Åh rektor, min rektor...

Gårdagens debatt kring kritiken mot internatskolorna var både meningslös och talande. Det är svårt att diskutera den typen av strukturer som det handlar om, eftersom det sällan är de stora gesterna det handlar, utan det lågmälda, ingrodda förtrycket som genomsyrar en sådan verksamhet. Det kan ibland låta som småsaker när man lyfter det i tv på det sätt som skedde igår.
  
Istället var det snarare elevernas beteende som var det mest intressanta inslaget. Förtryckande strukturer eller ej - något slags bubbla har nog blåsts upp kring verksamheten. De tre musketörerna som axel mot axel försvarade sin skola med näbbar och klor framstod närmast som parodiska stereotyper av internatskoleelever - höjdpunkterna var å ena sidan den unga tjejen abrupt och underdånigt avbröt sig själv och överlämnade ordet till sin rektor, och andra den ljushårige killens upprörda men oklanderliga "niande" av en av kritikerna. Du-reformen har tydligen inte slagit igenom överallt. Än.

Hur som helst är det kanske inte så dumt att framtidens ledare tidigt vänjer sig vid en hierarkisk, strikt ordning, där jämlikhet är ett främmande begrepp. Det gör ju tillvaron längre fram så mycket lättare att bära...