söndag 20 juli 2014

A Handmaiden's Tale, av Margaret Atwood

Sent omsider har jag bekantat mig med Atwoods dystopi om en patriarkalt auktoritär stat där kvinnor har reducerats till enskilda roller i enlighet med mannens behov: fruar, barnaföderskor, tjänstekvinnor och prostituerade. Allt är orkestrerat i enlighet med en religiös världsbild som bygger på utvalda delar av    bibeln. Det är symptomatiskt att samma bok är förbjuden att läsa för alla utom de utvalda. Ja, läsning är för övrigt fullständigt förbjudet för gemene man (och,  främst, kvinna). 
   Det är en ganska klassisk bild av ett förtryck som dominerar sina undersåtar genom tabun och olika kontrollmekanismer som väcker en ständig känsla av paranoia - jag erinrar mig de gamla tjeckoslovakiska tunnelbanetågen, där sätena var placerade på ett sådant sätt att du fick översikt över alla dina medresenärer.
   Det går naturligtvis att läsa Atwoods bok som en allegori över förtryck i allmänhet, och teokratiska diktaturer som Iran i synnerhet (Atwood hänvisar själv i en intervju till detta lands nedstigning i religiös dogmatism, präglat av kvinnoförtryck). Ett Afghanistan i Talibanernas händer är förstås ett senare exempel. Men hon pekar lika kraftfullt mot krafter i USA som hon ansåg förespråk en världsbild vars logiska slutpunkt liknar det samhälle hon målar upp. Det handlar alltså inte om någon förtäckt kritik mot Islam eller liknande, utan om en mer allmän kritik mot en auktoritär och misogyn retorik.
   Och som sådan firar hennes bok absolut triumfer. Men det som lyser starkast är knappast idéerna som sådana, det politiska, utan det mänskliga. Den namnlösa berättarens komprometterade mänsklighet är det som drabbar hårdast: hennes saknad efter det förflutna, svagheten i mötet med det hårda systemet, hjälplösheten, tvånget, förnedringen, underkastelsen, den bleknande hoppet, längtan efter närhet och kärlek, och den bitterhet som följer på insikten om att det inte finns något egentligt hopp. Denna bild av ett liv, som pendlar mellan nutid och återblickar, vävs till ett komplext och fascinerande mönster med hjälp av ett gnistrande språk som riktigt drar läsaren in i berättarens känsloliv. 

   För mig är det detta levande språk, denna intima mänsklighet, som utgör romanens storhet.