Litteraturens nödvändiga gåta

I en essä om Wuthering Heights, ”Repetition and the uncanny”, påpekas att romanens kärna är en känsla som lockar – och har lockat otaliga skribenter – till ett försök att sluta berättelsen i en tolkning, men som i slutändan alltid omöjliggör detta. Och är inte detta litteraturens predikament alltsedan poststrukturalismen et al ackompanjerade värdeteorin in i tolkningsdebatten? Det vill säga att varje tolkning alltid måste utgå från att den inte är slutgiltig; att språket som redskap i princip omöjliggör en sådan ordning eftersom dess kärna är mångtydig och kontingent.

Som följd förefaller litteraturteorin i en mening svagare, då den måste bli mer reserverad och ödmjuk, beroende av externa faktorer och sin egen oförmåga att fånga in sitt objekt. Men i en annan mening är den förstås starkare eftersom den aldrig slutar att generera mening. Då tolkningarna övergår från slutgiltiga förklaringar till belysande funktioner borde litteraturen och dess vetenskap kunna betraktas som mer livaktig än tidigare. Litteraturen får en annan, bredare roll i den enskildes förståelse av världen: istället för att tro att litteraturen är självtillräcklig, öppnar sig istället perspektivet att litteraturen är ett organsikt verktyg för att skärpa förståelsen av omvärlden, just genom den gestaltande kraft som läsningen erbjuder.

Kort sagt, genom att applicera våra erfarenheter på de tolkningar vi återfinner i litteraturen, fiktionaliseras våra erfarenheter och blir därmed desto klarare för oss – eftersom fiktion både betyder en närhet och en distans som vi annars kan ha svårt att upprätta i relation till våra upplevelser, våra åsikter, övertygelser, minnen och erfarenheter. Men genom att vår egen världsbild upprepas i en roman, dikt eller novell, så kan vi greppa den på ett annat sätt. Den blir verklig i samma stund som den finner förankring i det påhittade, eftersom det är först då vi verkligen förstår den och kanske bättre förmår att kommunicera vad vi menar.

Därför är olika ”läsningar” av en text givande så länge de inte gör anspråk på slutgiltighet. De öppnar för fler dimensioner av förståelse; både vad gäller appliceringar av teoretiskt slag – olika –ismer och liknande – och vad gäller ett personligt igenkännande ifråga om känslor och idéer. Vem är intresserad av att acceptera en tolkning till vilken man inte kan relatera på något plan? Förhoppningsvis ingen.

För syns skull är det här obligatoriskt att påpeka att det inte innebär att alla läsningar är lika giltiga i mer allmän betydelse; förankring i texten på ett sätt som kan klargöras och motiveras någorlunda rationellt är förstå en förutsättning för att något ska kunna förklaras från en person till en annan (och för att det överhuvudtaget ska kunna kallas en tolkning av texten i fråga). Men min poäng är snarast att påpeka hur litteraturen just genom att vara mångtydig förmår integreras så mycket bättre i sin omvärld, och stå till tjänst för både hjärta och hjärna i försöken hos den enskilde att reda ut, strukturera, gestalta eller belysa vad han eller hon känner eller tänker.

I essän påpekas att Heathcliffs kamp för att förstöra allt som påminner honom om hans bortgångna kärlek, Cathy, förlorar sin mening just vid den punkt då han faktiskt har möjligheten att slutligen förverkliga sina intentioner. När allting är färdigt, ordnat och klart dräneras projektet på all mening. ”What’s the point?”, frågar han retoriskt. Och precis så är det också med tolkningen. Litteraturen är inte till för stängas, utan för att öppna fler dörrar – så många som möjligt. Det är precis där dess värde ligger: i förmågan att gripa tag i sina läsares inre på olika sätt, att vara öppen för att låta läsaren hälla sitt inre över textens betydelse och finna ny mening både i sig själv och i berättelsen.

Önskan att finna det slutgiltiga svaret på romanens gåta är förstås en spegling av människans egen strävan efter enhet och klarhet. Men vill vi verkligen nå fram? Skulle inte det bli den punkt där vi själva skulle fråga oss: ”What’s the point?”

Konstverket=konstnären?

En del av debatten kring konstfackeleven Anna Odells spelade psykos (DN:s recension), har handlat om huruvida det är möjligt att bedriva subversiv verksamhet i en statligt sponsrad institution. Givetvis kan man ha en statligt sponsrad skola som producerar gränsöverskridande konst. På samma sätt som det statligt finansierade universitetet bedriver fri forskning. Oavsett finansieringsform - privat eller offentlig - uppstår det alltid problem i fråga om lojalitet. Precis som inom media, för övrigt.

