En kris för tanken?

Per Svensson skrev häromdagen, i en mycket läsvärd artikel i Sydsvenskan (17/5 - vidare debatt 29/5 här), att vi trots allt bör gråta en skvätt för de rikas minskade förmögenheter. De speglar nämligen i en mening samhällets minskade resurser i stort. Emellertid verkar inte alla anse att krisen är lika problematisk. Via nedslag hos Miljöpartiet och socialantropologen Thomas Hylland Eriksen, målar Svensson upp en idétradition av pengaförakt (”pengar gör dig inte lycklig”, ”är roten till allt ont” osv.) som härstammar från Platon och kristendomen, men idag framför allt återfinns i den kulturella sfären. Det är en anledning till att våra minskade ekonomiska resurser diskuteras så sparsamt. Om krisen alls kommenteras är det gärna skadeglatt. För istället för en längtan efter den ordning som nyligen frambringade finanskrisen drömmer en del idealister om att andra värden ska framträda ur den krympande ekonomin. ”Sorry”, säger Svensson; Harvardekonemn Benjamin M Friedman har i princip bevisat att usla tider inte skapar goda människor.

Men är det verkligen vad det handlar om? Även om Per Svensson har en poäng i sin kritik mot finanskrisens svaga närvaro i kulturdebatten, så kan man ifrågasätta flera inslag i hans argumentation.

Miljöpartiet anklagas för att vara tillväxtfientliga på existentiella grunder eftersom det i deras partiprogram står att ”tillväxt i konventionella mening varken är möjlig eller eftersträvansvärd.” I konventionell mening, alltså. I själva verket handlar det om en vision som tydligare vill knyta samhällsekonomin till miljön: tillväxt och lönsamhet måste föregås av hänsyn till ”människor, miljö och naturresurser”. Kapitalismen är således villkorad. Men det betyder knappast att Miljöpartiet inte strävar efter att skapa fler jobb eller en fungerande samhällsekonomi. Inte heller att partiet är ointresserat av finanskrisen. Däremot betyder det att miljöpartisterna inte var fullt tillfreds med den ordning som föregick den.

För övrigt är Svenssons ekonomiska ledsagare i krisen, nobelpristagaren Robert M Solow, ironiskt nog en av de ekonomer som visat seriöst intresse för tanken om medborgarlön, Miljöpartiets så kritiserade förslag. Det visar om inte annat att två skilda tankar kan dela boning.

Det är vidare möjligt att professor Hylland Eriksen pratar ”persilja” då han ifrågasätter sambandet mellan ekonomiskt välstånd och det goda livet. Människor som inte får sina grundläggande behov tillgodosedda har dåliga möjligheter att vara lyckliga. Men eftersom hans exempel är ett samhälle med relativt sett lägre välstånd menar han knappast att människor skulle bli lyckligare av plötslig fattigdom. Snarare torde han hänvisa till diskursen kring vad ”lycka” innebär, och tanken om att välstånd endast tycks skänka lycka upp till en viss gräns. Därefter kommer tydligare andra faktorer kommer med i spelet.

Det är också värt att påpeka att Eriksen först och främst ifrågasätter ett givet samband. Han menar med andra ord att ”A” inte med nödvändighet följer ur ”B”. Inom ramen för den dominerande ekonomiska uppfattningen förefaller Eriksen möjligen väl naiv. Men samtidigt öppnar han för alternativa sätt att betrakta de prioriteringar vi gör och påpekar att det finns andra sätt att leva.

Den främsta skurken i sammanhanget är emellertid kulturbranschen. Här sägs ointresset för pengar vara en närmast andlig dygd. Det är möjligt. Men det är knappast förvånande att ekonomi inte är exempelvis en författares främsta intellektuella intresse. Det är knappast ett yrke man eftersträvar för ekonomisk vinnings skull. Däremot har väl debatten kring kulturutredningen visat att kulturens företrädare inte alltid är så okunniga om penningens värde, trots allt.

Att finanskrisen sedan betraktas ur olika ideologiska vinklar – om än detta tar sig uttryck i kritik mot nyliberalism och ”marknadsdiktatur” – är väl snarast logiskt. Det är här jag emellertid håller med Svensson om att det skrivits för lite. Kulturbranschens uppgift är ju just att pröva de teoretiska, etiska och intellektuella faktorer som utgör grunden för den världsordning som ledde till finanskrisen. De mer specifikt finansiella och nationalekonomiska omständigheterna, å andra sidan, lämnas kanske helst till experter på området, som exempelvis just Solow och Friedman, vilka båda skriver initierat om ämnet i New York Review of Books.

Per Svensson föregår med gott exempel genom att skriva den artikel han gör. Han har rätt i att det borde skrivas mer om finanskrisen och hans diagnos av orsakerna saknar inte relevans. Däremot borde han vara försiktig med att, om än med viss ironi, krympa utrymmet för diskussionen. Kritik av vårt samhälles syn på pengar leder knappast raka vägen till en romantiserad längtan efter fattigdom, eller någon tro på fattigdomens välgörande inverkan på våra värderingar. Också i tider av finanskris måste det vara möjligt att ifrågasätta huruvida vi verkligen lever i den bästa av världar.