Sveuropa

Valet är över och det kan genast konstateras att resultatet inte avvek nämnvärt från opinionsundersökningarna strax innan, vilka också varslade om PP:s framgång. Som nämnts har de partier som talat mest om EU - MP och FP - belönats och att elefanterna S och M straffats. Likaså är det ett steg mot normalisering av valet att EU-motståndare inte lockar väljare på samma sätt som vid förra valet: Vänstern föll, Junilistan åkte ut, SD kom (tack och lov) inte in, Marita Ulvskog (S) blev ingen röstmagnet, och Moderaternas nationalistiska retorik föll platt. Att det inte längre verkar vara en fråga om "Ja" eller "Nej" till EU är välkommet; den frågan hör hemma i riksdagen, inte EU-parlamentet. MP lyckades med sin omvandling från ett EU-kritiskt parti till ett europeiskt parti med en kritisk hållning, vilket är en större skillnad än det låter.

Även om valdeltagandet även denna gång var pinsamt lågt finns det saker att att lära från valresultatet. Ser man till FP och MP blir lärdomen för i synnerhet S och M: Ta EU på allvar. Det är i själva verket helt ofattbart att det inte pågår en mer genomskinlig diskussion med tanke på den ökade makt hos parlamentet som Lissabonfördraget innebär. Det sägs att beslut och lagstiftning från EU påverkar runt 60 % av de politiska beslut som fattas på lokal och regional nivå; ser inte partierna möjligheterna i detta?

Men i grunden handlar det givetvis fortfarande om okunskap. Det är anmärkningsvärt att det tycks så svårt för alla inblandade att lyfta fram EU:s betydelse. Det finns förstås saker att göra. Partierna borde exempelvis lyfta fram sina parlamentarikers prestationer tydligare. Vidare borde media ha en avsevärt bättre bevakning av läget i Europa - varför kan man inte tänka sig en mer ingående och kontinuerlig bevakning som lyfter fram maktkamperna och svängningarna i parlamentets förhandlingar, som granskar kompromisserna och resultaten och förklarar konsekvenserna? Är det för dyrt? Är EU för slutet? Kan journalisterna själva för litet om saken?

Säkert lite av varje. För hur mycket man än läser i tidningar och ser på tv:debatter inför valet så hittar man ytterst lite om den verklighet som EU innebär. Hur fungerar partigrupperna? Vilka är gruppledarna och vad gör de? Under valvakan pratade Reinfeldt om framgången för alliansen; men i parlamentet sitter inte ens allianspartierna i samma grupp. Statministern, liksom oppositionsledaren Sahlin, är fastnaglad i inrikespolitiken, livrädd för att tassa in på ett mindre välbekant område.

Det är inte konstigt att det ibland kan sänkas ett kafkaliknande skimmer över EU, för ibland verkar ingen riktigt veta hur det fungerar. Och utan denna kunskap blir exempelvis debatterna närmast meningslösa eftersom väljarna inte känner till sammanhanget som diskuteras. Därför kan Alf Svensson ha en kampanjslogan som "Fred i Europa". Det säger förstås ingenting alls om KD:s politik, men det spelar på väljarnas förtroende för Svensson och deras osäkerhet inför det europeiska projektet.

Denna osäkerhet måste bemötas. EU kan bidra med ökad öppenhet, men det är - som Margot Wallström påpekade - ytterst partiernas ansvar att förklara hur det ligger till. Och mediernas, kan tilläggas. I förlängningen är givetvis även skolan avgörande för att förmedla grundläggande kunskaper till eleverna, men skolan måste ha material att arbeta med.

I grund och botten måste det till en förändrad attityd; EU kan inte vara en diskussionspunkt endast vart femte år. Det måste finnas kontinuitet och en känsla av närvaro som gör att den europeiska politiken känns angelägen, inte som en fotnot till det inrikespolitiska käbblet. Låt inte ljusen slockna bara för att valet nu är förbi.