Är många alltid bra?

Ett återbesök i humanioras kris. Sverker Lenas frågar i DN om inte denna kris kan förklaras i relation till de andra kriser vi upplever i vår tid? Det handlar alltså om att humaniora inte är värt att rädda i sig självt, utan måste associeras med viktigare saker - ekonomi - för att komma ifråga. Det är lite som när miljövänner är noga med att påpeka att klimatomställningen ger många jobb; utan ekonomin är klimatet tydligen inte värt att rädda. Samtidigt är det förstås inte fel att göra så mycket som möjligt på en gång - och Lenas påpekar snarare just en humanistisk slutsats om underliggande samband - men det är svårt att bortse från den tydliga hierarkin.

Lenas skriver mycket om minskade resurser inom universitetsvärlden: mindre studenter och mindre pengar och färre doktorander. Vi har ju ett system som mäter det ekonomiska värdet efter hur många studenter som examineras. Hur ska man annars mäta humanioras värde?

Nina Björk skrev för en tid sedan om begreppet kvalitet och problemet med en strikt kvantitativ värdering: mycket är bättre än lite, många är bättre än få, etc. Det problemet återkommer här. Hur ska humaniora kunna hävda sig i ett sammanhang som är konstruerat efter andra ämnens utgångspunkter? Tja, om man är fastlåst i ett marknadstänkande går det bra att vända sig till aktiemarknaden för ett svar: istället för att mäta värdet, uppskatta det.

Det går ju inte att komma ifrån de ekonomiska aspekterna eftersom även humaniora måste finansieras. Men att detta sker med en kvantitativ metod som mäter examinerade studenter är en dålig idé. Det borde vara uppenbart vid det här laget, att kvaliteten på de humanistiska institutionerna inte höjs på detta sätt. Däremot kunde man minska ekonomins direkta påverkan på institutionens arbete om man frigjorde finansieringen från kvantiteten - är det inte bättre att ta in färre studenter som får bättre undervisning?

Universitetet är inte gymnasiet; det måste gå att förhålla sig till humaniora som ett forskningsfält, inte bara en skola. Verksamheten kan inte förlita sig ekonomiskt till antalet examinerade studenter på grundkurserna. Istället borde finansieringen fastslås tydligare, så att institutionerna själva kan få större inflytande att avgöra vad som är bäst för deras verksamhet.

Förhoppningsvis skulle det stärka institutionernas självkänsla, känslan att de togs på allvar. Då kanske det också vore möjligt att bygga en långsiktig verksamhet som tror på sig själv och som vet vart den är på väg. En forskning som upplever sig som meningsfull; studenter som blir utmanade och får en examen som de fått kämpa för. Det är möjligt att antalet studenter förblir lägre än tidigare. Men kvaliteten på deras studietid, på den miljö de vistas i, lär höjas ordentligt. Och i förlängningen avspeglas det förhoppningsvis i ambitionerna hos dem som söker sig till humaniora.

Många är inte med nödvändighet lika med bra.