Jesus' Son

För något år sedan besökte jag New York under ett par veckor. Varje dag åkte jag tunnelbanan från Queens till Manhattan. Det blev efterhand en hel del tid som skulle slås ihjäl. Min vänliga väninna/värdinna gav mig då en bok, en novellsamling, av en amerikansk författare vid namn Denis Johnson: Jesus' Son. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare, men under den sorgligt korta tid som hans bok höll mig sällskap var tunnelbanefärderna snarare en välkommen stund för läsning, än ett nödvändigt ont. Sedan en tid finns den nu också på svenska; en mycket fin utgåva i Modernistas "Pulpserie".

Johnsons korta, intensiva noveller följer fragmentariska utdrag ur pundaren "Fuckheads" tillvaro; hans trasiga relationer, jakt på droger, märkliga bekantskaper, och vridna betraktelser från berusningens eller efterrusets avgrunder. Men de är svåra att fånga så här. Berättelserna är mycket, mycket mer än den klichéaktiga samling attribut som beskriver det ytliga skeendet.

Precis som titeln antyder finns en religiös dimension. Ofta återkommer små fraser eller ord som knyter an till ett bibliskt sammanhang. Men det handlar inte om någon frälsning. Snarare är det ett slags illusion som erbjuds, som i sig kanske tillfälligt kan missuppfattas för en räddning. Tydligare framstår emellertid en känsla av innerlig absurditet, tragedi och små sprickor av sorg och desperation och liv som uppstår lite varstans. Någonting händer under läsningen, men jag varken kan eller vill försöka förstå det till fullo.

"Jag var tjugofem, tjugosex, ungefär. Mina fingertoppar var alldeles gula av cigaretter. Min flickvän var med barn".
(ur Svart Bröllop).

Bara läs!

Kierkegaard och tystnaden

Blir ateister stigmatiserade? Lena Andersson kolumn i DN (11/6) verkar driva den tesen. Det är förstås svårt att säga; i min värld har det snarare alltid varit den religiösa som sticker ut, vars trosbekännelse skapar obekväm, nästan pinsam stämning. Inte för att de övriga i sällskapet skulle vara rabiata ateister, utan för att frågan om tro som sådan går bortom en intellektuell diskussion.

Det är en sak att diskutera religionens kulturella inflytande - hur den reproduceras eller förkastas i olika sammanhang. Men vad gäller själva tron handlar det om en enskild erfarenhet. Det är därför som tron - inte religionen - är en privat fråga.

Filosofen Sören Kierkegaard förklarade, exempelvis i Fruktan och bävan, att tro inte är möjligt att kommunicera eftersom den innebär en relation till det som går bortom det allmänna, mot det absoluta, det vill säga Gud. Tro sker i tystnad. Hans exempel på den ursprungliga troshandlingen är Abrahams villighet att offra sin son, Isaak. En sådan handling är omöjlig att förklara inom det allmänna eftersom den där framstår som en absurditet. Endast i kraft av tron kan handlandet rättfärdigas. Men bara för Abraham själv. Slutsatsen blir således: följ Abrahams exempel i tro, inte i handling.

Kierkegaards udd var riktad mot Hegel, som försökte införliva religiositeten i ett rationellt system. Men också mot kyrkan, vilken gjorde anspråk på tolkningsföreträde i fråga om tro, vilket Kierkegaard följaktligen ansåg omöjligt. Och om kyrkans inte handlar om tro måste det finnas en annan förklaring, inom det allmänna: makt.

Religionen kan med andra ord återföras på ett värdsligt sammanhang, medan tron endast står i relation med någonting bortom ord. Således kan vi tala om det förra, men inte det senare.

Agnosticismen, som Lena Andersson kritiserar, tjänar förstås i praktiken ett intellektuellt syfte genom att just placera tron bortom vår förmåga till kunskap. Däremot är den bristfällig eftersom den är ett slags undanflykt och fortfarande öppen för spekulationer. Bättre då med kusinen Ignosticism, som istället dömer ut själva frågan om Guds existens som meningslös eftersom den saknar någon logisk grund - den är absurd, och oväsentlig i ett rationellt sammanhang.

Och det är självklart så frågan bör bemötas. Att försöka motbevisa de religiösa genom att påpeka motsägelser i Bibeln, Koranen eller andra skrifter är fruktlöst. Tron som sådan är paradoxal och motstår logiska förklaringar. Ateismen är alltför inriktad på att ifrågasätta religionens svar istället för att underminera själva frågans möjlighet att överhuvudtaget ställas.

Det är möjligt att jag nu representerar vad Andersson kallar de "ljumt icketroende". Men personligen tycker jag det är viktigare att diskutera förutsättningarna för ett samtal, än att framhålla vem som bör förklara sig för vem.

Och vad gäller Humanisternas kampanj, får man anta att deras förbehåll är ironiskt. Inte minst de "Ja/Nej" frågor som deras "religiositetstest" erbjuder antyder det. Kampanjen faller för övrigt offer för samma kritik som religionen: det handlar om inflytande, inte om tro.

Fruktan och bävan var de ord med vilka Kierkegaard beskrev den autentiska tron. Den som uppstår i tystnaden. Det är Abrahams färd med den ovetande Isaak mot berget där sonen ska offras. Både den troende och den icketroende bör förhålla sig ödmjuka till denna fundamentala osäkerhet som är människans öde. Förnekelsen av vår osäkerhet är i själva verket det stora problemet.

Så låt oss tro eller tvivla under tystnad. Det finns annat att tala om.

Konsten som frågeställare

Det börjar tydligen bli rumsrent att diskutera kvalitetsbegreppet inom kulturvärlden igen. Denna gång är det DN:s Dan Jönsson som funderar kring definitionen: "Kvalitet måste vara en fråga om beständighet". Anledningen till krönikan är en artikel i tyska Die Zeit av den kinesiske konstnären Ai Weiwei, där denne förutspår att finanskrisen kommer att följas av ett kulturellt paradigmskifte: från en västerländsk frihetsideologi, till en österländsk vision om hållbarhet.

Jönsson vädrar morgonluft och påpekar att han alltid värderat konst efter en bedömning om dess möjliga varaktighet över tid; dess potential att införlivas i kanon. Men är det riktigt att på så sätt binda kvalitet till en tidsaxel? I en mening är det ett återfall i den klassiska tanken om universalitet, tidlöshet och allmängiltighet. Jönssons bedömning av ett verks kvalitet kommer givetvis alltid att färgas av den tid han lever i. Det betyder inte att hans kriterier saknar relevans; att söka efter egenskaper i konsten som tycks sträcka sig bortom det omedelbara är inte minst viktigt i en tid som så tydligt hyllar nuet. Det är en reaktion mot en konstsyn som tenderar att bli alltför dagsländeaktigt.

Men det är först och främst en fråga om genre och balans. Kvalitet fungerar inte som ett begrepp fristående från alla sammanhang. I mina ögon är det snarare en obalans vad gäller genre som Jönsson kritiserar. För inte alltför många årtionden sen dominerade hållbarhetsteorin synen på konst med motiveringen att populärkultur var alltför ideologisk och bunden vid samtiden. Falskheten i denna slutsats har sedan dess blivit tydlig: all konst är ideologisk i den mening att den kan återföras till en eller annan värdegrund.

Problemet är emellertid att en konsekvens har blivit det som Jönsson kallar "den postmoderna frihetens relativa kvalitetstänk". Det vill säga frånvaron av gemensamma kriterier och avskaffandet av överskridande värden. Skönheten ligger i betraktarens öga, alltså. Men det är en uppenbart destruktiv syn på kulturen. Att det inte finns några universella värden betyder inte att det inte finns några värden. Det betyder bara att vi själva måste skapa dem och de kriterier efter vilka de bör bedömas.

Frånvaron av gemensamma värden innebär en brist på allvar, eftersom allting då riskerar att bli en axelryckning. Att förankra konstens kvalitet i ett längre tidsperspektiv är ett försök att ge den betydelse, att ta den på allvar. Men det innebär inte att det förhållningssättet kan göra anspråk på kvalitetsbegreppet som sådant. Det handlar om en specifik konstsyn, ett slags genre som följer en viss uppfattning om vad konsten bör vara. Men därmed är inte behovet av dagsländor avskaffat. Det behövs givetvis konst som utan anspråk på evighetsabonnemang kommenterar samtiden: satir som riktar sig mot politiken, ironi som ifrågasätter den rådande ordningen och så vidare. Sådan konst kan också vara kvalitativ även om den inte är beständig.

För mig har kvalitetsbegreppet oftast inneburit förmågan att ställa frågor till betraktaren (eller läsaren). Att behålla denna egenskap över tid är definitivt en kvalitet, och ett mer hälsosamt kriterium för kanonisering än exempelvis uppbärande av nationella traditioner. Men om man fastnar i evigheten riskerar man att förlora nuet; och om man tvärtom fastnar i samtiden riskerar man att drunkna i en kakofoni som snart blir till ett brus. Alltså: balans.

En tråkig slutsats, men, tror jag, nödvändig. Liksom vad gäller synen på samhället lika mycket som konsten är det knappast hälsosamt att en överdriven frihetsideologi slår över i fundamentalistisk hållbarhetsiver. Vi måste kunna tänka (minst) två tankar samtidigt. Vi måste kunna tala om konsten på mer än ett sätt. Och vi måste våga tro på att någonting kan ha en högre kvalitet än något annat.

Men vi måste också diskutera varför. Om och om igen. För likt Sisyfos kommer vi aldrig att kunna placera den där stenen säkert på bergets topp. Den kommer alltid att rulla ner igen. Vi kan bara försöka närma oss möjligheten att ibland hålla den kvar däruppe en liten stund, istället för att ständigt knuffa ner den med flit.

Är många alltid bra?

Ett återbesök i humanioras kris. Sverker Lenas frågar i DN om inte denna kris kan förklaras i relation till de andra kriser vi upplever i vår tid? Det handlar alltså om att humaniora inte är värt att rädda i sig självt, utan måste associeras med viktigare saker - ekonomi - för att komma ifråga. Det är lite som när miljövänner är noga med att påpeka att klimatomställningen ger många jobb; utan ekonomin är klimatet tydligen inte värt att rädda. Samtidigt är det förstås inte fel att göra så mycket som möjligt på en gång - och Lenas påpekar snarare just en humanistisk slutsats om underliggande samband - men det är svårt att bortse från den tydliga hierarkin.

Lenas skriver mycket om minskade resurser inom universitetsvärlden: mindre studenter och mindre pengar och färre doktorander. Vi har ju ett system som mäter det ekonomiska värdet efter hur många studenter som examineras. Hur ska man annars mäta humanioras värde?

Nina Björk skrev för en tid sedan om begreppet kvalitet och problemet med en strikt kvantitativ värdering: mycket är bättre än lite, många är bättre än få, etc. Det problemet återkommer här. Hur ska humaniora kunna hävda sig i ett sammanhang som är konstruerat efter andra ämnens utgångspunkter? Tja, om man är fastlåst i ett marknadstänkande går det bra att vända sig till aktiemarknaden för ett svar: istället för att mäta värdet, uppskatta det.

Det går ju inte att komma ifrån de ekonomiska aspekterna eftersom även humaniora måste finansieras. Men att detta sker med en kvantitativ metod som mäter examinerade studenter är en dålig idé. Det borde vara uppenbart vid det här laget, att kvaliteten på de humanistiska institutionerna inte höjs på detta sätt. Däremot kunde man minska ekonomins direkta påverkan på institutionens arbete om man frigjorde finansieringen från kvantiteten - är det inte bättre att ta in färre studenter som får bättre undervisning?

Universitetet är inte gymnasiet; det måste gå att förhålla sig till humaniora som ett forskningsfält, inte bara en skola. Verksamheten kan inte förlita sig ekonomiskt till antalet examinerade studenter på grundkurserna. Istället borde finansieringen fastslås tydligare, så att institutionerna själva kan få större inflytande att avgöra vad som är bäst för deras verksamhet.

Förhoppningsvis skulle det stärka institutionernas självkänsla, känslan att de togs på allvar. Då kanske det också vore möjligt att bygga en långsiktig verksamhet som tror på sig själv och som vet vart den är på väg. En forskning som upplever sig som meningsfull; studenter som blir utmanade och får en examen som de fått kämpa för. Det är möjligt att antalet studenter förblir lägre än tidigare. Men kvaliteten på deras studietid, på den miljö de vistas i, lär höjas ordentligt. Och i förlängningen avspeglas det förhoppningsvis i ambitionerna hos dem som söker sig till humaniora.

Många är inte med nödvändighet lika med bra.

Sveuropa

Valet är över och det kan genast konstateras att resultatet inte avvek nämnvärt från opinionsundersökningarna strax innan, vilka också varslade om PP:s framgång. Som nämnts har de partier som talat mest om EU - MP och FP - belönats och att elefanterna S och M straffats. Likaså är det ett steg mot normalisering av valet att EU-motståndare inte lockar väljare på samma sätt som vid förra valet: Vänstern föll, Junilistan åkte ut, SD kom (tack och lov) inte in, Marita Ulvskog (S) blev ingen röstmagnet, och Moderaternas nationalistiska retorik föll platt. Att det inte längre verkar vara en fråga om "Ja" eller "Nej" till EU är välkommet; den frågan hör hemma i riksdagen, inte EU-parlamentet. MP lyckades med sin omvandling från ett EU-kritiskt parti till ett europeiskt parti med en kritisk hållning, vilket är en större skillnad än det låter.

Även om valdeltagandet även denna gång var pinsamt lågt finns det saker att att lära från valresultatet. Ser man till FP och MP blir lärdomen för i synnerhet S och M: Ta EU på allvar. Det är i själva verket helt ofattbart att det inte pågår en mer genomskinlig diskussion med tanke på den ökade makt hos parlamentet som Lissabonfördraget innebär. Det sägs att beslut och lagstiftning från EU påverkar runt 60 % av de politiska beslut som fattas på lokal och regional nivå; ser inte partierna möjligheterna i detta?

Men i grunden handlar det givetvis fortfarande om okunskap. Det är anmärkningsvärt att det tycks så svårt för alla inblandade att lyfta fram EU:s betydelse. Det finns förstås saker att göra. Partierna borde exempelvis lyfta fram sina parlamentarikers prestationer tydligare. Vidare borde media ha en avsevärt bättre bevakning av läget i Europa - varför kan man inte tänka sig en mer ingående och kontinuerlig bevakning som lyfter fram maktkamperna och svängningarna i parlamentets förhandlingar, som granskar kompromisserna och resultaten och förklarar konsekvenserna? Är det för dyrt? Är EU för slutet? Kan journalisterna själva för litet om saken?

Säkert lite av varje. För hur mycket man än läser i tidningar och ser på tv:debatter inför valet så hittar man ytterst lite om den verklighet som EU innebär. Hur fungerar partigrupperna? Vilka är gruppledarna och vad gör de? Under valvakan pratade Reinfeldt om framgången för alliansen; men i parlamentet sitter inte ens allianspartierna i samma grupp. Statministern, liksom oppositionsledaren Sahlin, är fastnaglad i inrikespolitiken, livrädd för att tassa in på ett mindre välbekant område.

Det är inte konstigt att det ibland kan sänkas ett kafkaliknande skimmer över EU, för ibland verkar ingen riktigt veta hur det fungerar. Och utan denna kunskap blir exempelvis debatterna närmast meningslösa eftersom väljarna inte känner till sammanhanget som diskuteras. Därför kan Alf Svensson ha en kampanjslogan som "Fred i Europa". Det säger förstås ingenting alls om KD:s politik, men det spelar på väljarnas förtroende för Svensson och deras osäkerhet inför det europeiska projektet.

Denna osäkerhet måste bemötas. EU kan bidra med ökad öppenhet, men det är - som Margot Wallström påpekade - ytterst partiernas ansvar att förklara hur det ligger till. Och mediernas, kan tilläggas. I förlängningen är givetvis även skolan avgörande för att förmedla grundläggande kunskaper till eleverna, men skolan måste ha material att arbeta med.

I grund och botten måste det till en förändrad attityd; EU kan inte vara en diskussionspunkt endast vart femte år. Det måste finnas kontinuitet och en känsla av närvaro som gör att den europeiska politiken känns angelägen, inte som en fotnot till det inrikespolitiska käbblet. Låt inte ljusen slockna bara för att valet nu är förbi.

Ett viktigt samtal

Nina Björk, i en krönika i DN, gör sig skyldig till en grov förenkling när hon hänvisar bristen på kvinnliga nobelpristagare i litteratur till begreppet kvalitet. Möjligen är det bara en avbön till dem som blir besvikna på att hon nu "sluter fred" med behovet av att tala om kvalitet. Det är välkommet att hon påpekar att det är bättre att bråka än att vara tyst, eftersom tystnad - eller jämtjockt brus - gärna blir konsekvensen av frånvaron av en kompass. Kvalitet är som sådant ett uttryck för våra försök att uttrycka en värdering som sträcker sig bortom oss själva - en tro på grundläggande värden som har betydelse. Det betyder inte att bara män ska få nobelpris, inte heller att det finns någon universell sanning (betänk att även den logiska bristen i sanningen att det inte finns några sanningar). Men det betyder att vi gör vårt bästa för att formulera en sådan. Det är ett samtal där åsikter måste motiveras med bättre argument än att man "tycker så".

När ett sådant samtal inte existerar - när vi är instängda i våra egna små åsiktsvärldar - ökar risken för att just den enda väg som Björk är rädd för. Och helt plötsligt har vi den där enda sanningen som inte får ifrågasättas ändå. I ett samhälle där vi måste mäta allting kommer just att handla om det också: det kvantitativa, som Björk med rätta ifrågasätter. Ett samhälle där vi tror att vi kan mäta lycka.

Att våga tänka fel

Det är viktigt att våga tänka fel. Utgångspunkten för nya idéer ligger ofta i reaktionen gentemot en tidigare, mindre lyckad tanke. Gör om, gör om, gör rätt, till slut. Ungefär. Vågar man inte hålla en tidigare oprövad tanke så blir det emellertid lätt att bara falla tillbaka på det invanda, det familjära. Malen Rydells skriver i DN om Socialdemokraternas oförmåga att våga tänka en tanke till slut, och hon belyser konsekvenser av denna brist på genomgripande analys: irrelevans, vaghet, osjälvständighet.

Göran Rosenberg skrev nyligen om tanken på samhällstjänst som en väg mot att finna en gemensam grund i vårt land, där medborgarna driver isär mot mindre förståelse för varandra. Ungdomar mellan 16-25 skulle vara pliktskyldiga - likt en civil militärtänst - att utföra uppgifter av något slag. För att bryta invanda banor, för att träffa oliksinnade. Tanken är välvillig, men något verklighetsfrämmande. Finns det kanske ändå något som kan komma ur detta första förslag - något som kan leda vidare? Inte om du frågar en del av högerns debattörer. De väljer att skratta (neo) och ironisera (här) eller hänvisa till "guilt by association" (här). Avfärdande är förstås en enklare lösning än bemötande; särskilt om man helst bara vill fortsätta som förut. De följer en viss tendens hos högern (se t ex om Per Gudmundsson nedan): en ovilja att konstruktivt fundera över alternativ. Det är förstås inget unikt med just högern; de råkar bara dominera politiken för tillfället och är livrädda för att förlora greppet. Ändå förlorade Socialdemokraterna sitt grepp just genom en oförmåga att ifrågasätta sina egna sanningar...

Henrik Bredberg, på Sydsvenskans ledarsida, visar däremot hur man kan tänka vidare utan att acceptera ett inlägg i detalj; hur man till och med kan förkasta det, men ändå utvinna något nytt genom sin opposition.

Många verkar för övrigt ha hängt upp sig på Rosenbergs tankar om gemensam grund i kombination med nationen och reflexmässigt hänvisat till totalitära samhällen. Men det är ju ingen specifikt uttalad typ av värdering som omnämns: poängen är istället att möjliggöra upprättandet av ett samtal mellan människor i syfte att möjliggöra en vidare horisont. Det innebär inte alls med nödvändighet någon urvattnad multikulturalism, utan istället ett berikande av den enskilde.

Möjligen har Rosenberg fel. Men ändå rätt. Är det inte nyttigt att tvinga sina tankar in i nya banor? Hur ska vi annars komma vidare? Ett debattklimat där olika åsikter avfärdas istället för motbevisas är kontraproduktivt.

Siri Hustvedt - "The Sorrows of an American"

Siri Hustvedts senaste bok, The Sorrows of an American (recensioner i DN, Svd, Sydsv.), är en lång övning i att tolka sig själv och sin omgivning. Följaktligen berättas historien av en psykoanalytiker. Erik Davidsen är skild, olyckligt ensam och oturligt förälskad i sin hyresgäst, jamicanska Miranda. I sin nyligen avlidna faders kvarlåtenskap finner han och systern, Inga, ett kort brev som kastar dem in i en detektivliknande undersökning för att upplösa hemligheten deras far lämnade efter sig.

Det är en vacker och insiktsfull roman. Den kommer nära sina karaktärers trasig liv och försöker gräva djupt i deras olyckor. Men samtidigt förmedlar den tolkande hållningen paradoxalt en distans hos läsaren. Trots intimiteten känner jag mycket lite för de inblandade. Sammanhanget känns helt enkelt lite för konstruerat och omständligt, överintellektuellt, kanske.

Erik och Inga återupplivar hellre den avlidna fadern genom de spår han lämnade, än att möta tomheten efter honom; och liksom de på något sätt distanserar sig från sorgen blir också jag distanserad från dem jag läser om. En intelligent och välskriven roman, både läs- och tänkvärd; men det är något om saknas: en innerlighet, en ogenomtänkt känsla.

Tre små partier

EU-debatten mellan småpartierna i svt:s Agenda igår var både upplysande och intressant. För det första var det ett smart drag av kanalen att få exponeringen avklarad; till skillnad från debatten mellan Marita Ulvskog (S) och Gunnar Hökmark (M) fanns här ingen tydlig opposition att lyfta fram. De är olika, det är allt. Schyman (Fi) körde sitt race som vanligt, men tycks ha tappat den där balansen och glimten i ögat som gjorde hennes stil så effektiv tidigare. Nu fungerade hon snarast som en åklagare gentemot Sverigedemokraternas Sven Olof Sällström. Denne hade det inte så lätt; på frågan om vilken "svensk kultur" det egentligen var han ville försvara mot EU:s inflytande, beklagande han sig över att 11 minuter var för kort tid att förklara det på. Programledaren anmärkte närmast förvånat att han hade 5 sekunder, inte 11 minuter (vilket var hela debattens tidsram).

Det sätter också fingret på de populistiska partiernas problem: de fungerar inte inom den vanliga politiska ramen eftersom de saknar argument som fungerar här. De anspelar ju inte på någon pragmatisk rationalism eller balanserade reformer, utan anspelar istället på rädslor och oro hos väljarna; känslor som kan få utrymme i abstrakta plattityder som "ge oss Sverige tillbaka". Det är retorik som kanske fungerar i tal till de egna, men som fungerar dåligt i traditionella debattforum. De bygger för starkt på känsla och för lite på förnuft, därför måste väljarna dela värderingarna med partiet redan innan de hör deras "argument". En debatt med Sverigedemokraterna blir därför sällan om realpolitik, utan reduceras istället till att lyfta fram och försvara faktorer som borde vara självklara i ett demokratiskt sammanhang (människors lika värde, etc.) eller svårdefinierade begrepp (som "svensk kultur). Det påminner mig om person som under en diskussion om konflikten i Palestina hävde ur sig på fyllan: "bygg en mur kring hela skiten och bomba allihopa om de inte blir vänner". Från sådana uttalanden finns få vägar framåt.

Christian Engström från Piratpartiet framstod på sätt och vis som vinnare, eftersom han höll lägst profil och därför framstod som mest balanserad. Dessutom lyfte programledaren flera gånger fram att hans parti hade störst chans i valet (vilket lät ungefär som att "så ni är väl dem man ska ta lite på allvar").

Debatten mellan Ulvskog och Hökmark, slutligen, visade mest hur dåligt förankrade EU:s detaljfrågor är i Sverige. Debattörerna själva verkade närmast kämpa med att handskas med sina argument och hade ingen tid att faktiskt förklara vad de talade om. Den som inget visst tidigare, vet knappast mer nu. Möjligen bekräftades de märkliga i att ha Ulvskog som etta på S-listan. Hon utstrålar en arrogans och nedlåtenhet som - liksom Hökmark påpekade - rimmar illa med den kompromissbaserade politik som förs i Europaparlamentet. Det är svårt att komma ifrån att uttagningen ser ut som ännu en belöning till en politiker för lång och trogen tjänst...

Denna värld, och andra

Det finns förstås ett intresse hos den dominerande ideologins företrädare att framställa den rådande ordningen som det mest upplysta och självklara valet; som en slutpunkt i det rationella förnuftets utveckling. Fördelarna framför alternativa former av ekonomisk ordning och styrelseskick används för att belysa hur den nuvarande ordningen är den ojämförligt bästa. På denna grund avfärdas eventuella utmaningar av denna ordning som luftiga drömmerier, naiva eller i värsta fall rent av farliga tankar.

Men att historien skulle vara en rät linje av rationell utveckling borde vara en kasserad hållning. Det är också snarast i den ideologiska retoriken den återkommer. För att antyda den egna positionens överlägsenhet framför alternativet. I tidskriften Neo (nr 2/09) avslutar Per Gudmundson med en krönika (dessvärre ej på webben) av just detta slag: förlöjligandet av en kritisk hållning, med hänvisning till historiens misslyckande.

Han utgår från en brittisk tv-serie, Ett annat sätt att leva, där sex kvinnor placeras i olika avlägsna och isolerade kulturer. Programmet appelerar till en kulturrelativistisk hållning, som inte lägger några värderingar i kulturella skillnader med hänsyn till bristen på en universell etik. Kvinnorna är alla trötta på det västerländska levernet, men får uppleva att också alternativen har sina nackdelar av bristande jämställdhet och andra orättvisor.

Gudmundsen ser programmet som god underhållning för alla "som tröttnat på dem som gnäller över livspussel, konsumtionssamhälle och vafrihetsstress". En känga i baken på dem - han nämner t ex Nina Björk - som dristar sig till att ifrågasätta rättvisan i kapitalismens fördelningsmekanismer.

Det är sant att man ska vara på sin vakt mot verklighetsfrånvänd idealism, likaså en romantisering av något föreställt urpsrungstillstånd. Men blir avfärdandet av alternativa sätt att leva en logisk följd av en förnuftig hållning? Knappast. Lika lite som att finanskrisen uppdagade svindlerier motiverar ett förkastande av hela det rådande ekonomiska systemet.

Vad Gudmundsen tycks vilja säga är att det är bara att bita ihop och acceptera. Enligt hans logik verkar det inte vara möjligt att föreställa sig några alternativ till ett system i vilket du hamnat i underläge, eftersom alternativet med nödvändighet måste vara sämre.

Även om han inte gör någon poäng av det, kunde man säga att det inte tjänar någonting till att fly verkligheten. Det existerar inga enkla lösningar. Däremot existerar det en möjlighet alternativa lösningar, och det finns ingen logik som rättfärdigar att en enskilde ska acceptera ett olyckligt liv av svävande, ideologiska skäl. Bättre att illa fäkta än att fly, alltså. Bättre med reformer än revolutioner.

Men det är inte vad Gudmundsen säger. Han vill bara att folk ska sluta gnälla på den ordning som han anser vara bäst för alla.

Gärna en tillnyktring vad gäller överhettad idealism. Men inte ett avfärdande av alla andra sätt att leva. Hos Gudmundsen finner man ingen förståelse för sin förtvivlan, bara fördömelse och uppmaning till rättning i ledet. Olyckan som drabbat den enskilde är hans eller hennes problem. Det är inte långt ifrån exempelvis den amerikanska högerns klarspråk: det är ditt eget fel.

Det individuella ansvaret är förstås ofrånkomligt. Men det betyder inte att varje vantrivsel i kulturen kan reduceras till denna enda beståndsdel.

En kris för tanken?

Per Svensson skrev häromdagen, i en mycket läsvärd artikel i Sydsvenskan (17/5 - vidare debatt 29/5 här), att vi trots allt bör gråta en skvätt för de rikas minskade förmögenheter. De speglar nämligen i en mening samhällets minskade resurser i stort. Emellertid verkar inte alla anse att krisen är lika problematisk. Via nedslag hos Miljöpartiet och socialantropologen Thomas Hylland Eriksen, målar Svensson upp en idétradition av pengaförakt (”pengar gör dig inte lycklig”, ”är roten till allt ont” osv.) som härstammar från Platon och kristendomen, men idag framför allt återfinns i den kulturella sfären. Det är en anledning till att våra minskade ekonomiska resurser diskuteras så sparsamt. Om krisen alls kommenteras är det gärna skadeglatt. För istället för en längtan efter den ordning som nyligen frambringade finanskrisen drömmer en del idealister om att andra värden ska framträda ur den krympande ekonomin. ”Sorry”, säger Svensson; Harvardekonemn Benjamin M Friedman har i princip bevisat att usla tider inte skapar goda människor.

