Siri Hustvedts senaste bok, The Sorrows of an American (recensioner i DN, Svd, Sydsv.), är en lång övning i att tolka sig själv och sin omgivning. Följaktligen berättas historien av en psykoanalytiker. Erik Davidsen är skild, olyckligt ensam och oturligt förälskad i sin hyresgäst, jamicanska Miranda. I sin nyligen avlidna faders kvarlåtenskap finner han och systern, Inga, ett kort brev som kastar dem in i en detektivliknande undersökning för att upplösa hemligheten deras far lämnade efter sig.
Det är en vacker och insiktsfull roman. Den kommer nära sina karaktärers trasig liv och försöker gräva djupt i deras olyckor. Men samtidigt förmedlar den tolkande hållningen paradoxalt en distans hos läsaren. Trots intimiteten känner jag mycket lite för de inblandade. Sammanhanget känns helt enkelt lite för konstruerat och omständligt, överintellektuellt, kanske.
Erik och Inga återupplivar hellre den avlidna fadern genom de spår han lämnade, än att möta tomheten efter honom; och liksom de på något sätt distanserar sig från sorgen blir också jag distanserad från dem jag läser om. En intelligent och välskriven roman, både läs- och tänkvärd; men det är något om saknas: en innerlighet, en ogenomtänkt känsla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar