Tre små partier

EU-debatten mellan småpartierna i svt:s Agenda igår var både upplysande och intressant. För det första var det ett smart drag av kanalen att få exponeringen avklarad; till skillnad från debatten mellan Marita Ulvskog (S) och Gunnar Hökmark (M) fanns här ingen tydlig opposition att lyfta fram. De är olika, det är allt. Schyman (Fi) körde sitt race som vanligt, men tycks ha tappat den där balansen och glimten i ögat som gjorde hennes stil så effektiv tidigare. Nu fungerade hon snarast som en åklagare gentemot Sverigedemokraternas Sven Olof Sällström. Denne hade det inte så lätt; på frågan om vilken "svensk kultur" det egentligen var han ville försvara mot EU:s inflytande, beklagande han sig över att 11 minuter var för kort tid att förklara det på. Programledaren anmärkte närmast förvånat att han hade 5 sekunder, inte 11 minuter (vilket var hela debattens tidsram).

Det sätter också fingret på de populistiska partiernas problem: de fungerar inte inom den vanliga politiska ramen eftersom de saknar argument som fungerar här. De anspelar ju inte på någon pragmatisk rationalism eller balanserade reformer, utan anspelar istället på rädslor och oro hos väljarna; känslor som kan få utrymme i abstrakta plattityder som "ge oss Sverige tillbaka". Det är retorik som kanske fungerar i tal till de egna, men som fungerar dåligt i traditionella debattforum. De bygger för starkt på känsla och för lite på förnuft, därför måste väljarna dela värderingarna med partiet redan innan de hör deras "argument". En debatt med Sverigedemokraterna blir därför sällan om realpolitik, utan reduceras istället till att lyfta fram och försvara faktorer som borde vara självklara i ett demokratiskt sammanhang (människors lika värde, etc.) eller svårdefinierade begrepp (som "svensk kultur). Det påminner mig om person som under en diskussion om konflikten i Palestina hävde ur sig på fyllan: "bygg en mur kring hela skiten och bomba allihopa om de inte blir vänner". Från sådana uttalanden finns få vägar framåt.

Christian Engström från Piratpartiet framstod på sätt och vis som vinnare, eftersom han höll lägst profil och därför framstod som mest balanserad. Dessutom lyfte programledaren flera gånger fram att hans parti hade störst chans i valet (vilket lät ungefär som att "så ni är väl dem man ska ta lite på allvar").

Debatten mellan Ulvskog och Hökmark, slutligen, visade mest hur dåligt förankrade EU:s detaljfrågor är i Sverige. Debattörerna själva verkade närmast kämpa med att handskas med sina argument och hade ingen tid att faktiskt förklara vad de talade om. Den som inget visst tidigare, vet knappast mer nu. Möjligen bekräftades de märkliga i att ha Ulvskog som etta på S-listan. Hon utstrålar en arrogans och nedlåtenhet som - liksom Hökmark påpekade - rimmar illa med den kompromissbaserade politik som förs i Europaparlamentet. Det är svårt att komma ifrån att uttagningen ser ut som ännu en belöning till en politiker för lång och trogen tjänst...