Men är det verkligen vad det handlar om? Även om Per Svensson har en poäng i sin kritik mot finanskrisens svaga närvaro i kulturdebatten, så kan man ifrågasätta flera inslag i hans argumentation.

Miljöpartiet anklagas för att vara tillväxtfientliga på existentiella grunder eftersom det i deras partiprogram står att ”tillväxt i konventionella mening varken är möjlig eller eftersträvansvärd.” I konventionell mening, alltså. I själva verket handlar det om en vision som tydligare vill knyta samhällsekonomin till miljön: tillväxt och lönsamhet måste föregås av hänsyn till ”människor, miljö och naturresurser”. Kapitalismen är således villkorad. Men det betyder knappast att Miljöpartiet inte strävar efter att skapa fler jobb eller en fungerande samhällsekonomi. Inte heller att partiet är ointresserat av finanskrisen. Däremot betyder det att miljöpartisterna inte var fullt tillfreds med den ordning som föregick den.

För övrigt är Svenssons ekonomiska ledsagare i krisen, nobelpristagaren Robert M Solow, ironiskt nog en av de ekonomer som visat seriöst intresse för tanken om medborgarlön, Miljöpartiets så kritiserade förslag. Det visar om inte annat att två skilda tankar kan dela boning.

Det är vidare möjligt att professor Hylland Eriksen pratar ”persilja” då han ifrågasätter sambandet mellan ekonomiskt välstånd och det goda livet. Människor som inte får sina grundläggande behov tillgodosedda har dåliga möjligheter att vara lyckliga. Men eftersom hans exempel är ett samhälle med relativt sett lägre välstånd menar han knappast att människor skulle bli lyckligare av plötslig fattigdom. Snarare torde han hänvisa till diskursen kring vad ”lycka” innebär, och tanken om att välstånd endast tycks skänka lycka upp till en viss gräns. Därefter kommer tydligare andra faktorer kommer med i spelet.

Det är också värt att påpeka att Eriksen först och främst ifrågasätter ett givet samband. Han menar med andra ord att ”A” inte med nödvändighet följer ur ”B”. Inom ramen för den dominerande ekonomiska uppfattningen förefaller Eriksen möjligen väl naiv. Men samtidigt öppnar han för alternativa sätt att betrakta de prioriteringar vi gör och påpekar att det finns andra sätt att leva.

Den främsta skurken i sammanhanget är emellertid kulturbranschen. Här sägs ointresset för pengar vara en närmast andlig dygd. Det är möjligt. Men det är knappast förvånande att ekonomi inte är exempelvis en författares främsta intellektuella intresse. Det är knappast ett yrke man eftersträvar för ekonomisk vinnings skull. Däremot har väl debatten kring kulturutredningen visat att kulturens företrädare inte alltid är så okunniga om penningens värde, trots allt.

Att finanskrisen sedan betraktas ur olika ideologiska vinklar – om än detta tar sig uttryck i kritik mot nyliberalism och ”marknadsdiktatur” – är väl snarast logiskt. Det är här jag emellertid håller med Svensson om att det skrivits för lite. Kulturbranschens uppgift är ju just att pröva de teoretiska, etiska och intellektuella faktorer som utgör grunden för den världsordning som ledde till finanskrisen. De mer specifikt finansiella och nationalekonomiska omständigheterna, å andra sidan, lämnas kanske helst till experter på området, som exempelvis just Solow och Friedman, vilka båda skriver initierat om ämnet i New York Review of Books.

Per Svensson föregår med gott exempel genom att skriva den artikel han gör. Han har rätt i att det borde skrivas mer om finanskrisen och hans diagnos av orsakerna saknar inte relevans. Däremot borde han vara försiktig med att, om än med viss ironi, krympa utrymmet för diskussionen. Kritik av vårt samhälles syn på pengar leder knappast raka vägen till en romantiserad längtan efter fattigdom, eller någon tro på fattigdomens välgörande inverkan på våra värderingar. Också i tider av finanskris måste det vara möjligt att ifrågasätta huruvida vi verkligen lever i den bästa av världar.

Den anpassningsbara människan

Jonas Thente skriver en krönika i dagens DN som lite lättsamt tar upp frågan om prestationshöjande droger; preparat som ökar din koncentration och arbetsförmåga. Längre fram kanske de rent av gör oss smartare. Det moraliska predikament Thente kåserar kring är således frågan, om alla andra... "Skulle inte du?".

Det är egentligen en sorglig diskussion eftersom den framför allt speglar människans längtan efter att leva upp till sin omgivnings krav. Behovet av bekräftelse, men också av anpassning. Nyligen skrev jag nedan, i fråga om klimatproblemen, att människan framför allt är en varelse skapad just för anpassning. I fråga om miljön väljer vi att acceptera och foga oss istället för att faktiskt göra något åt själva problemet; det vill säga att vi koncentrerar oss på att fixa syndromen, men lämnar själva sjukdomen därhän.

Är det inte samma sak det handlar om när det kommer till prestationshöjande droger? Istället för att reformera ett uppenbarligen skruvat system ser vi till att försöka överleva dess konsekvenser. Det blir ett slag självuppfyllande självförstörelse på samma gång. Nivån som krävs för att uppfylla kraven höjs ständigt, och vi (tror att vi) mår bra så länge vi kan hålla jämna steg. Ända till den dag vi inte längre mår så bra. Men då är det kanske - liksom med klimatet - alldeles för sent.

Den dag vi låter våra arbetsprestationer bestämmas av artificiella kraftkällor har vi förlorat en stor del i vad det innebär att vara människa. Eller är det kanske just det som innebär att vara människa? Att ändå svara ja på frågan "Skulle inte du?" Det är i vår längtan efter styrka vi är som allra svagast.

Lästips i NYRB

Artikel/recension av bl.a. historikern Benny Morris nya bok, 1948: A History of the First Arab-Israeli War, i New York Review of Books; om svårigheterna både att förstå och att försöka förklara konflikten i Palestina. Inte minst om hur man ofrånkomligen läser historien ur det ljus samtiden erbjuder.

Kärnverksamhet - slutmål eller utgångspunkt?

Vad innebär betyder egentligen "kärnverksamhet"? I dessa tider av besparingar nämns ofta detta begrepp i relation till vad som bör prioriteras. Underförstått är att det handlar om välfärdens heliga treenighet: skola, vård och omsorg. Det är dessa som ska värnas. Om det tycks alla vara överens.

Men lyssnar man lite till debatten så tycker jag mig höra en distinkt skillnad i tonfallet mellan högern och vänstern. Från de förra ljuder en närmast lättad klang, då de äntligen får göra utfall mot alla de "onödiga" projekt som stöds av kommuner och olika statliga myndigheter. Hos de senare går tonerna snarast i moll; de förlorar nu utrymme för sina möjligheter att ha ett finger med i allehanda verksamheter.

Poängen är att man ska vara försiktig med att tro att alla talar om samma sak bara för att de använder samma uttryck. För en traditionell höger är kärnverksamhet det enda som staten ska syssla med; för vänstern betyder begreppet däremot det som är viktigast för stat och kommun att prioritera, men långtifrån det enda.

På Dagens Arenas ledarsida diskuteras idag de ökade kostnaderna för socialbidrag. De sägs vara en följd av höjda avgifter för medlemskap i a-kassorna. Folk har inte längre råd att vara med. Är det sant? Är analysen så enkel? Nja. Är det inte så att skattesänkningarna som genomförts i princip går jämnt ut med höjningen i a-kassan? Jo, men stora grupper - exempelvis de timavlönade - har en tillvaro av osäkerhet som tvingar dem att dra ner på kostnader eftersom deras inkomster är osäkra. Samtidigt förklarar det inte hela bortfallet.

Just höjningen av avgiften till a-kassan är dessutom svår att motivera som påtryckning för människor att komma i arbete, eftersom denna avgift betalas också då man arbetar. Istället måste det ses i samma ljus som attityden till kärnverksamhet: högerns agenda är en glidning från kollektiv till individ. Här återfinns också försämrade villkor för fackligt medlemskap. Var och en ska solidariskt bidra mer ur egen ficka; därför sänks också skatterna, för att skapa utrymme för detta. Men eftersom det då istället handlar om ett frivilligt bidrag är det alltför enkelt att prioritera andra utgifter. Och kostnaderna hamnar i slutändan ändå på myndigheternas bord i form av socialbidrag.

Misslyckandet är i detta ljus ideologiskt: individerna har inte förstått sitt eget bästa, trots allt. Och det är just här svårigheterna uppstår. Vart ska man dra gränsen för hur mycket ansvar myndigheterna ska ha för medborgarna? I fallet med a-kassan är det uppenbart att regeringen gjort fel prioriteringar. Inte minst från sitt eget perspektiv: deras politik blev alltför tydlig eftersom de inte kunde binda den till ett mångtydigt och positivt begrepp som "kärnverksamhet".

I den meningen är den grundläggande frågan om höger eller vänster i själva verket väldigt tydlig: är kärnverksamheten något vi ska sträva mot eller utgå ifrån?

Litteraturens nödvändiga gåta

I en essä om Wuthering Heights, ”Repetition and the uncanny”, påpekas att romanens kärna är en känsla som lockar – och har lockat otaliga skribenter – till ett försök att sluta berättelsen i en tolkning, men som i slutändan alltid omöjliggör detta. Och är inte detta litteraturens predikament alltsedan poststrukturalismen et al ackompanjerade värdeteorin in i tolkningsdebatten? Det vill säga att varje tolkning alltid måste utgå från att den inte är slutgiltig; att språket som redskap i princip omöjliggör en sådan ordning eftersom dess kärna är mångtydig och kontingent.

