Gårdagens debatt kring kritiken mot internatskolorna var både meningslös och talande. Det är svårt att diskutera den typen av strukturer som det handlar om, eftersom det sällan är de stora gesterna det handlar, utan det lågmälda, ingrodda förtrycket som genomsyrar en sådan verksamhet. Det kan ibland låta som småsaker när man lyfter det i tv på det sätt som skedde igår.
Istället var det snarare elevernas beteende som var det mest intressanta inslaget. Förtryckande strukturer eller ej - något slags bubbla har nog blåsts upp kring verksamheten. De tre musketörerna som axel mot axel försvarade sin skola med näbbar och klor framstod närmast som parodiska stereotyper av internatskoleelever - höjdpunkterna var å ena sidan den unga tjejen abrupt och underdånigt avbröt sig själv och överlämnade ordet till sin rektor, och andra den ljushårige killens upprörda men oklanderliga "niande" av en av kritikerna. Du-reformen har tydligen inte slagit igenom överallt. Än.
Hur som helst är det kanske inte så dumt att framtidens ledare tidigt vänjer sig vid en hierarkisk, strikt ordning, där jämlikhet är ett främmande begrepp. Det gör ju tillvaron längre fram så mycket lättare att bära...
fredagen den 2:e december 2011
lördagen den 11:e december 2010
NY SIDA
Jag har uppenbarligen slutat skriva på den här sidan för tillfället. Istället blir det en del inlägg på en ny blogg som är kopplad till mitt språkföretag, Gravlund språk & översättning.
Kom gärna på besök.
Kom gärna på besök.
tisdagen den 16:e juni 2009
Jesus' Son
För något år sedan besökte jag New York under ett par veckor. Varje dag åkte jag tunnelbanan från Queens till Manhattan. Det blev efterhand en hel del tid som skulle slås ihjäl. Min vänliga väninna/värdinna gav mig då en bok, en novellsamling, av en amerikansk författare vid namn Denis Johnson: Jesus' Son. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare, men under den sorgligt korta tid som hans bok höll mig sällskap var tunnelbanefärderna snarare en välkommen stund för läsning, än ett nödvändigt ont. Sedan en tid finns den nu också på svenska; en mycket fin utgåva i Modernistas "Pulpserie".
Johnsons korta, intensiva noveller följer fragmentariska utdrag ur pundaren "Fuckheads" tillvaro; hans trasiga relationer, jakt på droger, märkliga bekantskaper, och vridna betraktelser från berusningens eller efterrusets avgrunder. Men de är svåra att fånga så här. Berättelserna är mycket, mycket mer än den klichéaktiga samling attribut som beskriver det ytliga skeendet.
Precis som titeln antyder finns en religiös dimension. Ofta återkommer små fraser eller ord som knyter an till ett bibliskt sammanhang. Men det handlar inte om någon frälsning. Snarare är det ett slags illusion som erbjuds, som i sig kanske tillfälligt kan missuppfattas för en räddning. Tydligare framstår emellertid en känsla av innerlig absurditet, tragedi och små sprickor av sorg och desperation och liv som uppstår lite varstans. Någonting händer under läsningen, men jag varken kan eller vill försöka förstå det till fullo.
"Jag var tjugofem, tjugosex, ungefär. Mina fingertoppar var alldeles gula av cigaretter. Min flickvän var med barn".
(ur Svart Bröllop).
Bara läs!
Johnsons korta, intensiva noveller följer fragmentariska utdrag ur pundaren "Fuckheads" tillvaro; hans trasiga relationer, jakt på droger, märkliga bekantskaper, och vridna betraktelser från berusningens eller efterrusets avgrunder. Men de är svåra att fånga så här. Berättelserna är mycket, mycket mer än den klichéaktiga samling attribut som beskriver det ytliga skeendet.
