Looking for Alaska, av John Green

När jag läser John Greens ”Looking for Alaska” dyker ofrånkomligen några klassiska referenser upp: JD Salingers ”Catcher in the Rye” och Donna Tartts ”The Secret History”. Den första känns inte helt relevant, även om det naturligtvis finns beröringspunkter kring en ungdomlig insikt i livets förgänglighet och förlust av oskuld. Greens roman är emellertid mycket mer ljus i hela sin framtoning och är knappast någon allegorisk nedstigning i vuxenlivets korrumperande inverkan (även om även detta i någon mening berörs).

   

Istället känns jämförelsen med Tartts roman mer relevant, även om denna utspelar sig på ett universitet. Men också denna jämförelse rinner ut i alltför allmänna beröringspunkter. I ”Looking for Alaska” brottas protagonisten Miles i första hand med att fundera ut de stora frågorna i livet: självinsikt, kärlek, död och vänskap. Dessa går att applicera på en eller annan ungdomsroman. Och det är just denna gestaltning av den ungdomliga vägen mot insikt som präglar romanen starkast - en intellektuell djupdykning som i ”The Secret History” finns inte här, även om också Greens roman på ett konstruktivt sätt anspelar på mängder av citat och religiösa och filosofiska funderingar, tydligast genom Miles intresse för kända människors sista ord, och religionsläraren Hydes utläggningar om de stora religionernas förhållningssätt till liv och död.

Min första reaktion på denna bok var negativ: jag stod inte ut med Miles självupptagenhet och dryga kommentarer (ärligt talat förstår jag inte vad hans vänner ser hos honom). Men vid närmare eftertanke är detta förstås en utmärkt gestaltning av tonåringens starkt narcissistiska värld, som ofrånkomligen kretsar kring etableringen av den egna identiteten i ett socialt sammanhang. Vem är jag - i förhållande till er, i just detta sammanhang? Och finns det några allmängiltiga slutsatser att dra? Så klart. Men högst subjektiva sådana… 

Boken tema kretsar kring hur man ska förhållna sig till livets ”labyrint”, dess mysterium och förgänglighet. Med Camus ord: diskrepansen mellan människans längtan efter mening, och världens oförmåga att erbjuda någon. Mer specifikt handlar romanen om en ung människas resa mot ett förhållningssätt till detta tema - en bildungsroman, alltså, med en upptäckarlust och längtan att förändra sitt liv, vilka fångas i Rabelais sista ord om att färdas mot ett ”Great Perhaps”. 

Det finns helt klart något lockande i hur Green lyckas integrera en intellektuell dimension i sin roman utan att göra den alltför tung - den förblir således en ungdomsroman. Men samtidigt finns det något lite för konstruerat i de karaktärer som målas upp, hans vänner på internatskolan. Det blir lite ansträngt och inte alltid trovärdigt. Bitvis faktiskt lite långtråkigt i sin upprepning av ungdomarnas jargong och smarta kommentarer. 

Men kanske är det bara jag som inte längre är intresserad av Miles längtan efter ett ’storslaget kanske’? Kanske jag, med åren, har sjunkit tillbaka in i en önskan att ignorera labyrinten och betraktar därför deras naiva funderingar med trött skepsis? Kanske. Men jag hade föredragit en bok som fokuserat mindre på så utstuderade karaktärer, och lite mer noggrant och nyanserat tecknat människor. Nu förblir de i mina ögon symboliska funktioner för Miles gradvisa ’upplysning’. 

Trots det lyckas den bitvis väcka intressanta tankar till liv som mycket väl kan slå an hos mindre desillusionerade, yngre människor som också brottas med livets enkla, svåra frågor.