Som följd förefaller litteraturteorin i en mening svagare, då den måste bli mer reserverad och ödmjuk, beroende av externa faktorer och sin egen oförmåga att fånga in sitt objekt. Men i en annan mening är den förstås starkare eftersom den aldrig slutar att generera mening. Då tolkningarna övergår från slutgiltiga förklaringar till belysande funktioner borde litteraturen och dess vetenskap kunna betraktas som mer livaktig än tidigare. Litteraturen får en annan, bredare roll i den enskildes förståelse av världen: istället för att tro att litteraturen är självtillräcklig, öppnar sig istället perspektivet att litteraturen är ett organsikt verktyg för att skärpa förståelsen av omvärlden, just genom den gestaltande kraft som läsningen erbjuder.

Kort sagt, genom att applicera våra erfarenheter på de tolkningar vi återfinner i litteraturen, fiktionaliseras våra erfarenheter och blir därmed desto klarare för oss – eftersom fiktion både betyder en närhet och en distans som vi annars kan ha svårt att upprätta i relation till våra upplevelser, våra åsikter, övertygelser, minnen och erfarenheter. Men genom att vår egen världsbild upprepas i en roman, dikt eller novell, så kan vi greppa den på ett annat sätt. Den blir verklig i samma stund som den finner förankring i det påhittade, eftersom det är först då vi verkligen förstår den och kanske bättre förmår att kommunicera vad vi menar.

Därför är olika ”läsningar” av en text givande så länge de inte gör anspråk på slutgiltighet. De öppnar för fler dimensioner av förståelse; både vad gäller appliceringar av teoretiskt slag – olika –ismer och liknande – och vad gäller ett personligt igenkännande ifråga om känslor och idéer. Vem är intresserad av att acceptera en tolkning till vilken man inte kan relatera på något plan? Förhoppningsvis ingen.

För syns skull är det här obligatoriskt att påpeka att det inte innebär att alla läsningar är lika giltiga i mer allmän betydelse; förankring i texten på ett sätt som kan klargöras och motiveras någorlunda rationellt är förstå en förutsättning för att något ska kunna förklaras från en person till en annan (och för att det överhuvudtaget ska kunna kallas en tolkning av texten i fråga). Men min poäng är snarast att påpeka hur litteraturen just genom att vara mångtydig förmår integreras så mycket bättre i sin omvärld, och stå till tjänst för både hjärta och hjärna i försöken hos den enskilde att reda ut, strukturera, gestalta eller belysa vad han eller hon känner eller tänker.

I essän påpekas att Heathcliffs kamp för att förstöra allt som påminner honom om hans bortgångna kärlek, Cathy, förlorar sin mening just vid den punkt då han faktiskt har möjligheten att slutligen förverkliga sina intentioner. När allting är färdigt, ordnat och klart dräneras projektet på all mening. ”What’s the point?”, frågar han retoriskt. Och precis så är det också med tolkningen. Litteraturen är inte till för stängas, utan för att öppna fler dörrar – så många som möjligt. Det är precis där dess värde ligger: i förmågan att gripa tag i sina läsares inre på olika sätt, att vara öppen för att låta läsaren hälla sitt inre över textens betydelse och finna ny mening både i sig själv och i berättelsen.

Önskan att finna det slutgiltiga svaret på romanens gåta är förstås en spegling av människans egen strävan efter enhet och klarhet. Men vill vi verkligen nå fram? Skulle inte det bli den punkt där vi själva skulle fråga oss: ”What’s the point?”

Konstverket=konstnären?

En del av debatten kring konstfackeleven Anna Odells spelade psykos (DN:s recension), har handlat om huruvida det är möjligt att bedriva subversiv verksamhet i en statligt sponsrad institution. Givetvis kan man ha en statligt sponsrad skola som producerar gränsöverskridande konst. På samma sätt som det statligt finansierade universitetet bedriver fri forskning. Oavsett finansieringsform - privat eller offentlig - uppstår det alltid problem i fråga om lojalitet. Precis som inom media, för övrigt.

Det tråkiga är väl att Odells tilltag tycks vara det enda sättet att få uppmärksamhet för sin konst; eller snarare för sin person, eftersom konstverket värde så gärna kopplas till konstnärens rykte. Och det är ju lättare att skapa sig ett rykte genom att utmana moralen och juridiken, än att skapa ett konstverk som i sig självt ställer de subversiva frågorna (eftersom färre bryr sig om konst än om löpsedlar).

Vad Odell har gjort är med andra ord att agerat helt enligt den mediala logiken, mer eller mindre medvetet. I förlängningen tjänar hon som konstnär säkert på det. Men konsten? Det är tveksamt om det verkligen är de verkligt brännande frågorna som kommer i förgrunden i den här typen av "konst"- debatter...

Klimatreaktion, istället för aktion

I en artikel i DN redovisar Andreas Malm skillnaden mellan ett nostalgisk och ett tragisk förhållningssätt till den temperaturuppvärmning som klimatkrisen riskerar att få till följd. Norrmännen bekymrar sig över sitt lands identitet och dess relation till försvinnande snö; önationer och lågt liggande länder får däremot förhålla sig en möjlig utplåning av sina landområden.

Norrmännens sätt att se på saken sammanfaller med en allmän tendens till pessimism: ingenting görs åt klimatets försämring, alltså måste vi börja anpassa oss till det som komma skall. Problemet är alltså att anpassning inte är möjligt för dem som inte längre har något land.

Det är förstås inte överraskande att det är så svårt att samla alla världens länder till gemensam handling. Ser man till historien tycks det vara just anpassning som människan som kollektiv bäst behärskar. Framsteg kommer av andra orsaker, som ofta har med pengar eller makt att göra. Och allt som oftast i opposition med någon annan: en konkurrent, en annat land.

Det förefaller som att klimatproblemet är för abstrakt för att någon allomfattande och rättvis lösning ska kunna presenteras. Internationella organisationer som EU och FN till trots, är de enskilda staterna inte vana att behöva samarbeta om försämringar: de rika länder vill behålla sin välfärd, de fattiga vill uppnå sin. Det är som ett nedrustningsavtal: vem ska börja? Misstron går djupt, verkar det som, och ingen vill ge fördel åt någon annan och sedan stå där med Svarte Petter på hand och medborgarnas anklagelser. Se bara på fiskepolitiken i Europa. Man vet vad man har, men inte vad man får...

Troligtvis måste vi vänta på att något drastiskt sker i världen - att några länder faktiskt försvinner under vattenytan, att skördar slår fel och så vidare - innan effektiva åtgärder sätts in. Mänskligheten fördrar att reagera, snarare än att agera. Det är bara att hoppas på att det inte är försent när så sker. Till dess får vi istället hoppas att någon kommer på ett sätt att tjäna ordentligt med pengar på klimatförbättring.

Då jävlar.

David och Goliat i Rosengård.

Arena skriver idag en ledare om problemen på Herrgården i Malmö. DN har nyligen haft debattartiklar i ämnet. Det dyker upp hela tiden: Ungdomar som kastar sten på poliser och brandmän. Osökt kommer jag att tänka på en artikel i The New Yorker, som diskuterar hur "David vinner över Goliat". Slutsatsen är uppenbar: han, den svage, spelar inte enligt den starkes regler. Istället för att möta honom i regelrät strid kastar han, just det: sten. Men det är knappast genom att upprepa Davids strategi bokstavligen som ungdomarna kommer att fälla sin Goliat. Poängen är förstås inte att göra som David, utan att tänka som honom.

Problemen kopplas gärna till den misslyckade integrationen. Men samtidigt är det problematiskt att kasta över alla problem på ett så övergripande och abstrakt begrepp. Är vi ens överens om vad integration betyder? Vad innebär det att bli en del av ett samhälle? Medan vi väntar på att de frågorna finner svar måste det även gå att göra insatser av på en mindre skala. Arena lyfter fram en satsning på boendemiljön, vars positiva effekter upprustning av andra delar av Herrgården indikerar. Men det akuta problemet är hur kommunen ska kunna förhålla sig på två sätt samtidigt: å ena sidan är det ju inte möjligt att acceptera skadegörelse och stenkastning; å andra sidan måste problemet mötas på annat sätt än med polisiära insatser (som i fallet boendemiljö).

Även när det känns uppgivet måste man försöka minnas att människor som agerar så destruktivt är sådana som inte tycker sig ha något att förlora. Alltså måste de ges möjligheter att istället ha någonting att vinna.

Och då är det viktigt att glömma övergripande, politiska målsättningar och istället se till den konkreta situationen. Vad kan göras! Min poäng är att integrationen inte bör idealiseras till något ouppnåeligt, utan förankras i verkligheten. Och i verkligheten måste man ta saker steg för steg. Människor måste ges utrymme att forma sina egna spelregler; att kasta sten följer bara ett förutsägbart och destruktivt mönster. Med andra ord: de uppgivna, arga ungdomarna måste övertygas om att Goliat bara kan besegras med list, inte våld; att fienden både finns utanför och inuti en själv. Integration, om något, är att se till att öppna dörrar och erbjuda möjligheter i vardagen för den enskilde, inte någon storslagen ingenjörskonst för ett generaliserat kollektiv.

En satsning på boendet och omgivning, skola och kultur, visar människorna där att samhället anser att de är värda någonting. Det är en bra utgångspunkt när man vill åstadkomma någonting.

Det är en lång väg att gå. Men vi kan börja där.

Tankar om löner och arbete

Det är möjligt att det i tid av finanskriser kan vara befogat att tillfälligtvis sänka lönerna eller arbetstiden på ett företag (så länge försämringen gäller alla på företaget). Men man får vara uppmärksam på riskerna för att en långvarig försämring förskjuter de tidigare positionerna. Det vill säga, att förhållandena inte återställs fullt ut efter att krisen är över. Med ordentliga avtal och generell anställningstrygghet minskar förstås risken.