Precis som titeln antyder finns en religiös dimension. Ofta återkommer små fraser eller ord som knyter an till ett bibliskt sammanhang. Men det handlar inte om någon frälsning. Snarare är det ett slags illusion som erbjuds, som i sig kanske tillfälligt kan missuppfattas för en räddning. Tydligare framstår emellertid en känsla av innerlig absurditet, tragedi och små sprickor av sorg och desperation och liv som uppstår lite varstans. Någonting händer under läsningen, men jag varken kan eller vill försöka förstå det till fullo.
"Jag var tjugofem, tjugosex, ungefär. Mina fingertoppar var alldeles gula av cigaretter. Min flickvän var med barn".
(ur Svart Bröllop).
Bara läs!
fredagen den 12:e juni 2009
Kierkegaard och tystnaden
Blir ateister stigmatiserade? Lena Andersson kolumn i DN (11/6) verkar driva den tesen. Det är förstås svårt att säga; i min värld har det snarare alltid varit den religiösa som sticker ut, vars trosbekännelse skapar obekväm, nästan pinsam stämning. Inte för att de övriga i sällskapet skulle vara rabiata ateister, utan för att frågan om tro som sådan går bortom en intellektuell diskussion.
Det är en sak att diskutera religionens kulturella inflytande - hur den reproduceras eller förkastas i olika sammanhang. Men vad gäller själva tron handlar det om en enskild erfarenhet. Det är därför som tron - inte religionen - är en privat fråga.
Filosofen Sören Kierkegaard förklarade, exempelvis i Fruktan och bävan, att tro inte är möjligt att kommunicera eftersom den innebär en relation till det som går bortom det allmänna, mot det absoluta, det vill säga Gud. Tro sker i tystnad. Hans exempel på den ursprungliga troshandlingen är Abrahams villighet att offra sin son, Isaak. En sådan handling är omöjlig att förklara inom det allmänna eftersom den där framstår som en absurditet. Endast i kraft av tron kan handlandet rättfärdigas. Men bara för Abraham själv. Slutsatsen blir således: följ Abrahams exempel i tro, inte i handling.
Kierkegaards udd var riktad mot Hegel, som försökte införliva religiositeten i ett rationellt system. Men också mot kyrkan, vilken gjorde anspråk på tolkningsföreträde i fråga om tro, vilket Kierkegaard följaktligen ansåg omöjligt. Och om kyrkans inte handlar om tro måste det finnas en annan förklaring, inom det allmänna: makt.
Religionen kan med andra ord återföras på ett värdsligt sammanhang, medan tron endast står i relation med någonting bortom ord. Således kan vi tala om det förra, men inte det senare.
Agnosticismen, som Lena Andersson kritiserar, tjänar förstås i praktiken ett intellektuellt syfte genom att just placera tron bortom vår förmåga till kunskap. Däremot är den bristfällig eftersom den är ett slags undanflykt och fortfarande öppen för spekulationer. Bättre då med kusinen Ignosticism, som istället dömer ut själva frågan om Guds existens som meningslös eftersom den saknar någon logisk grund - den är absurd, och oväsentlig i ett rationellt sammanhang.
Och det är självklart så frågan bör bemötas. Att försöka motbevisa de religiösa genom att påpeka motsägelser i Bibeln, Koranen eller andra skrifter är fruktlöst. Tron som sådan är paradoxal och motstår logiska förklaringar. Ateismen är alltför inriktad på att ifrågasätta religionens svar istället för att underminera själva frågans möjlighet att överhuvudtaget ställas.
Det är möjligt att jag nu representerar vad Andersson kallar de "ljumt icketroende". Men personligen tycker jag det är viktigare att diskutera förutsättningarna för ett samtal, än att framhålla vem som bör förklara sig för vem.
Och vad gäller Humanisternas kampanj, får man anta att deras förbehåll är ironiskt. Inte minst de "Ja/Nej" frågor som deras "religiositetstest" erbjuder antyder det. Kampanjen faller för övrigt offer för samma kritik som religionen: det handlar om inflytande, inte om tro.
