Toxisk turism

Hur ska vi göra för att öka den individuella medvetenheten kring hur illa vi behandlar vår natur? Det finns många sätt att informera, men det blir gärna alltför distanserat, flyktig. För att engagera sig för något måste detta gärna ”brännas” in; det vill säga, relateras till den personliga upplevelsen. Utan en känsla som utgår från det egna jaget blir teorin, i bästa fall, en läpparnas bekännelse.

Litteraturlektorn Olavi Hemmilä skriver i en essä i DN (15/4) om den så kallade toxiska turismen; med andra ord, en turism som går ut på upplevelsen av miljöförstörelse. Trots en välvilliga utgångspunkt är det tveksamt om det är en bra idé. En invändning, som nämns, är att det ofta är redan frälsta som väljer ett sådant ”turistmål” – vilket är fullt förståeligt, vilken ”vanlig” människa använder sina surt förvärvade semesterveckor till att plåga sitt samvete – och i vissa fall sin egen hälsa – i någon förorenad håla i USA?

En annan invändning man kan lyfta fram är att det gränsar till andra ”moraltvättande” fenomen, som t ex fattigdomsturism. En sådan praktik är emellertid alltför lik kyrkans avlatsbrev, som låter en köpa sig fri från skuld. Och de positiva effekterna riskerar dessutom att överskugga den obetydlighet dessa effekter representerar i helhetsbilden. Pengar är viktigt, men förändrat synsätt och beteende är det avgörande.

Men Hemmilä presenterar en annan lösning som är desto intressantare: studieresor, av samma slag som avgår till nazismens koncentrationsläger. Upplevelse kombinerat med bakgrund och teori redan i tidiga år, alltså.

Ett problem är att frågan är så komplicerad i fråga om vad som bör göras. Det ekologiska jordbruk är exempelvis en aspekt som debatterades på sistone: är det försvarbart med minskad jordbruksproduktion när så många svälter? Men hur förhåller sig detta till EU:s sanktionerade överproduktion av kött- och jordbruksprodukter? Är det den ekologiska kommersen verkningsfull, eller bara ytterligare ett sätt för medelklassen att köpa sig fria från skuld med några kronor extra? Och så vidare.

Samtidigt är frågans grad av komplexitet ingenting som sätter käppar i hjulet för att skolungdomar tidigt lär sig att skapa ett förhållningssätt till den. Liksom i många andra delar av skolan handlar det inte om att kommunicera en sanning, utan att presentera ett problem, erbjuda ett sammanhang och olika infallsvinklar.

Vilka de bästa lösningarna på klimatproblemet än månde vara, så skadar det knappast om en biprodukt av medvetandegörandet får till följd att ungdomar lär sig att lyfta blicken och betrakta världen bortom den egna omedelbara intressesfären.