Att försämra denna trygghet kan förstås ha sina fördelar i en allt mer rörlig ekonomi där fler byter jobb allt oftare. Men betänk en situation där ett företag säger upp ett antal av de gamla medarbetarna och anställer de nya på de premisser som gäller under krisen. Vid den tänkta återställningen möts sedan de anställda av nya villkor. För varje försämring av anställningstryggheten ökar risken för liknande förskjutningar, särskilt om facket är svagt. Därmed kan man emellertid föreställa sig en möjlig reformering av anställningsförhållanden i ett sammanhang - som Sveriges - där facket är starkt. Men i en situation där en anställningen blir mer osäker, samtidigt som fackets position blir svagare, riskerar man att företagen får en oproportionerligt stark position.

Med andra ord rimmar det illa att försämra a-kassan, underminera incitamenten för fackligt medlemskap och att samtidigt luckra upp anställningsformen.

De högerliberaler som längtar efter en fri marknad som själv får rensa bort otjänliga företag (och människor) borde för övrigt inse att också exempelvis sänkta minimilöner i praktiken är att hålla företagen under armarna. Klarar inte företagen att överleva utan en sänkning av lönerna borde det kanske gå i konkurs. En alltför stor del människor som lever på existensminimum är knappast hälsosamt för en dynamisk ekonomi, för att inte tala om demokratin. Men som Wojtek Kalinowski skriver i DN, är det givetvis en fråga om mer än löner: den offentliga sektorns effektivitet är exempelvis central för att (relativa) låglönejobb ska kunna vara ett första steg, istället för en permanent lösning för utsatta grupper, som ensamstående föräldrar.

Till sist ett par frågor:

Om tillfälliga lönesänkningar tillåts för särskilda grupper, borde det inte vara möjligt med tillfälliga skattehöjningar för andra "särskilda" grupper?

Och kan man tänka sig förslaget att staten sanktionerar praktikplatser för arbetslösa hos finanskrisdrabbade företag som i grunden är starka - stöd och utbildning på samma gång?

Jag undrar.

Att skriva om sina barn (och ändå inte)

Åsa Beckmans artikel i DN om att utlämna sina barn i litteraturen handlar i grund och botten om problemet med att exploatera det personliga; det och dem som ligger en nära. När jag läser hennes längtan efter en litteratur som i stället "tar oss till andra ställen", kommer jag att tänka på J. M. Coetzees Mästaren från St Petersburg. Kort, så berör den Fjodor Dostojevskijs hanterande av sin sons bortgång. En mycket rimlig tolkning finner här författarens, Coetzees, bearbetning av den egna sonens död i texten.

I Beckmans artikel handlar det förvisso om att skriva om fortfarande levande barn. Men Coetzees bok är ett relevant exempel på just hur det moraliskt tveksamma underkastas behovet att bearbeta sina erfarenheter litterärt. Eller med andra ord: skuldkänslan över att förvandla sorgen till fiktion; att så att säga profitera från den personliga erfarenheten och därmed kanske förringa dess betydelse. Det sker med Dostojevskij, och Coetzee verkar mena att det är författarens ofrånkomliga predikament.

Coetzee placerar emellertid sin belägenhet just någon annanstans, på ett "annat ställe"; han skapar en allegori som utgår från en personlig och smärtsam erfarenhet, men som utvecklas till något mer än det och lyckas ställa mer grundläggande, allmänna frågor om författarskapet, sorg och mänskliga relationer. Det vill säga att författaren tar ytterligare ett steg, bortom sin egen situation och beskådar den från ett avstånd. Kort sagt, tolkar sin egen belägenhet och gestaltar sedan en berättelse som består av de frågor och svar som blev resultatet av denna reflektion.

Det låter som en rimlig hållning. Att avgränsa möjliga föremål för ett författarskap eftersom de skulle vara personliga är en tveksam lösning; men ett mått av distanserad eftertanke är däremot högst önskvärt. Precis som frågan Beckman begär att litteraturen ska ställa sig själv: "vem har makten att beskriva någon annan? Och hur använder man den makten?"

Tänk först, skriv sen.

En tanklös manifestation

Att samlas kring det man har gemensamt, istället för det som skiljer en åt, är en i grunden fin hållning. Domprosten och chefen för Storkyrkan, Åke Bonnier, menar (i DN 2/5) att manifestationen för Jesus i lördags var ett sådant tillfälle. Men är det verkligen möjligt att lägga tolkningsskiljaktigheterna åt sidan? Med andra ord: är det verkligen samma sak de olika samfunden hyllar? Utan att känna till varje samfunds specifika religiösa uttryck måste jag ställa mig tveksam till frågan.

Det är förstås inte någon överraskning att de olika samfunden agerar tillsammans; men frågan är vad det egentligen är de har gemensamt. Ytligt sett Jesus, ja. Men mer påträngande ett sjunkande intresse för religion i allmänhet (vilket inte ska förväxlas med andlighet, vilken tycks öka). Precis som i fallet med politiken verkar folk mindre benägna att engagera sig i en rörelse. Som Gunilla Ågren från Pingströrelsen säger: "Det viktigaste är att vi kommer tillsammans över olika samfundsgränser för att visa att det finns så här många kristna människor som tror på Jesus". Kort sagt: vi är en kraft att räkna med. Det må vara en tillfällighet att manifestationen inföll så snart efter att lagen om homoäktenskap trätt i kraft...

Men åter till Åke Bonniers ord om att lägga tolkningar åt sidan. Till skillnad från honom tror jag snarare att det är en farlig hållning, som exempelvis riskerar att erbjuda tvivelaktiga sekter en möjlighet att frottera sig i ett sammanhang som genom sin allmänt hållna profil skänker viss legitimitet. En hållning som den konventionella religionen förlorar på, eftersom manifestationen framhåller att samfunden i grund och botten delar samma tro. Svenska kyrkan deltar visserligen inte, men är samtidigt ointresserad av någon nyansering; möjligen vill den få en liten del av uppmärksamhetskakan. Dessutom är det svårt för ett religiöst samfund att kritisera en manifestation för Jesus utan att kritisera sig själva...

Emellertid får man fråga sig vad den fundamentala skillnaden är mellan denna manifestation och en politisk motsvarighet, där exempelvis den demokratiska vänstern eller högern associerar sig med antidemokratiska rörelser i fördömelsen eller hyllningen av ett eller annat? Föreställ er det hypotetiska exemplet en "Manifestation för Sverige". Skulle det vara möjligt att då lägga skiljaktigheter åt sidan för en gemensam hyllning till landet vi lever i? Tänk er en minister uttrycka en liknande hållning som Åke Bonnier: "Ja, vi har visserligen lite olika syn på hur begreppet demokrati ska tolkas, och medborgarskap och mänskliga rättigheter och lite annat.... men idag samlas vi ju för att hylla det vi har gemensamt!"

Troligt? Knappast. Är jämförelsen orättvis? Säkert. Men bara i praktiken. I teorin handlar det om samma sak: att sanktionera tveksamma hållningar under ett legitimt paraply. Lite som FN:s problem i rådet för mänskliga rättigheter. Och om inte annat understyrker det hursomhelst det förnuftiga i att hålla religionen utanför politiken. Ett annat av FN:s problem, alltså...

Frankenstein revisited

Det är inte ovanligt i litteraturen att en fiktiv karaktär liksom börjar leva ett eget liv, bortom sitt ursprungliga sammanhang och i princip oberoende av detta. Med andra ord kan man säga att karaktären populariseras, inte sällan genom filmatiseringar eller andra adaptioner, och mer eller mindre blir ett begrepp - eller en myt - i sig själv. Den blir en representant för något mer övergripande och förlorar på så sätt sin ursprungliga betydelse och egenart, så som sker när någonting förvandlas till en symbol.

Mary Shelleys monster i "Frankenstein" är en sådan karaktär. I själva verket har monstret smält samman med sin kreatör (i boken); om man nämner Frankenstein, vem tänker på den övermodige vetenskapsmannen Viktor? Namnet har blivit förknippat med monstret i så hög grad att många förmodligen föreställer sig att monstret heter Frankenstein.

Men också Viktor har blivit en symbol: den galne vetenskapsmannen, en varning för människans högmod. Många filmatiseringar fokuserar också tydligare på just Viktors situation och dess tragik; monstret är då en skugga som vilar i det dolda, en fruktansvärd närvaro men i själva verket en reflektion - en konkretisering - av Viktors mörka sida.

Denna tolkning saknar absolut inte grund i originalet, där monstret mycket väl kan betraktas på detta psykologiska, Dr Hyde-liknande sätt. Problemet är att man gärna glömmer själva monstret. Det förblir en symbol för det mörka, alla monsters arketyp. Men återvänder man till Shelleys bok inser man att varelsen som Viktor ger liv inte är ett monster, utan blir ett monster eftersom alla betraktar det som ett sådant. I själva verket är monstret en älskvärd karaktär som bara längtar efter gemenskap. I den värld som Shelley erbjuder är nämligen familjen det grundläggande sammanhanget för individens betydelse. Monstret, å andra sidan, har inget ursprung och saknar därför förankring. Men människorna släpper inte in honom på grund av hans förfärliga yttre, och Viktor vägrar skapa en kvinnlig motsvarighet eftersom han är rädd för att möjliggöra en ny ras (en Eva åt Adam, alltså) - således hämnas monstret och mördar Viktors familj.