Det tråkiga är väl att Odells tilltag tycks vara det enda sättet att få uppmärksamhet för sin konst; eller snarare för sin person, eftersom konstverket värde så gärna kopplas till konstnärens rykte. Och det är ju lättare att skapa sig ett rykte genom att utmana moralen och juridiken, än att skapa ett konstverk som i sig självt ställer de subversiva frågorna (eftersom färre bryr sig om konst än om löpsedlar).

Vad Odell har gjort är med andra ord att agerat helt enligt den mediala logiken, mer eller mindre medvetet. I förlängningen tjänar hon som konstnär säkert på det. Men konsten? Det är tveksamt om det verkligen är de verkligt brännande frågorna som kommer i förgrunden i den här typen av "konst"- debatter...

Klimatreaktion, istället för aktion

I en artikel i DN redovisar Andreas Malm skillnaden mellan ett nostalgisk och ett tragisk förhållningssätt till den temperaturuppvärmning som klimatkrisen riskerar att få till följd. Norrmännen bekymrar sig över sitt lands identitet och dess relation till försvinnande snö; önationer och lågt liggande länder får däremot förhålla sig en möjlig utplåning av sina landområden.

Norrmännens sätt att se på saken sammanfaller med en allmän tendens till pessimism: ingenting görs åt klimatets försämring, alltså måste vi börja anpassa oss till det som komma skall. Problemet är alltså att anpassning inte är möjligt för dem som inte längre har något land.

Det är förstås inte överraskande att det är så svårt att samla alla världens länder till gemensam handling. Ser man till historien tycks det vara just anpassning som människan som kollektiv bäst behärskar. Framsteg kommer av andra orsaker, som ofta har med pengar eller makt att göra. Och allt som oftast i opposition med någon annan: en konkurrent, en annat land.

Det förefaller som att klimatproblemet är för abstrakt för att någon allomfattande och rättvis lösning ska kunna presenteras. Internationella organisationer som EU och FN till trots, är de enskilda staterna inte vana att behöva samarbeta om försämringar: de rika länder vill behålla sin välfärd, de fattiga vill uppnå sin. Det är som ett nedrustningsavtal: vem ska börja? Misstron går djupt, verkar det som, och ingen vill ge fördel åt någon annan och sedan stå där med Svarte Petter på hand och medborgarnas anklagelser. Se bara på fiskepolitiken i Europa. Man vet vad man har, men inte vad man får...

Troligtvis måste vi vänta på att något drastiskt sker i världen - att några länder faktiskt försvinner under vattenytan, att skördar slår fel och så vidare - innan effektiva åtgärder sätts in. Mänskligheten fördrar att reagera, snarare än att agera. Det är bara att hoppas på att det inte är försent när så sker. Till dess får vi istället hoppas att någon kommer på ett sätt att tjäna ordentligt med pengar på klimatförbättring.

Då jävlar.

David och Goliat i Rosengård.

Arena skriver idag en ledare om problemen på Herrgården i Malmö. DN har nyligen haft debattartiklar i ämnet. Det dyker upp hela tiden: Ungdomar som kastar sten på poliser och brandmän. Osökt kommer jag att tänka på en artikel i The New Yorker, som diskuterar hur "David vinner över Goliat". Slutsatsen är uppenbar: han, den svage, spelar inte enligt den starkes regler. Istället för att möta honom i regelrät strid kastar han, just det: sten. Men det är knappast genom att upprepa Davids strategi bokstavligen som ungdomarna kommer att fälla sin Goliat. Poängen är förstås inte att göra som David, utan att tänka som honom.

Problemen kopplas gärna till den misslyckade integrationen. Men samtidigt är det problematiskt att kasta över alla problem på ett så övergripande och abstrakt begrepp. Är vi ens överens om vad integration betyder? Vad innebär det att bli en del av ett samhälle? Medan vi väntar på att de frågorna finner svar måste det även gå att göra insatser av på en mindre skala. Arena lyfter fram en satsning på boendemiljön, vars positiva effekter upprustning av andra delar av Herrgården indikerar. Men det akuta problemet är hur kommunen ska kunna förhålla sig på två sätt samtidigt: å ena sidan är det ju inte möjligt att acceptera skadegörelse och stenkastning; å andra sidan måste problemet mötas på annat sätt än med polisiära insatser (som i fallet boendemiljö).