Fruktan och bävan var de ord med vilka Kierkegaard beskrev den autentiska tron. Den som uppstår i tystnaden. Det är Abrahams färd med den ovetande Isaak mot berget där sonen ska offras. Både den troende och den icketroende bör förhålla sig ödmjuka till denna fundamentala osäkerhet som är människans öde. Förnekelsen av vår osäkerhet är i själva verket det stora problemet.
Så låt oss tro eller tvivla under tystnad. Det finns annat att tala om.
Det är en sak att diskutera religionens kulturella inflytande - hur den reproduceras eller förkastas i olika sammanhang. Men vad gäller själva tron handlar det om en enskild erfarenhet. Det är därför som tron - inte religionen - är en privat fråga.
Filosofen Sören Kierkegaard förklarade, exempelvis i Fruktan och bävan, att tro inte är möjligt att kommunicera eftersom den innebär en relation till det som går bortom det allmänna, mot det absoluta, det vill säga Gud. Tro sker i tystnad. Hans exempel på den ursprungliga troshandlingen är Abrahams villighet att offra sin son, Isaak. En sådan handling är omöjlig att förklara inom det allmänna eftersom den där framstår som en absurditet. Endast i kraft av tron kan handlandet rättfärdigas. Men bara för Abraham själv. Slutsatsen blir således: följ Abrahams exempel i tro, inte i handling.
Kierkegaards udd var riktad mot Hegel, som försökte införliva religiositeten i ett rationellt system. Men också mot kyrkan, vilken gjorde anspråk på tolkningsföreträde i fråga om tro, vilket Kierkegaard följaktligen ansåg omöjligt. Och om kyrkans inte handlar om tro måste det finnas en annan förklaring, inom det allmänna: makt.
Religionen kan med andra ord återföras på ett värdsligt sammanhang, medan tron endast står i relation med någonting bortom ord. Således kan vi tala om det förra, men inte det senare.
Agnosticismen, som Lena Andersson kritiserar, tjänar förstås i praktiken ett intellektuellt syfte genom att just placera tron bortom vår förmåga till kunskap. Däremot är den bristfällig eftersom den är ett slags undanflykt och fortfarande öppen för spekulationer. Bättre då med kusinen Ignosticism, som istället dömer ut själva frågan om Guds existens som meningslös eftersom den saknar någon logisk grund - den är absurd, och oväsentlig i ett rationellt sammanhang.
Och det är självklart så frågan bör bemötas. Att försöka motbevisa de religiösa genom att påpeka motsägelser i Bibeln, Koranen eller andra skrifter är fruktlöst. Tron som sådan är paradoxal och motstår logiska förklaringar. Ateismen är alltför inriktad på att ifrågasätta religionens svar istället för att underminera själva frågans möjlighet att överhuvudtaget ställas.
Det är möjligt att jag nu representerar vad Andersson kallar de "ljumt icketroende". Men personligen tycker jag det är viktigare att diskutera förutsättningarna för ett samtal, än att framhålla vem som bör förklara sig för vem.
Och vad gäller Humanisternas kampanj, får man anta att deras förbehåll är ironiskt. Inte minst de "Ja/Nej" frågor som deras "religiositetstest" erbjuder antyder det. Kampanjen faller för övrigt offer för samma kritik som religionen: det handlar om inflytande, inte om tro.
Fruktan och bävan var de ord med vilka Kierkegaard beskrev den autentiska tron. Den som uppstår i tystnaden. Det är Abrahams färd med den ovetande Isaak mot berget där sonen ska offras. Både den troende och den icketroende bör förhålla sig ödmjuka till denna fundamentala osäkerhet som är människans öde. Förnekelsen av vår osäkerhet är i själva verket det stora problemet.
Så låt oss tro eller tvivla under tystnad. Det finns annat att tala om.
torsdagen den 11:e juni 2009
Konsten som frågeställare
Det börjar tydligen bli rumsrent att diskutera kvalitetsbegreppet inom kulturvärlden igen. Denna gång är det DN:s Dan Jönsson som funderar kring definitionen: "Kvalitet måste vara en fråga om beständighet". Anledningen till krönikan är en artikel i tyska Die Zeit av den kinesiske konstnären Ai Weiwei, där denne förutspår att finanskrisen kommer att följas av ett kulturellt paradigmskifte: från en västerländsk frihetsideologi, till en österländsk vision om hållbarhet.
Jönsson vädrar morgonluft och påpekar att han alltid värderat konst efter en bedömning om dess möjliga varaktighet över tid; dess potential att införlivas i kanon. Men är det riktigt att på så sätt binda kvalitet till en tidsaxel? I en mening är det ett återfall i den klassiska tanken om universalitet, tidlöshet och allmängiltighet. Jönssons bedömning av ett verks kvalitet kommer givetvis alltid att färgas av den tid han lever i. Det betyder inte att hans kriterier saknar relevans; att söka efter egenskaper i konsten som tycks sträcka sig bortom det omedelbara är inte minst viktigt i en tid som så tydligt hyllar nuet. Det är en reaktion mot en konstsyn som tenderar att bli alltför dagsländeaktigt.
Men det är först och främst en fråga om genre och balans. Kvalitet fungerar inte som ett begrepp fristående från alla sammanhang. I mina ögon är det snarare en obalans vad gäller genre som Jönsson kritiserar. För inte alltför många årtionden sen dominerade hållbarhetsteorin synen på konst med motiveringen att populärkultur var alltför ideologisk och bunden vid samtiden. Falskheten i denna slutsats har sedan dess blivit tydlig: all konst är ideologisk i den mening att den kan återföras till en eller annan värdegrund.
Problemet är emellertid att en konsekvens har blivit det som Jönsson kallar "den postmoderna frihetens relativa kvalitetstänk". Det vill säga frånvaron av gemensamma kriterier och avskaffandet av överskridande värden. Skönheten ligger i betraktarens öga, alltså. Men det är en uppenbart destruktiv syn på kulturen. Att det inte finns några universella värden betyder inte att det inte finns några värden. Det betyder bara att vi själva måste skapa dem och de kriterier efter vilka de bör bedömas.
Frånvaron av gemensamma värden innebär en brist på allvar, eftersom allting då riskerar att bli en axelryckning. Att förankra konstens kvalitet i ett längre tidsperspektiv är ett försök att ge den betydelse, att ta den på allvar. Men det innebär inte att det förhållningssättet kan göra anspråk på kvalitetsbegreppet som sådant. Det handlar om en specifik konstsyn, ett slags genre som följer en viss uppfattning om vad konsten bör vara. Men därmed är inte behovet av dagsländor avskaffat. Det behövs givetvis konst som utan anspråk på evighetsabonnemang kommenterar samtiden: satir som riktar sig mot politiken, ironi som ifrågasätter den rådande ordningen och så vidare. Sådan konst kan också vara kvalitativ även om den inte är beständig.
För mig har kvalitetsbegreppet oftast inneburit förmågan att ställa frågor till betraktaren (eller läsaren). Att behålla denna egenskap över tid är definitivt en kvalitet, och ett mer hälsosamt kriterium för kanonisering än exempelvis uppbärande av nationella traditioner. Men om man fastnar i evigheten riskerar man att förlora nuet; och om man tvärtom fastnar i samtiden riskerar man att drunkna i en kakofoni som snart blir till ett brus. Alltså: balans.
En tråkig slutsats, men, tror jag, nödvändig. Liksom vad gäller synen på samhället lika mycket som konsten är det knappast hälsosamt att en överdriven frihetsideologi slår över i fundamentalistisk hållbarhetsiver. Vi måste kunna tänka (minst) två tankar samtidigt. Vi måste kunna tala om konsten på mer än ett sätt. Och vi måste våga tro på att någonting kan ha en högre kvalitet än något annat.
Men vi måste också diskutera varför. Om och om igen. För likt Sisyfos kommer vi aldrig att kunna placera den där stenen säkert på bergets topp. Den kommer alltid att rulla ner igen. Vi kan bara försöka närma oss möjligheten att ibland hålla den kvar däruppe en liten stund, istället för att ständigt knuffa ner den med flit.