Till skillnad från filmerna, så är monstret utan tvekan bokens centrala figur, och - paradoxalt nog - kanske den mest mänskliga, i sin längtan efter gemenskap och kärlek. Därför är det också monstret som är det naturliga förmålet för analys - för visst är det en symbol, men absolut inte en arketyp för monster i konventionell mening. Monstret kan betraktas som symbol för Marys eget olyckliga familjeliv, eller ur ett religiös perspektiv där Viktor bryter den naturliga ordningen, både genom att väcka de döda och att - som man - skänka liv. Och kritiken mot en överdriven tro på vetenskapen, på människans förmåga att kontrollera naturen, är förstås övertydlig.

Ett mer modernt perspektiv (filosofen Gayatri Spivak) bektraktar monstret som "en Andre" som vägrar underkasta sig den imperialistiska definitionen av honom som underlägsen. Överhuvudtaget visar berättelsen på olika sidor av ett splittrat subjekt, där monstrets alienerade brist på förankring i sitt sammanhang gör honom särskilt modern. Både för oss som individer i en värld med flytande meningar, men också i en tid som högmodigt skapar monster av olika slag som den sedan inte kan hantera.

Finanskris eller global uppvärmning, någon?

Samtidigt lär oss historien om Frankensteins monster att vi bör förhålla oss ödmjukt gentemot våra monster; det är vår egen brist på uppmärksamhet som skapat dem. Och när våra skapelser väl blivit monster är det ofta redan för sent.

Exemplet Costa Rica

På tal om lösningar på klimatfrågan. Den miljöfrälste krönikören på NY Times, Thomas L. Friedman, åkte till Costa Rica som eco-turist och fick uppleva ett försök att ta hand om saker och ting på ett annorlunda sätt. Bara genidraget att lägga energi och miljö under samma departement... läs och fundera: "(No) Drill, baby drill".

Toxisk turism

Hur ska vi göra för att öka den individuella medvetenheten kring hur illa vi behandlar vår natur? Det finns många sätt att informera, men det blir gärna alltför distanserat, flyktig. För att engagera sig för något måste detta gärna ”brännas” in; det vill säga, relateras till den personliga upplevelsen. Utan en känsla som utgår från det egna jaget blir teorin, i bästa fall, en läpparnas bekännelse.

Litteraturlektorn Olavi Hemmilä skriver i en essä i DN (15/4) om den så kallade toxiska turismen; med andra ord, en turism som går ut på upplevelsen av miljöförstörelse. Trots en välvilliga utgångspunkt är det tveksamt om det är en bra idé. En invändning, som nämns, är att det ofta är redan frälsta som väljer ett sådant ”turistmål” – vilket är fullt förståeligt, vilken ”vanlig” människa använder sina surt förvärvade semesterveckor till att plåga sitt samvete – och i vissa fall sin egen hälsa – i någon förorenad håla i USA?

En annan invändning man kan lyfta fram är att det gränsar till andra ”moraltvättande” fenomen, som t ex fattigdomsturism. En sådan praktik är emellertid alltför lik kyrkans avlatsbrev, som låter en köpa sig fri från skuld. Och de positiva effekterna riskerar dessutom att överskugga den obetydlighet dessa effekter representerar i helhetsbilden. Pengar är viktigt, men förändrat synsätt och beteende är det avgörande.

Men Hemmilä presenterar en annan lösning som är desto intressantare: studieresor, av samma slag som avgår till nazismens koncentrationsläger. Upplevelse kombinerat med bakgrund och teori redan i tidiga år, alltså.

Ett problem är att frågan är så komplicerad i fråga om vad som bör göras. Det ekologiska jordbruk är exempelvis en aspekt som debatterades på sistone: är det försvarbart med minskad jordbruksproduktion när så många svälter? Men hur förhåller sig detta till EU:s sanktionerade överproduktion av kött- och jordbruksprodukter? Är det den ekologiska kommersen verkningsfull, eller bara ytterligare ett sätt för medelklassen att köpa sig fria från skuld med några kronor extra? Och så vidare.

Samtidigt är frågans grad av komplexitet ingenting som sätter käppar i hjulet för att skolungdomar tidigt lär sig att skapa ett förhållningssätt till den. Liksom i många andra delar av skolan handlar det inte om att kommunicera en sanning, utan att presentera ett problem, erbjuda ett sammanhang och olika infallsvinklar.

Vilka de bästa lösningarna på klimatproblemet än månde vara, så skadar det knappast om en biprodukt av medvetandegörandet får till följd att ungdomar lär sig att lyfta blicken och betrakta världen bortom den egna omedelbara intressesfären.

"Den manlige melankolikern"

I sin recension av Karin Johannissons senaste bok, Melankoliska rum, hänvisar Eva Ström till W. G. Sebald som ett exempel på den klassiske manlige melankolikern. För lite (eller mycket) mer om den melankoliske författaren, se förra inlägget nedan...

Sebald och den melankoliska hemlängtan

Äntligen utkommer den sista av Sebalds bokkvartett på svenska! Den först skrivna, men sista översatta... Som väntat får den lika beundrande recensioner som de tidigare tre (DN, Sydsvenskan, Svd, etc.), och förmodligen lika välförtjänt. Ska läsa den så fort jag får möjlighet. För den som är intresserad av en inblick i hans tidigare översatta författarskap, erbjuder jag min tolkning nedan, i en något ordrik essä med utgångspunkt i hans bok Saturnus ringar (tidigare publicerad på ne.se).

1.

Från sjuksängen ser han bara vit himmel genom sitt fönster. Ett år efter sin engelska vallfart har han insjuknat och denna bleka utsikt framstår nu som garanten för den verklighet som annars tycks så avlägsen. Och det är här resan börjar. När han ett år senare nedtecknar sina tankar så är det erinringar från denna tid han beskriver och inte den faktiska resan. Det är minnets färd som är det viktiga när "de spår av förstörelse som även i denna avlägset belägna trakt gick långt tillbaka i det förflutna" ska följas genom historien. Den förstörelse som också berövar människor sitt hemland och tvingar dem till ett liv av omöjlig hemlängtan.

Winfried Georg Sebald föddes 1944 och växte upp i den lilla sydtyska byn Wertach. Han studerade litteratur i Schweiz, Tyskland och slutligen i Storbritannien, där han 1966 blev assisterande professor vid University of Manchester. 1970 slog han sig sedan ner i landet för gott med en personlig professur i nyare tysk litteratur vid University of East Anglia i Norwich.Det var först vid fyrtiosex års ålder han trädde fram som skönlitterär författare med debuten Schwindel (1990). Men det var med nästa verk, Utvandrade (Die Ausgewanderten, 1992) – fyra berättelser om exil av olika slag – som han fick sitt genombrott och erkännande. Sedan följde Saturnus ringar (Die Ringe des Saturns, 1998), som utgår från minnen från en fotvandring i engelska Suffolk och vars betraktelser sträcker sig över tid och rum. Hans sista bok blev Austerlitz (2001), som återger Jacques Austerlitz berättelse om de barndomsminnen han förtryckt sedan flykten från Prag till Wales vid sju års ålder. Sebald omkom tragiskt nog i en bilolycka samma år som hans sista bok, eller "prosatext" som han kallade sina böcker, publicerades.

Saturnus ringar

2.

Sebald närmar sig det förflutna med saklig försiktighet. Med långa, vindlande meningar, späckade av bisatser och med ett språk som är lika nedtonat som vackert och precist, skrapar han på det förflutnas yta och följer minnets färd bakåt i tiden. Det är en prosa som balanserar på gränsen mellan fiktion, biografi och essäistik. Han är en resenär som hos de människor och ting han möter, likt Sokrates som kunskapens barnmorska, ger liv åt de öden som döljer sig i de små till synes oansenliga detaljerna. Dessa fungerar som utgångspunkter för minnet mot en aldrig sinande berättelse om världens och människornas varande. Och om möjligt ännu mer vidsträckt, fantasins eller drömmens föreställning om betydelser och olika möjligheter.Enkla betraktelser glider långsamt fram via till synes slumpartade relationer och sammanhang och vecklar ut berättelser om hur historiens ironier får de storslagna ambitionerna att blekna eller hamna på irrvägar. Framsteget slår om i förfall. I Saturnus ringar återges exempelvis hur tanken på en kollektiv samhörighet genom silkesmaskodling slutar i ett pedagogiskt exempel för nazismens raslära. Och hur ett tåg ämnat för en kinesisk kejsare nu rullar i sydvästra England och i sig rymmer en omfattande historia om imperialism och ett inifrån ruttnande kinesiskt kejsardöme. Men de allvarliga ämnen som Sebald avhandlar hindrar honom inte att även uppvisa en stillsamt humoristisk talang. Det moraliska förfallet efter den grymma belgiska koloniseringen av Kongo påstås komma till uttryck i kroppsliga defekter och fulhet hos landets nutida invånare. Det finns en ständig insikt om hur utvecklingen hela tiden åtföljs av sönderfall, speglandes vår livscykel av liv som obönhörligen följs av död.

De vindlande associationerna innebär emellertid inte alls att fotfästet försvinner. Tvärtom förankras trådarna ständigt i konkreta, närvarande exempel och i relationernas materiella verklighet. Det som svindlar är inte berättelsen, utan själva mångfalden av berättelser under vilka någon sorts existentiell erfarenhet tycks vara närvarande, för de landar alltid i en mänsklig erfarenhet, hos berättaren eller den han lyssnar till. I betraktelsernas ständiga glidningar mellan då och nu finns en levande dialog där parterna står under ständig påverkan från varandra på direkta eller indirekta vis. De suddiga, svartvita bilder som återkommer i texten tjänar mindre till att levandegöra en berättelse än till att bekräfta dess avstånd till nuet.