Även när det känns uppgivet måste man försöka minnas att människor som agerar så destruktivt är sådana som inte tycker sig ha något att förlora. Alltså måste de ges möjligheter att istället ha någonting att vinna.

Och då är det viktigt att glömma övergripande, politiska målsättningar och istället se till den konkreta situationen. Vad kan göras! Min poäng är att integrationen inte bör idealiseras till något ouppnåeligt, utan förankras i verkligheten. Och i verkligheten måste man ta saker steg för steg. Människor måste ges utrymme att forma sina egna spelregler; att kasta sten följer bara ett förutsägbart och destruktivt mönster. Med andra ord: de uppgivna, arga ungdomarna måste övertygas om att Goliat bara kan besegras med list, inte våld; att fienden både finns utanför och inuti en själv. Integration, om något, är att se till att öppna dörrar och erbjuda möjligheter i vardagen för den enskilde, inte någon storslagen ingenjörskonst för ett generaliserat kollektiv.

En satsning på boendet och omgivning, skola och kultur, visar människorna där att samhället anser att de är värda någonting. Det är en bra utgångspunkt när man vill åstadkomma någonting.

Det är en lång väg att gå. Men vi kan börja där.

Tankar om löner och arbete

Det är möjligt att det i tid av finanskriser kan vara befogat att tillfälligtvis sänka lönerna eller arbetstiden på ett företag (så länge försämringen gäller alla på företaget). Men man får vara uppmärksam på riskerna för att en långvarig försämring förskjuter de tidigare positionerna. Det vill säga, att förhållandena inte återställs fullt ut efter att krisen är över. Med ordentliga avtal och generell anställningstrygghet minskar förstås risken.

Att försämra denna trygghet kan förstås ha sina fördelar i en allt mer rörlig ekonomi där fler byter jobb allt oftare. Men betänk en situation där ett företag säger upp ett antal av de gamla medarbetarna och anställer de nya på de premisser som gäller under krisen. Vid den tänkta återställningen möts sedan de anställda av nya villkor. För varje försämring av anställningstryggheten ökar risken för liknande förskjutningar, särskilt om facket är svagt. Därmed kan man emellertid föreställa sig en möjlig reformering av anställningsförhållanden i ett sammanhang - som Sveriges - där facket är starkt. Men i en situation där en anställningen blir mer osäker, samtidigt som fackets position blir svagare, riskerar man att företagen får en oproportionerligt stark position.

Med andra ord rimmar det illa att försämra a-kassan, underminera incitamenten för fackligt medlemskap och att samtidigt luckra upp anställningsformen.

De högerliberaler som längtar efter en fri marknad som själv får rensa bort otjänliga företag (och människor) borde för övrigt inse att också exempelvis sänkta minimilöner i praktiken är att hålla företagen under armarna. Klarar inte företagen att överleva utan en sänkning av lönerna borde det kanske gå i konkurs. En alltför stor del människor som lever på existensminimum är knappast hälsosamt för en dynamisk ekonomi, för att inte tala om demokratin. Men som Wojtek Kalinowski skriver i DN, är det givetvis en fråga om mer än löner: den offentliga sektorns effektivitet är exempelvis central för att (relativa) låglönejobb ska kunna vara ett första steg, istället för en permanent lösning för utsatta grupper, som ensamstående föräldrar.

Till sist ett par frågor:

Om tillfälliga lönesänkningar tillåts för särskilda grupper, borde det inte vara möjligt med tillfälliga skattehöjningar för andra "särskilda" grupper?

Och kan man tänka sig förslaget att staten sanktionerar praktikplatser för arbetslösa hos finanskrisdrabbade företag som i grunden är starka - stöd och utbildning på samma gång?

Jag undrar.

Att skriva om sina barn (och ändå inte)

Åsa Beckmans artikel i DN om att utlämna sina barn i litteraturen handlar i grund och botten om problemet med att exploatera det personliga; det och dem som ligger en nära. När jag läser hennes längtan efter en litteratur som i stället "tar oss till andra ställen", kommer jag att tänka på J. M. Coetzees Mästaren från St Petersburg. Kort, så berör den Fjodor Dostojevskijs hanterande av sin sons bortgång. En mycket rimlig tolkning finner här författarens, Coetzees, bearbetning av den egna sonens död i texten.