Jönsson vädrar morgonluft och påpekar att han alltid värderat konst efter en bedömning om dess möjliga varaktighet över tid; dess potential att införlivas i kanon. Men är det riktigt att på så sätt binda kvalitet till en tidsaxel? I en mening är det ett återfall i den klassiska tanken om universalitet, tidlöshet och allmängiltighet. Jönssons bedömning av ett verks kvalitet kommer givetvis alltid att färgas av den tid han lever i. Det betyder inte att hans kriterier saknar relevans; att söka efter egenskaper i konsten som tycks sträcka sig bortom det omedelbara är inte minst viktigt i en tid som så tydligt hyllar nuet. Det är en reaktion mot en konstsyn som tenderar att bli alltför dagsländeaktigt.
Men det är först och främst en fråga om genre och balans. Kvalitet fungerar inte som ett begrepp fristående från alla sammanhang. I mina ögon är det snarare en obalans vad gäller genre som Jönsson kritiserar. För inte alltför många årtionden sen dominerade hållbarhetsteorin synen på konst med motiveringen att populärkultur var alltför ideologisk och bunden vid samtiden. Falskheten i denna slutsats har sedan dess blivit tydlig: all konst är ideologisk i den mening att den kan återföras till en eller annan värdegrund.
Problemet är emellertid att en konsekvens har blivit det som Jönsson kallar "den postmoderna frihetens relativa kvalitetstänk". Det vill säga frånvaron av gemensamma kriterier och avskaffandet av överskridande värden. Skönheten ligger i betraktarens öga, alltså. Men det är en uppenbart destruktiv syn på kulturen. Att det inte finns några universella värden betyder inte att det inte finns några värden. Det betyder bara att vi själva måste skapa dem och de kriterier efter vilka de bör bedömas.
Frånvaron av gemensamma värden innebär en brist på allvar, eftersom allting då riskerar att bli en axelryckning. Att förankra konstens kvalitet i ett längre tidsperspektiv är ett försök att ge den betydelse, att ta den på allvar. Men det innebär inte att det förhållningssättet kan göra anspråk på kvalitetsbegreppet som sådant. Det handlar om en specifik konstsyn, ett slags genre som följer en viss uppfattning om vad konsten bör vara. Men därmed är inte behovet av dagsländor avskaffat. Det behövs givetvis konst som utan anspråk på evighetsabonnemang kommenterar samtiden: satir som riktar sig mot politiken, ironi som ifrågasätter den rådande ordningen och så vidare. Sådan konst kan också vara kvalitativ även om den inte är beständig.
För mig har kvalitetsbegreppet oftast inneburit förmågan att ställa frågor till betraktaren (eller läsaren). Att behålla denna egenskap över tid är definitivt en kvalitet, och ett mer hälsosamt kriterium för kanonisering än exempelvis uppbärande av nationella traditioner. Men om man fastnar i evigheten riskerar man att förlora nuet; och om man tvärtom fastnar i samtiden riskerar man att drunkna i en kakofoni som snart blir till ett brus. Alltså: balans.
En tråkig slutsats, men, tror jag, nödvändig. Liksom vad gäller synen på samhället lika mycket som konsten är det knappast hälsosamt att en överdriven frihetsideologi slår över i fundamentalistisk hållbarhetsiver. Vi måste kunna tänka (minst) två tankar samtidigt. Vi måste kunna tala om konsten på mer än ett sätt. Och vi måste våga tro på att någonting kan ha en högre kvalitet än något annat.
Men vi måste också diskutera varför. Om och om igen. För likt Sisyfos kommer vi aldrig att kunna placera den där stenen säkert på bergets topp. Den kommer alltid att rulla ner igen. Vi kan bara försöka närma oss möjligheten att ibland hålla den kvar däruppe en liten stund, istället för att ständigt knuffa ner den med flit.
tisdagen den 9:e juni 2009
Är många alltid bra?
