Litteraturens nödvändiga gåta

I en essä om Wuthering Heights, ”Repetition and the uncanny”, påpekas att romanens kärna är en känsla som lockar – och har lockat otaliga skribenter – till ett försök att sluta berättelsen i en tolkning, men som i slutändan alltid omöjliggör detta. Och är inte detta litteraturens predikament alltsedan poststrukturalismen et al ackompanjerade värdeteorin in i tolkningsdebatten? Det vill säga att varje tolkning alltid måste utgå från att den inte är slutgiltig; att språket som redskap i princip omöjliggör en sådan ordning eftersom dess kärna är mångtydig och kontingent.

Som följd förefaller litteraturteorin i en mening svagare, då den måste bli mer reserverad och ödmjuk, beroende av externa faktorer och sin egen oförmåga att fånga in sitt objekt. Men i en annan mening är den förstås starkare eftersom den aldrig slutar att generera mening. Då tolkningarna övergår från slutgiltiga förklaringar till belysande funktioner borde litteraturen och dess vetenskap kunna betraktas som mer livaktig än tidigare. Litteraturen får en annan, bredare roll i den enskildes förståelse av världen: istället för att tro att litteraturen är självtillräcklig, öppnar sig istället perspektivet att litteraturen är ett organsikt verktyg för att skärpa förståelsen av omvärlden, just genom den gestaltande kraft som läsningen erbjuder.

Kort sagt, genom att applicera våra erfarenheter på de tolkningar vi återfinner i litteraturen, fiktionaliseras våra erfarenheter och blir därmed desto klarare för oss – eftersom fiktion både betyder en närhet och en distans som vi annars kan ha svårt att upprätta i relation till våra upplevelser, våra åsikter, övertygelser, minnen och erfarenheter. Men genom att vår egen världsbild upprepas i en roman, dikt eller novell, så kan vi greppa den på ett annat sätt. Den blir verklig i samma stund som den finner förankring i det påhittade, eftersom det är först då vi verkligen förstår den och kanske bättre förmår att kommunicera vad vi menar.

Därför är olika ”läsningar” av en text givande så länge de inte gör anspråk på slutgiltighet. De öppnar för fler dimensioner av förståelse; både vad gäller appliceringar av teoretiskt slag – olika –ismer och liknande – och vad gäller ett personligt igenkännande ifråga om känslor och idéer. Vem är intresserad av att acceptera en tolkning till vilken man inte kan relatera på något plan? Förhoppningsvis ingen.

För syns skull är det här obligatoriskt att påpeka att det inte innebär att alla läsningar är lika giltiga i mer allmän betydelse; förankring i texten på ett sätt som kan klargöras och motiveras någorlunda rationellt är förstå en förutsättning för att något ska kunna förklaras från en person till en annan (och för att det överhuvudtaget ska kunna kallas en tolkning av texten i fråga). Men min poäng är snarast att påpeka hur litteraturen just genom att vara mångtydig förmår integreras så mycket bättre i sin omvärld, och stå till tjänst för både hjärta och hjärna i försöken hos den enskilde att reda ut, strukturera, gestalta eller belysa vad han eller hon känner eller tänker.

I essän påpekas att Heathcliffs kamp för att förstöra allt som påminner honom om hans bortgångna kärlek, Cathy, förlorar sin mening just vid den punkt då han faktiskt har möjligheten att slutligen förverkliga sina intentioner. När allting är färdigt, ordnat och klart dräneras projektet på all mening. ”What’s the point?”, frågar han retoriskt. Och precis så är det också med tolkningen. Litteraturen är inte till för stängas, utan för att öppna fler dörrar – så många som möjligt. Det är precis där dess värde ligger: i förmågan att gripa tag i sina läsares inre på olika sätt, att vara öppen för att låta läsaren hälla sitt inre över textens betydelse och finna ny mening både i sig själv och i berättelsen.

Önskan att finna det slutgiltiga svaret på romanens gåta är förstås en spegling av människans egen strävan efter enhet och klarhet. Men vill vi verkligen nå fram? Skulle inte det bli den punkt där vi själva skulle fråga oss: ”What’s the point?”