I Beckmans artikel handlar det förvisso om att skriva om fortfarande levande barn. Men Coetzees bok är ett relevant exempel på just hur det moraliskt tveksamma underkastas behovet att bearbeta sina erfarenheter litterärt. Eller med andra ord: skuldkänslan över att förvandla sorgen till fiktion; att så att säga profitera från den personliga erfarenheten och därmed kanske förringa dess betydelse. Det sker med Dostojevskij, och Coetzee verkar mena att det är författarens ofrånkomliga predikament.

Coetzee placerar emellertid sin belägenhet just någon annanstans, på ett "annat ställe"; han skapar en allegori som utgår från en personlig och smärtsam erfarenhet, men som utvecklas till något mer än det och lyckas ställa mer grundläggande, allmänna frågor om författarskapet, sorg och mänskliga relationer. Det vill säga att författaren tar ytterligare ett steg, bortom sin egen situation och beskådar den från ett avstånd. Kort sagt, tolkar sin egen belägenhet och gestaltar sedan en berättelse som består av de frågor och svar som blev resultatet av denna reflektion.

Det låter som en rimlig hållning. Att avgränsa möjliga föremål för ett författarskap eftersom de skulle vara personliga är en tveksam lösning; men ett mått av distanserad eftertanke är däremot högst önskvärt. Precis som frågan Beckman begär att litteraturen ska ställa sig själv: "vem har makten att beskriva någon annan? Och hur använder man den makten?"

Tänk först, skriv sen.

En tanklös manifestation

Att samlas kring det man har gemensamt, istället för det som skiljer en åt, är en i grunden fin hållning. Domprosten och chefen för Storkyrkan, Åke Bonnier, menar (i DN 2/5) att manifestationen för Jesus i lördags var ett sådant tillfälle. Men är det verkligen möjligt att lägga tolkningsskiljaktigheterna åt sidan? Med andra ord: är det verkligen samma sak de olika samfunden hyllar? Utan att känna till varje samfunds specifika religiösa uttryck måste jag ställa mig tveksam till frågan.

Det är förstås inte någon överraskning att de olika samfunden agerar tillsammans; men frågan är vad det egentligen är de har gemensamt. Ytligt sett Jesus, ja. Men mer påträngande ett sjunkande intresse för religion i allmänhet (vilket inte ska förväxlas med andlighet, vilken tycks öka). Precis som i fallet med politiken verkar folk mindre benägna att engagera sig i en rörelse. Som Gunilla Ågren från Pingströrelsen säger: "Det viktigaste är att vi kommer tillsammans över olika samfundsgränser för att visa att det finns så här många kristna människor som tror på Jesus". Kort sagt: vi är en kraft att räkna med. Det må vara en tillfällighet att manifestationen inföll så snart efter att lagen om homoäktenskap trätt i kraft...

Men åter till Åke Bonniers ord om att lägga tolkningar åt sidan. Till skillnad från honom tror jag snarare att det är en farlig hållning, som exempelvis riskerar att erbjuda tvivelaktiga sekter en möjlighet att frottera sig i ett sammanhang som genom sin allmänt hållna profil skänker viss legitimitet. En hållning som den konventionella religionen förlorar på, eftersom manifestationen framhåller att samfunden i grund och botten delar samma tro. Svenska kyrkan deltar visserligen inte, men är samtidigt ointresserad av någon nyansering; möjligen vill den få en liten del av uppmärksamhetskakan. Dessutom är det svårt för ett religiöst samfund att kritisera en manifestation för Jesus utan att kritisera sig själva...

Emellertid får man fråga sig vad den fundamentala skillnaden är mellan denna manifestation och en politisk motsvarighet, där exempelvis den demokratiska vänstern eller högern associerar sig med antidemokratiska rörelser i fördömelsen eller hyllningen av ett eller annat? Föreställ er det hypotetiska exemplet en "Manifestation för Sverige". Skulle det vara möjligt att då lägga skiljaktigheter åt sidan för en gemensam hyllning till landet vi lever i? Tänk er en minister uttrycka en liknande hållning som Åke Bonnier: "Ja, vi har visserligen lite olika syn på hur begreppet demokrati ska tolkas, och medborgarskap och mänskliga rättigheter och lite annat.... men idag samlas vi ju för att hylla det vi har gemensamt!"

Troligt? Knappast. Är jämförelsen orättvis? Säkert. Men bara i praktiken. I teorin handlar det om samma sak: att sanktionera tveksamma hållningar under ett legitimt paraply. Lite som FN:s problem i rådet för mänskliga rättigheter. Och om inte annat understyrker det hursomhelst det förnuftiga i att hålla religionen utanför politiken. Ett annat av FN:s problem, alltså...