Ett återbesök i humanioras kris. Sverker Lenas frågar i DN om inte denna kris kan förklaras i relation till de andra kriser vi upplever i vår tid? Det handlar alltså om att humaniora inte är värt att rädda i sig självt, utan måste associeras med viktigare saker - ekonomi - för att komma ifråga. Det är lite som när miljövänner är noga med att påpeka att klimatomställningen ger många jobb; utan ekonomin är klimatet tydligen inte värt att rädda. Samtidigt är det förstås inte fel att göra så mycket som möjligt på en gång - och Lenas påpekar snarare just en humanistisk slutsats om underliggande samband - men det är svårt att bortse från den tydliga hierarkin.
Lenas skriver mycket om minskade resurser inom universitetsvärlden: mindre studenter och mindre pengar och färre doktorander. Vi har ju ett system som mäter det ekonomiska värdet efter hur många studenter som examineras. Hur ska man annars mäta humanioras värde?
Nina Björk skrev för en tid sedan om begreppet kvalitet och problemet med en strikt kvantitativ värdering: mycket är bättre än lite, många är bättre än få, etc. Det problemet återkommer här. Hur ska humaniora kunna hävda sig i ett sammanhang som är konstruerat efter andra ämnens utgångspunkter? Tja, om man är fastlåst i ett marknadstänkande går det bra att vända sig till aktiemarknaden för ett svar: istället för att mäta värdet, uppskatta det.
Det går ju inte att komma ifrån de ekonomiska aspekterna eftersom även humaniora måste finansieras. Men att detta sker med en kvantitativ metod som mäter examinerade studenter är en dålig idé. Det borde vara uppenbart vid det här laget, att kvaliteten på de humanistiska institutionerna inte höjs på detta sätt. Däremot kunde man minska ekonomins direkta påverkan på institutionens arbete om man frigjorde finansieringen från kvantiteten - är det inte bättre att ta in färre studenter som får bättre undervisning?
Universitetet är inte gymnasiet; det måste gå att förhålla sig till humaniora som ett forskningsfält, inte bara en skola. Verksamheten kan inte förlita sig ekonomiskt till antalet examinerade studenter på grundkurserna. Istället borde finansieringen fastslås tydligare, så att institutionerna själva kan få större inflytande att avgöra vad som är bäst för deras verksamhet.
Förhoppningsvis skulle det stärka institutionernas självkänsla, känslan att de togs på allvar. Då kanske det också vore möjligt att bygga en långsiktig verksamhet som tror på sig själv och som vet vart den är på väg. En forskning som upplever sig som meningsfull; studenter som blir utmanade och får en examen som de fått kämpa för. Det är möjligt att antalet studenter förblir lägre än tidigare. Men kvaliteten på deras studietid, på den miljö de vistas i, lär höjas ordentligt. Och i förlängningen avspeglas det förhoppningsvis i ambitionerna hos dem som söker sig till humaniora.
Många är inte med nödvändighet lika med bra.
Lenas skriver mycket om minskade resurser inom universitetsvärlden: mindre studenter och mindre pengar och färre doktorander. Vi har ju ett system som mäter det ekonomiska värdet efter hur många studenter som examineras. Hur ska man annars mäta humanioras värde?
Nina Björk skrev för en tid sedan om begreppet kvalitet och problemet med en strikt kvantitativ värdering: mycket är bättre än lite, många är bättre än få, etc. Det problemet återkommer här. Hur ska humaniora kunna hävda sig i ett sammanhang som är konstruerat efter andra ämnens utgångspunkter? Tja, om man är fastlåst i ett marknadstänkande går det bra att vända sig till aktiemarknaden för ett svar: istället för att mäta värdet, uppskatta det.
Det går ju inte att komma ifrån de ekonomiska aspekterna eftersom även humaniora måste finansieras. Men att detta sker med en kvantitativ metod som mäter examinerade studenter är en dålig idé. Det borde vara uppenbart vid det här laget, att kvaliteten på de humanistiska institutionerna inte höjs på detta sätt. Däremot kunde man minska ekonomins direkta påverkan på institutionens arbete om man frigjorde finansieringen från kvantiteten - är det inte bättre att ta in färre studenter som får bättre undervisning?
