Frankenstein revisited

Det är inte ovanligt i litteraturen att en fiktiv karaktär liksom börjar leva ett eget liv, bortom sitt ursprungliga sammanhang och i princip oberoende av detta. Med andra ord kan man säga att karaktären populariseras, inte sällan genom filmatiseringar eller andra adaptioner, och mer eller mindre blir ett begrepp - eller en myt - i sig själv. Den blir en representant för något mer övergripande och förlorar på så sätt sin ursprungliga betydelse och egenart, så som sker när någonting förvandlas till en symbol.

Mary Shelleys monster i "Frankenstein" är en sådan karaktär. I själva verket har monstret smält samman med sin kreatör (i boken); om man nämner Frankenstein, vem tänker på den övermodige vetenskapsmannen Viktor? Namnet har blivit förknippat med monstret i så hög grad att många förmodligen föreställer sig att monstret heter Frankenstein.

Men också Viktor har blivit en symbol: den galne vetenskapsmannen, en varning för människans högmod. Många filmatiseringar fokuserar också tydligare på just Viktors situation och dess tragik; monstret är då en skugga som vilar i det dolda, en fruktansvärd närvaro men i själva verket en reflektion - en konkretisering - av Viktors mörka sida.

Denna tolkning saknar absolut inte grund i originalet, där monstret mycket väl kan betraktas på detta psykologiska, Dr Hyde-liknande sätt. Problemet är att man gärna glömmer själva monstret. Det förblir en symbol för det mörka, alla monsters arketyp. Men återvänder man till Shelleys bok inser man att varelsen som Viktor ger liv inte är ett monster, utan blir ett monster eftersom alla betraktar det som ett sådant. I själva verket är monstret en älskvärd karaktär som bara längtar efter gemenskap. I den värld som Shelley erbjuder är nämligen familjen det grundläggande sammanhanget för individens betydelse. Monstret, å andra sidan, har inget ursprung och saknar därför förankring. Men människorna släpper inte in honom på grund av hans förfärliga yttre, och Viktor vägrar skapa en kvinnlig motsvarighet eftersom han är rädd för att möjliggöra en ny ras (en Eva åt Adam, alltså) - således hämnas monstret och mördar Viktors familj.

Till skillnad från filmerna, så är monstret utan tvekan bokens centrala figur, och - paradoxalt nog - kanske den mest mänskliga, i sin längtan efter gemenskap och kärlek. Därför är det också monstret som är det naturliga förmålet för analys - för visst är det en symbol, men absolut inte en arketyp för monster i konventionell mening. Monstret kan betraktas som symbol för Marys eget olyckliga familjeliv, eller ur ett religiös perspektiv där Viktor bryter den naturliga ordningen, både genom att väcka de döda och att - som man - skänka liv. Och kritiken mot en överdriven tro på vetenskapen, på människans förmåga att kontrollera naturen, är förstås övertydlig.

Ett mer modernt perspektiv (filosofen Gayatri Spivak) bektraktar monstret som "en Andre" som vägrar underkasta sig den imperialistiska definitionen av honom som underlägsen. Överhuvudtaget visar berättelsen på olika sidor av ett splittrat subjekt, där monstrets alienerade brist på förankring i sitt sammanhang gör honom särskilt modern. Både för oss som individer i en värld med flytande meningar, men också i en tid som högmodigt skapar monster av olika slag som den sedan inte kan hantera.

Finanskris eller global uppvärmning, någon?

Samtidigt lär oss historien om Frankensteins monster att vi bör förhålla oss ödmjukt gentemot våra monster; det är vår egen brist på uppmärksamhet som skapat dem. Och när våra skapelser väl blivit monster är det ofta redan för sent.