Denna värld, och andra

Det finns förstås ett intresse hos den dominerande ideologins företrädare att framställa den rådande ordningen som det mest upplysta och självklara valet; som en slutpunkt i det rationella förnuftets utveckling. Fördelarna framför alternativa former av ekonomisk ordning och styrelseskick används för att belysa hur den nuvarande ordningen är den ojämförligt bästa. På denna grund avfärdas eventuella utmaningar av denna ordning som luftiga drömmerier, naiva eller i värsta fall rent av farliga tankar.

Men att historien skulle vara en rät linje av rationell utveckling borde vara en kasserad hållning. Det är också snarast i den ideologiska retoriken den återkommer. För att antyda den egna positionens överlägsenhet framför alternativet. I tidskriften Neo (nr 2/09) avslutar Per Gudmundson med en krönika (dessvärre ej på webben) av just detta slag: förlöjligandet av en kritisk hållning, med hänvisning till historiens misslyckande.

Han utgår från en brittisk tv-serie, Ett annat sätt att leva, där sex kvinnor placeras i olika avlägsna och isolerade kulturer. Programmet appelerar till en kulturrelativistisk hållning, som inte lägger några värderingar i kulturella skillnader med hänsyn till bristen på en universell etik. Kvinnorna är alla trötta på det västerländska levernet, men får uppleva att också alternativen har sina nackdelar av bristande jämställdhet och andra orättvisor.

Gudmundsen ser programmet som god underhållning för alla "som tröttnat på dem som gnäller över livspussel, konsumtionssamhälle och vafrihetsstress". En känga i baken på dem - han nämner t ex Nina Björk - som dristar sig till att ifrågasätta rättvisan i kapitalismens fördelningsmekanismer.

Det är sant att man ska vara på sin vakt mot verklighetsfrånvänd idealism, likaså en romantisering av något föreställt urpsrungstillstånd. Men blir avfärdandet av alternativa sätt att leva en logisk följd av en förnuftig hållning? Knappast. Lika lite som att finanskrisen uppdagade svindlerier motiverar ett förkastande av hela det rådande ekonomiska systemet.

Vad Gudmundsen tycks vilja säga är att det är bara att bita ihop och acceptera. Enligt hans logik verkar det inte vara möjligt att föreställa sig några alternativ till ett system i vilket du hamnat i underläge, eftersom alternativet med nödvändighet måste vara sämre.

Även om han inte gör någon poäng av det, kunde man säga att det inte tjänar någonting till att fly verkligheten. Det existerar inga enkla lösningar. Däremot existerar det en möjlighet alternativa lösningar, och det finns ingen logik som rättfärdigar att en enskilde ska acceptera ett olyckligt liv av svävande, ideologiska skäl. Bättre att illa fäkta än att fly, alltså. Bättre med reformer än revolutioner.

Men det är inte vad Gudmundsen säger. Han vill bara att folk ska sluta gnälla på den ordning som han anser vara bäst för alla.

Gärna en tillnyktring vad gäller överhettad idealism. Men inte ett avfärdande av alla andra sätt att leva. Hos Gudmundsen finner man ingen förståelse för sin förtvivlan, bara fördömelse och uppmaning till rättning i ledet. Olyckan som drabbat den enskilde är hans eller hennes problem. Det är inte långt ifrån exempelvis den amerikanska högerns klarspråk: det är ditt eget fel.

Det individuella ansvaret är förstås ofrånkomligt. Men det betyder inte att varje vantrivsel i kulturen kan reduceras till denna enda beståndsdel.