Universitetet är inte gymnasiet; det måste gå att förhålla sig till humaniora som ett forskningsfält, inte bara en skola. Verksamheten kan inte förlita sig ekonomiskt till antalet examinerade studenter på grundkurserna. Istället borde finansieringen fastslås tydligare, så att institutionerna själva kan få större inflytande att avgöra vad som är bäst för deras verksamhet.
Förhoppningsvis skulle det stärka institutionernas självkänsla, känslan att de togs på allvar. Då kanske det också vore möjligt att bygga en långsiktig verksamhet som tror på sig själv och som vet vart den är på väg. En forskning som upplever sig som meningsfull; studenter som blir utmanade och får en examen som de fått kämpa för. Det är möjligt att antalet studenter förblir lägre än tidigare. Men kvaliteten på deras studietid, på den miljö de vistas i, lär höjas ordentligt. Och i förlängningen avspeglas det förhoppningsvis i ambitionerna hos dem som söker sig till humaniora.
Många är inte med nödvändighet lika med bra.
måndagen den 8:e juni 2009
Sveuropa
Valet är över och det kan genast konstateras att resultatet inte avvek nämnvärt från opinionsundersökningarna strax innan, vilka också varslade om PP:s framgång. Som nämnts har de partier som talat mest om EU - MP och FP - belönats och att elefanterna S och M straffats. Likaså är det ett steg mot normalisering av valet att EU-motståndare inte lockar väljare på samma sätt som vid förra valet: Vänstern föll, Junilistan åkte ut, SD kom (tack och lov) inte in, Marita Ulvskog (S) blev ingen röstmagnet, och Moderaternas nationalistiska retorik föll platt. Att det inte längre verkar vara en fråga om "Ja" eller "Nej" till EU är välkommet; den frågan hör hemma i riksdagen, inte EU-parlamentet. MP lyckades med sin omvandling från ett EU-kritiskt parti till ett europeiskt parti med en kritisk hållning, vilket är en större skillnad än det låter.
Även om valdeltagandet även denna gång var pinsamt lågt finns det saker att att lära från valresultatet. Ser man till FP och MP blir lärdomen för i synnerhet S och M: Ta EU på allvar. Det är i själva verket helt ofattbart att det inte pågår en mer genomskinlig diskussion med tanke på den ökade makt hos parlamentet som Lissabonfördraget innebär. Det sägs att beslut och lagstiftning från EU påverkar runt 60 % av de politiska beslut som fattas på lokal och regional nivå; ser inte partierna möjligheterna i detta?
Men i grunden handlar det givetvis fortfarande om okunskap. Det är anmärkningsvärt att det tycks så svårt för alla inblandade att lyfta fram EU:s betydelse. Det finns förstås saker att göra. Partierna borde exempelvis lyfta fram sina parlamentarikers prestationer tydligare. Vidare borde media ha en avsevärt bättre bevakning av läget i Europa - varför kan man inte tänka sig en mer ingående och kontinuerlig bevakning som lyfter fram maktkamperna och svängningarna i parlamentets förhandlingar, som granskar kompromisserna och resultaten och förklarar konsekvenserna? Är det för dyrt? Är EU för slutet? Kan journalisterna själva för litet om saken?
Säkert lite av varje. För hur mycket man än läser i tidningar och ser på tv:debatter inför valet så hittar man ytterst lite om den verklighet som EU innebär. Hur fungerar partigrupperna? Vilka är gruppledarna och vad gör de? Under valvakan pratade Reinfeldt om framgången för alliansen; men i parlamentet sitter inte ens allianspartierna i samma grupp. Statministern, liksom oppositionsledaren Sahlin, är fastnaglad i inrikespolitiken, livrädd för att tassa in på ett mindre välbekant område.
