Tankar om löner och arbete

Det är möjligt att det i tid av finanskriser kan vara befogat att tillfälligtvis sänka lönerna eller arbetstiden på ett företag (så länge försämringen gäller alla på företaget). Men man får vara uppmärksam på riskerna för att en långvarig försämring förskjuter de tidigare positionerna. Det vill säga, att förhållandena inte återställs fullt ut efter att krisen är över. Med ordentliga avtal och generell anställningstrygghet minskar förstås risken.

Att försämra denna trygghet kan förstås ha sina fördelar i en allt mer rörlig ekonomi där fler byter jobb allt oftare. Men betänk en situation där ett företag säger upp ett antal av de gamla medarbetarna och anställer de nya på de premisser som gäller under krisen. Vid den tänkta återställningen möts sedan de anställda av nya villkor. För varje försämring av anställningstryggheten ökar risken för liknande förskjutningar, särskilt om facket är svagt. Därmed kan man emellertid föreställa sig en möjlig reformering av anställningsförhållanden i ett sammanhang - som Sveriges - där facket är starkt. Men i en situation där en anställningen blir mer osäker, samtidigt som fackets position blir svagare, riskerar man att företagen får en oproportionerligt stark position.

Med andra ord rimmar det illa att försämra a-kassan, underminera incitamenten för fackligt medlemskap och att samtidigt luckra upp anställningsformen.

De högerliberaler som längtar efter en fri marknad som själv får rensa bort otjänliga företag (och människor) borde för övrigt inse att också exempelvis sänkta minimilöner i praktiken är att hålla företagen under armarna. Klarar inte företagen att överleva utan en sänkning av lönerna borde det kanske gå i konkurs. En alltför stor del människor som lever på existensminimum är knappast hälsosamt för en dynamisk ekonomi, för att inte tala om demokratin. Men som Wojtek Kalinowski skriver i DN, är det givetvis en fråga om mer än löner: den offentliga sektorns effektivitet är exempelvis central för att (relativa) låglönejobb ska kunna vara ett första steg, istället för en permanent lösning för utsatta grupper, som ensamstående föräldrar.

Till sist ett par frågor:

Om tillfälliga lönesänkningar tillåts för särskilda grupper, borde det inte vara möjligt med tillfälliga skattehöjningar för andra "särskilda" grupper?

Och kan man tänka sig förslaget att staten sanktionerar praktikplatser för arbetslösa hos finanskrisdrabbade företag som i grunden är starka - stöd och utbildning på samma gång?

Jag undrar.