptera och foga oss istället för att faktiskt göra något åt själva problemet; det vill säga att vi koncentrerar oss på att fixa syndromen, men lämnar själva sjukdomen därhän.

Är det inte samma sak det handlar om när det kommer till prestationshöjande droger? Istället för att reformera ett uppenbarligen skruvat system ser vi till att försöka överleva dess konsekvenser. Det blir ett slag självuppfyllande självförstörelse på samma gång. Nivån som krävs för att uppfylla kraven höjs ständigt, och vi (tror att vi) mår bra så länge vi kan hålla jämna steg. Ända till den dag vi inte längre mår så bra. Men då är det kanske - liksom med klimatet - alldeles för sent.

Den dag vi låter våra arbetsprestationer bestämmas av artificiella kraftkällor har vi förlorat en stor del i vad det innebär att vara människa. Eller är det kanske just det som innebär att vara människa? Att ändå svara ja på frågan "Skulle inte du?" Det är i vår längtan efter styrka vi är som allra svagast.