"Hunger" - artsy?

Häromdagen var jag på bio och såg ”Hunger”, av den regidebuterande konstnären Steve McQueen. Det var på många sätt en vidrig film om (till synes) meningslöst våld och kroppsligt förfall. Den utspelar sig i en fängelsemiljö: irländska (IRA) fångar revolterar bäst de kan för att uppnå politisk status, och misshandlas konstant av fängelsevakterna, vilka i sin tur mördas utanför fängelsets väggar. I slutändan ser fångarna, med ledaren Bobby Sands i spetsen, ingen annan utväg än att hungerstrejka.

Som historia är det inte mycket att tala om och det är förstås inte heller poängen. I grund och botten är det ingen politisk film i någon specifik mening. I likhet med filmer om Förintelsen handlar det här snarare om vilka handlingar som människor är kapabla till, under vissa omständigheter. Skillnaden är bara att här är alla inblandade både förövare och offer (med ett diffust, kolonialt Storbritannien symboliserat av Thatchers radioröst - som en mörk skugga i bakgrunden).

DN:s recensent, Fredrik Strage, påpekar också att den trots sitt ämne är en opolitisk film, men han verkar inte särskilt intresserad av varför. Filmen beskriv som närmast poetisk, med långa scener, ofta besläktade med de videoinstallationer som McQueen sysslar med som konstnär. Men fortfarande verkar Strage plågsamt ointresserad. Filmens nyckelscen - ett drygt 15 minuter långt samtal mellan Sands och en präst, där motivet för hungerstrejken debatteras - avfärdas som "självmedvetet artsy", eftersom kameran håller fast vid sitt perspektiv (nästan) hela tiden.

Ja, scenen är definitivt artsy, men är det dåligt? Det är helt klart teater på film, en konversation med repliker som är tyngda av allt de vill förmedla: de övervägande som föregår beslutet att förbereda sig att dö en långsam och ytterst plågsam död. Samtidigt, finns här något som är mer tillrättalagt än exempelvis Tarantinos coola nonsensrepliker? Knappast. Skillnaden är att här krävs det att man tar orden på allvar. Strage tycks alltför låst i den distanserade, ironiska och lättsamma hållning som är hans stil (och som vanligtvis gör honom läsvärd). Han skämtar om att det räcker att, som filmens Sands - Michael Fassbender - gå ner 14 kg, sluddra på dialekt och stirra in i väggen för att bli en hyllad filmaktör. Nåja...

Missförstå inte: givetvis måste man inte hylla en film för att dess ämne är seriöst och dess form krävande. Men för att ge den en rättvis bedömning måste man ta den på allvar. Den som avfärdar en lättsam komedi för dess brist på innehåll får höra att just lättheten är poängen. Ja, visst. Och i "Hunger" är det allvaret som är poängen. Det är en estetisk studie i mänsklig grymhet, besatthet, uppror, revolten (den som alltid ger mening), ordningen, praktiken som skapar vär(l)den genom sitt utförande...

Men i själva verket är det bara en scen jag vill skriva om.

En av fångarnas tidiga protester innebär att de alla samtidigt tömmer urin under cellens dörrspringa och ut i korridoren. I en av de installationsliknande episoderna får vi betrakta en man; han rör sig långsamt från bortre delen av korridoren och mot åskådaren, medan han med en skrapa föser tillbaka urinet under dörrarna, och således städar korridoren. På en nivå kan man se det ett uttryck för den onda cirkeln som aldrig når sitt slut; konflikten på mikronivå. Men den huvudsakliga poängen, som slog mig då jag satt där och betraktade scenen, var att detta – mer än något annat – var en stund för eftertanke. Vad är det som händer? Vad betyder det? Det var en paus i lidandet, som samtidigt med sitt utförande symboliserade konflikten, stillsamt, envist.

Scenen var en stund som inte skyndade vidare, samtidigt som den gestaltade hur allting ständigt pågår. Den förklarade inte, den erbjöd istället utrymme. Det kanske är artsy, det också. Men om det är vad som krävs för att kila in lite allvar och eftertanke i ett sammanhang som oftast präglas av dess motsats - då är det minst sagt välkommet.