Att våga tänka fel

Det är viktigt att våga tänka fel. Utgångspunkten för nya idéer ligger ofta i reaktionen gentemot en tidigare, mindre lyckad tanke. Gör om, gör om, gör rätt, till slut. Ungefär. Vågar man inte hålla en tidigare oprövad tanke så blir det emellertid lätt att bara falla tillbaka på det invanda, det familjära. Malen Rydells skriver i DN om Socialdemokraternas oförmåga att våga tänka en tanke till slut, och hon belyser konsekvenser av denna brist på genomgripande analys: irrelevans, vaghet, osjälvständighet.

Göran Rosenberg skrev nyligen om tanken på samhällstjänst som en väg mot att finna en gemensam grund i vårt land, där medborgarna driver isär mot mindre förståelse för varandra. Ungdomar mellan 16-25 skulle vara pliktskyldiga - likt en civil militärtänst - att utföra uppgifter av något slag. För att bryta invanda banor, för att träffa oliksinnade. Tanken är välvillig, men något verklighetsfrämmande. Finns det kanske ändå något som kan komma ur detta första förslag - något som kan leda vidare? Inte om du frågar en del av högerns debattörer. De väljer att skratta (neo) och ironisera (här) eller hänvisa till "guilt by association" (här). Avfärdande är förstås en enklare lösning än bemötande; särskilt om man helst bara vill fortsätta som förut. De följer en viss tendens hos högern (se t ex om Per Gudmundsson nedan): en ovilja att konstruktivt fundera över alternativ. Det är förstås inget unikt med just högern; de råkar bara dominera politiken för tillfället och är livrädda för att förlora greppet. Ändå förlorade Socialdemokraterna sitt grepp just genom en oförmåga att ifrågasätta sina egna sanningar...

Henrik Bredberg, på Sydsvenskans ledarsida, visar däremot hur man kan tänka vidare utan att acceptera ett inlägg i detalj; hur man till och med kan förkasta det, men ändå utvinna något nytt genom sin opposition.

Många verkar för övrigt ha hängt upp sig på Rosenbergs tankar om gemensam grund i kombination med nationen och reflexmässigt hänvisat till totalitära samhällen. Men det är ju ingen specifikt uttalad typ av värdering som omnämns: poängen är istället att möjliggöra upprättandet av ett samtal mellan människor i syfte att möjliggöra en vidare horisont. Det innebär inte alls med nödvändighet någon urvattnad multikulturalism, utan istället ett berikande av den enskilde.

Möjligen har Rosenberg fel. Men ändå rätt. Är det inte nyttigt att tvinga sina tankar in i nya banor? Hur ska vi annars komma vidare? Ett debattklimat där olika åsikter avfärdas istället för motbevisas är kontraproduktivt.