Det är inte konstigt att det ibland kan sänkas ett kafkaliknande skimmer över EU, för ibland verkar ingen riktigt veta hur det fungerar. Och utan denna kunskap blir exempelvis debatterna närmast meningslösa eftersom väljarna inte känner till sammanhanget som diskuteras. Därför kan Alf Svensson ha en kampanjslogan som "Fred i Europa". Det säger förstås ingenting alls om KD:s politik, men det spelar på väljarnas förtroende för Svensson och deras osäkerhet inför det europeiska projektet.
Denna osäkerhet måste bemötas. EU kan bidra med ökad öppenhet, men det är - som Margot Wallström påpekade - ytterst partiernas ansvar att förklara hur det ligger till. Och mediernas, kan tilläggas. I förlängningen är givetvis även skolan avgörande för att förmedla grundläggande kunskaper till eleverna, men skolan måste ha material att arbeta med.
I grund och botten måste det till en förändrad attityd; EU kan inte vara en diskussionspunkt endast vart femte år. Det måste finnas kontinuitet och en känsla av närvaro som gör att den europeiska politiken känns angelägen, inte som en fotnot till det inrikespolitiska käbblet. Låt inte ljusen slockna bara för att valet nu är förbi.
Även om valdeltagandet även denna gång var pinsamt lågt finns det saker att att lära från valresultatet. Ser man till FP och MP blir lärdomen för i synnerhet S och M: Ta EU på allvar. Det är i själva verket helt ofattbart att det inte pågår en mer genomskinlig diskussion med tanke på den ökade makt hos parlamentet som Lissabonfördraget innebär. Det sägs att beslut och lagstiftning från EU påverkar runt 60 % av de politiska beslut som fattas på lokal och regional nivå; ser inte partierna möjligheterna i detta?
Men i grunden handlar det givetvis fortfarande om okunskap. Det är anmärkningsvärt att det tycks så svårt för alla inblandade att lyfta fram EU:s betydelse. Det finns förstås saker att göra. Partierna borde exempelvis lyfta fram sina parlamentarikers prestationer tydligare. Vidare borde media ha en avsevärt bättre bevakning av läget i Europa - varför kan man inte tänka sig en mer ingående och kontinuerlig bevakning som lyfter fram maktkamperna och svängningarna i parlamentets förhandlingar, som granskar kompromisserna och resultaten och förklarar konsekvenserna? Är det för dyrt? Är EU för slutet? Kan journalisterna själva för litet om saken?
Säkert lite av varje. För hur mycket man än läser i tidningar och ser på tv:debatter inför valet så hittar man ytterst lite om den verklighet som EU innebär. Hur fungerar partigrupperna? Vilka är gruppledarna och vad gör de? Under valvakan pratade Reinfeldt om framgången för alliansen; men i parlamentet sitter inte ens allianspartierna i samma grupp. Statministern, liksom oppositionsledaren Sahlin, är fastnaglad i inrikespolitiken, livrädd för att tassa in på ett mindre välbekant område.
Det är inte konstigt att det ibland kan sänkas ett kafkaliknande skimmer över EU, för ibland verkar ingen riktigt veta hur det fungerar. Och utan denna kunskap blir exempelvis debatterna närmast meningslösa eftersom väljarna inte känner till sammanhanget som diskuteras. Därför kan Alf Svensson ha en kampanjslogan som "Fred i Europa". Det säger förstås ingenting alls om KD:s politik, men det spelar på väljarnas förtroende för Svensson och deras osäkerhet inför det europeiska projektet.
Denna osäkerhet måste bemötas. EU kan bidra med ökad öppenhet, men det är - som Margot Wallström påpekade - ytterst partiernas ansvar att förklara hur det ligger till. Och mediernas, kan tilläggas. I förlängningen är givetvis även skolan avgörande för att förmedla grundläggande kunskaper till eleverna, men skolan måste ha material att arbeta med.
I grund och botten måste det till en förändrad attityd; EU kan inte vara en diskussionspunkt endast vart femte år. Det måste finnas kontinuitet och en känsla av närvaro som gör att den europeiska politiken känns angelägen, inte som en fotnot till det inrikespolitiska käbblet. Låt inte ljusen slockna bara för att valet nu är förbi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