När Sebald från sjuksängen minns sin fotvandring i Suffolk lindar hans erinrande upp historiens trådar som sedan stillsamt vindlande genom tiden slutligen åter vävs in i vandrarens egna erfarenheter och förändrar eller fördjupar hans uppfattning om sin samtida tillvaro. Det blir små tvärsnitt i historien som blandas upp med fantasi, fragmentariska minnen och personliga drömmar. I slutänden skapas känslan av ett svindlande djup vars mörker vi aldrig kan genomtränga eller behärska utan endast fåfängt förtränga genom vårt civilisatoriska ljus. Som Austerlitz historielärare Hilary förklarar: Det finns ingen sanning att hämta: "[v]årt sysslande med historien... är ett sysslande med redan prefabricerade, i våra skallar ingraverade bilder som vi hela tiden stirrar på medan sanningen ligger någonstans vid sidan om".

3.

Men det är något annat som Sebald vill berätta om, något mer personligt än Sanningen. Nämligen hemlösheten, det främlingskap inför sitt eget liv som präglar emigranterna i deras exil. Mot bakgrund av den påtvingade judiska landsflykten under 1930- och 40-talen tvingades judarna ofta redan under tidig barndom att välja ett annat, främmande liv som inte tycks vara deras eget. Det handlar med andra ord om den judiska erfarenheten att bli berövad både hemland och historia. Austerlitz förklarar att känslan när den förträngda barndomen väcks till liv är en medvetenhet om "den ödeläggelse som övergivenheten hade ställt till inom mig under de många år som gått". Och han fortsätter: "Jag greps av en fruktansvärd trötthet vid tanken på att jag aldrig varit verkligt levande eller att jag föddes först nu, så att säga dagen innan jag skulle dö."

Dr Selwyn i första berättelsen i De utvandrade förklarar hur han i unga år reste till Amerika, men i stället hamnade i London. Till en början trodde de landstigna att de befann sig i New York. Vilsenheten och oviljan att acceptera situationen är betecknande för de utvandrade. Liksom Dr Selwyns anglifierade namn och dolda, judiska bakgrund är utmärkande för den dubbla identitet som utvandraren bär. I samma bok berättas också om Paul Beyreter, som var för mycket jude för att undervisa men inte för att värvas till armén. Under kriget reser han vida omkring, ständigt "2000 km bort fågelvägen - men från vadå?". Han vänder sedan åter till Tyskland, oförmögen att kasta av sig sin "tyskhet" trots ett djup hat gentemot den omgivning som tidigare förnekat honom. Just genom att faktiskt återvända, till en inre exil, framhäver han det omöjliga i att bota en hemlängtan till ett land man redan är berövad. Han tar sent omsider sitt liv genom att lägga sig på järnvägsspåret, denna framstegets symbol vilken framstår som något kallt systematiserat som leder till döden. Givetvis finns tanken på de transporter som förde till förintelsen närvarande. Liksom hos en annan av utvandrarna, konstnären Max Aurach, som målar tavlor av "gråa, kremerade ansikten". Han kan aldrig förmå sig att återvända till det Tyskland som lät honom undkomma men tog livet av hela hans familj. Minnen som förnekas, förträngs eller som hos den fjärde utvandraren, Amos Adelwarth, slutligen frivilligt raderas genom sinnessjukhusets elchocker.

4.

Sebald har även små infall av skärskådande av den egna sysselsättningen att skriva och läsa. Skrivandet är visserligen ett sätt att undkomma depressioner men samtidigt ett slags ångestfyllt tvång som det vore en lättnad att vara befriad från. Chateaubriand reflekterar i sina av Sebald citerade memoarer över skrivandet som ett offer av lyckan samtidigt som det är en tröst inför denna förlust. Med andra ord är det författarens situation som kommenteras; driften att ständigt skriva och rädslan över vad det är man nedtecknar, vad arbetet har för mening.Sebald var inte heller litteraturprofessor för intet. Med lätt hand integrerar han litteratur- och konsthistoriska betraktelser och analyser av storheter som Rembrandt, Swinburne, Conrad eller nämnde Chateaubriand. Likaså uppträder mer eller mindre dolda referenser i stort antal under läsningen och ur vilka inte minst fjärilssamlaren Vladimir Nabokov och den gåtfulle Jorge Luis Borges framträder. Den senares novell "Tlön, Uqbar, Orbis Tertius" (1940 och 1947) – vilken refereras till i Saturnus ringar – beskriver den alternativa världen Tlöns annorlunda logik. Den förstår inte hur rummet består i tiden, utan beskriver skeenden genom linjära idéassociationer. Det kan ses som en liknelse för hur också Sebalds undersökningar fungerar; visserligen inte förnekande rummets beständighet, men ändå med en önskan att belysa det kaos som ständigt underminerar, förklarar och förändrar det skenbara kosmos.

Utan sentimentalitet beskrivs de undanglidande fragmenten till minnen som en diffus hemlängtan efter något försvunnet. Den nostalgiska men behärskade sorgen över den tid som flyr och den död som stoiskt måste mötas vid dess slut. De stora djupen ligger ständigt under ytan på det lågmälda framställandet i Sebalds prosa. Dess oändlighet vilar som en insikt om att det är endast till sig själv man kan återkomma efter en resa. Det är inte de stora gesterna det handlar om, utan snarare den ödmjuka, eftertänksamma hållning som melankolin skänker det liv som aldrig kan försonas med sig själv. Saturnus ringar – de verkliga – symboliserar också just melankolin, men samtidigt en helhet – planeten – som har blivit smulad till fragment. De ger sken av ett slags helhet men är i själva verket ett oöverblickbart sammanhang i ständig rörelse och förändring inför vilket vi alla mer eller mindre är främlingar.

"Hunger" - artsy?

Häromdagen var jag på bio och såg ”Hunger”, av den regidebuterande konstnären Steve McQueen. Det var på många sätt en vidrig film om (till synes) meningslöst våld och kroppsligt förfall. Den utspelar sig i en fängelsemiljö: irländska (IRA) fångar revolterar bäst de kan för att uppnå politisk status, och misshandlas konstant av fängelsevakterna, vilka i sin tur mördas utanför fängelsets väggar. I slutändan ser fångarna, med ledaren Bobby Sands i spetsen, ingen annan utväg än att hungerstrejka.

Som historia är det inte mycket att tala om och det är förstås inte heller poängen. I grund och botten är det ingen politisk film i någon specifik mening. I likhet med filmer om Förintelsen handlar det här snarare om vilka handlingar som människor är kapabla till, under vissa omständigheter. Skillnaden är bara att här är alla inblandade både förövare och offer (med ett diffust, kolonialt Storbritannien symboliserat av Thatchers radioröst - som en mörk skugga i bakgrunden).

DN:s recensent, Fredrik Strage, påpekar också att den trots sitt ämne är en opolitisk film, men han verkar inte särskilt intresserad av varför. Filmen beskriv som närmast poetisk, med långa scener, ofta besläktade med de videoinstallationer som McQueen sysslar med som konstnär. Men fortfarande verkar Strage plågsamt ointresserad. Filmens nyckelscen - ett drygt 15 minuter långt samtal mellan Sands och en präst, där motivet för hungerstrejken debatteras - avfärdas som "självmedvetet artsy", eftersom kameran håller fast vid sitt perspektiv (nästan) hela tiden.

Ja, scenen är definitivt artsy, men är det dåligt? Det är helt klart teater på film, en konversation med repliker som är tyngda av allt de vill förmedla: de övervägande som föregår beslutet att förbereda sig att dö en långsam och ytterst plågsam död. Samtidigt, finns här något som är mer tillrättalagt än exempelvis Tarantinos coola nonsensrepliker? Knappast. Skillnaden är att här krävs det att man tar orden på allvar. Strage tycks alltför låst i den distanserade, ironiska och lättsamma hållning som är hans stil (och som vanligtvis gör honom läsvärd). Han skämtar om att det räcker att, som filmens Sands - Michael Fassbender - gå ner 14 kg, sluddra på dialekt och stirra in i väggen för att bli en hyllad filmaktör. Nåja...

Missförstå inte: givetvis måste man inte hylla en film för att dess ämne är seriöst och dess form krävande. Men för att ge den en rättvis bedömning måste man ta den på allvar. Den som avfärdar en lättsam komedi för dess brist på innehåll får höra att just lättheten är poängen. Ja, visst. Och i "Hunger" är det allvaret som är poängen. Det är en estetisk studie i mänsklig grymhet, besatthet, uppror, revolten (den som alltid ger mening), ordningen, praktiken som skapar vär(l)den genom sitt utförande...

Men i själva verket är det bara en scen jag vill skriva om.

En av fångarnas tidiga protester innebär att de alla samtidigt tömmer urin under cellens dörrspringa och ut i korridoren. I en av de installationsliknande episoderna får vi betrakta en man; han rör sig långsamt från bortre delen av korridoren och mot åskådaren, medan han med en skrapa föser tillbaka urinet under dörrarna, och således städar korridoren. På en nivå kan man se det ett uttryck för den onda cirkeln som aldrig når sitt slut; konflikten på mikronivå. Men den huvudsakliga poängen, som slog mig då jag satt där och betraktade scenen, var att detta – mer än något annat – var en stund för eftertanke. Vad är det som händer? Vad betyder det? Det var en paus i lidandet, som samtidigt med sitt utförande symboliserade konflikten, stillsamt, envist.

Scenen var en stund som inte skyndade vidare, samtidigt som den gestaltade hur allting ständigt pågår. Den förklarade inte, den erbjöd istället utrymme. Det kanske är artsy, det också. Men om det är vad som krävs för att kila in lite allvar och eftertanke i ett sammanhang som oftast präglas av dess motsats - då är det minst sagt välkommet.

Testing, testing... ok, det funkar. Då ska jag bara hitta på något att säga också. Det kommer nog; det viktigaste är ju att man säger något, inte vad man säger. Eller? Det återstår att se.

Hur som helst, påsken är över, Jesus återuppstånden, och allt är tillbaka till det normala, vad det nu innebär. Det återstår också att se.

På snart återseende,