Det verkar egentligen inte längre möjligt för mig att göra en balanserad bedömning av ett verk av Coetzee. Hans litterära stil är för mig i sig själv en njutning, närmast oavsett hur väl den väver ett meningsfullt narrativ. Det är som att stilens ton och anslag rymmer något utforskande, genomborrande och ifrågasättande - den förmedlar den enklaste handling på ett sätt som tycks skänka någon mystisk vikt åt det som sker. Och det är väl just ett av syftena med Coetzees enkla, direkta stil: att få läsaren att skärskåda också de grundläggande aspekterna av tillvaron.
Denna roman bygger till stor del på ett evigt ifrågasättande av det till synes givna: Barnet, David, som frågar naivt, den vuxne, Simón, som svarar rationellt. Men ju längre romanen fortskrider, desto mer vinner barnet över den vuxne på sin sida, i någon mening. Kanske känner Simón hur hans svar är reproduktioner av något han inte själv är en egentlig del av, i den mening som Platon syftade när han menade att förståelse måste etableras i individen själv, innan den kan förmedlas vidare? Davids förhållningssätt, å andra sidan, är kreativt och självbekräftande i relation till omvärlden. ”Jag är sanningen”, skriver han, och understryker ett subjektivistisk ideal. Samtidigt kommer titelns anspelningar på Messias i rörelse: det vill säga raka motsatsen till ett relativism - det finns en faktiskt sanning och den ligger hos Gud, eller hans ställföreträdande son. Alltså löftet om något bortom de intersubjektiva, kulturella sanningar som Simón hänvisar till med motiveringen att ”det är så det är”.
Denna mångtydighet i fråga om referenser är uppenbarligen ett av romanen ärenden: att underminera själva romanformen, eller åtminstone förnya den. Att spela med referenser så uttryckligt sätter precis fingret på språkets grundläggande godtycklighet, eller kontextuella beroende. Detta spel gäckar läsaren som söker efter något slags mening, sammanhang, där de olika pusselbitarna faller på plats. Och om man trots detta ska drista sig till att försöka formulera något slags riktning i texten, så är det väl just denna uppmaning till ifrågasättanden av det till synes givna. Med några enkla penseldrag visar Coetzee hur vår kultur kan betraktas som en skakig illusion, till och med den matematiska logiken kan utmanas, i stil med en Kafka-liknande byråkratis absurditeter. Vi tvingas fundera över föräldraskap och lust, över kärlek och den goda viljan, över arbetets mening och syfte och konflikten mellan den enskilda och det allmänna i närmast romantisk betydelse - och så vidare.
För mig finns här stora frågor: Vad är ett samhälle? Vad är romanens, litteraturens uppgift? Och så vidare. Men också en uppmaning till ett slags ödmjukhet. Både Simón (gentemot David) och David representerar på olika sätt en orubblig storhet: normens rationalitet gentemot individens suveränitet. Men getaltar inte just denna konflikt en bild av hur ingendera är gångbart? Det finns något paradoxalt i skillnaden mellan Simóns eget ifrågasättande av sin omgivning, och hans roll som rationell vägledare för den frågvise pojken. Gentemot sig själv bejakar han sin intuition och längtan, men gentemot pojken agerar han som logikens ställföreträdare. Och just denna diskrepans kanske säger något om vår plats i samhället - om det utopiska i såväl ideologier som i solipsistiska fantasier.
Davids självskapade uppstår just i den isolering och villkorslösa dyrkan som hans antagna moder, Inés, möjliggör genom sin överbeskyddande uppfostran. I isoleringen uppstår alltså den potentiellt destruktiva subjektivismen; men i underkastelsen inför ideologin dräneras livet på passioner. En enkel, existentiell slutsats blir då utfallet: detta är våra villkor som människor, att finna en balans mellan det enskilda och det allmänna. Att hantera vår vantrivsel i kulturen utan att varken underkasta oss eller dra oss undan.
Men detta är bara en aspekt i en vindlande, krävande text som åtminstone gör vad jag personligen ser som en av litteraturens uppgifter: att plantera frågor i läsaren som följer med en också när sista sidan blivit läst. Och som läsare får vi försöka undvika det enkla: vad betydde boken? Nej, utan vad kan den betyda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar