Att skriva om sina barn (och ändå inte)

Åsa Beckmans artikel i DN om att utlämna sina barn i litteraturen handlar i grund och botten om problemet med att exploatera det personliga; det och dem som ligger en nära. När jag läser hennes längtan efter en litteratur som i stället "tar oss till andra ställen", kommer jag att tänka på J. M. Coetzees Mästaren från St Petersburg. Kort, så berör den Fjodor Dostojevskijs hanterande av sin sons bortgång. En mycket rimlig tolkning finner här författarens, Coetzees, bearbetning av den egna sonens död i texten.

I Beckmans artikel handlar det förvisso om att skriva om fortfarande levande barn. Men Coetzees bok är ett relevant exempel på just hur det moraliskt tveksamma underkastas behovet att bearbeta sina erfarenheter litterärt. Eller med andra ord: skuldkänslan över att förvandla sorgen till fiktion; att så att säga profitera från den personliga erfarenheten och därmed kanske förringa dess betydelse. Det sker med Dostojevskij, och Coetzee verkar mena att det är författarens ofrånkomliga predikament.

Coetzee placerar emellertid sin belägenhet just någon annanstans, på ett "annat ställe"; han skapar en allegori som utgår från en personlig och smärtsam erfarenhet, men som utvecklas till något mer än det och lyckas ställa mer grundläggande, allmänna frågor om författarskapet, sorg och mänskliga relationer. Det vill säga att författaren tar ytterligare ett steg, bortom sin egen situation och beskådar den från ett avstånd. Kort sagt, tolkar sin egen belägenhet och gestaltar sedan en berättelse som består av de frågor och svar som blev resultatet av denna reflektion.

Det låter som en rimlig hållning. Att avgränsa möjliga föremål för ett författarskap eftersom de skulle vara personliga är en tveksam lösning; men ett mått av distanserad eftertanke är däremot högst önskvärt. Precis som frågan Beckman begär att litteraturen ska ställa sig själv: "vem har makten att beskriva någon annan? Och hur använder man den makten?"

Tänk först, skriv sen.