Looking for Alaska, av John Green

När jag läser John Greens ”Looking for Alaska” dyker ofrånkomligen några klassiska referenser upp: JD Salingers ”Catcher in the Rye” och Donna Tartts ”The Secret History”. Den första känns inte helt relevant, även om det naturligtvis finns beröringspunkter kring en ungdomlig insikt i livets förgänglighet och förlust av oskuld. Greens roman är emellertid mycket mer ljus i hela sin framtoning och är knappast någon allegorisk nedstigning i vuxenlivets korrumperande inverkan (även om även detta i någon mening berörs).

   

Istället känns jämförelsen med Tartts roman mer relevant, även om denna utspelar sig på ett universitet. Men också denna jämförelse rinner ut i alltför allmänna beröringspunkter. I ”Looking for Alaska” brottas protagonisten Miles i första hand med att fundera ut de stora frågorna i livet: självinsikt, kärlek, död och vänskap. Dessa går att applicera på en eller annan ungdomsroman. Och det är just denna gestaltning av den ungdomliga vägen mot insikt som präglar romanen starkast - en intellektuell djupdykning som i ”The Secret History” finns inte här, även om också Greens roman på ett konstruktivt sätt anspelar på mängder av citat och religiösa och filosofiska funderingar, tydligast genom Miles intresse för kända människors sista ord, och religionsläraren Hydes utläggningar om de stora religionernas förhållningssätt till liv och död.

Min första reaktion på denna bok var negativ: jag stod inte ut med Miles självupptagenhet och dryga kommentarer (ärligt talat förstår jag inte vad hans vänner ser hos honom). Men vid närmare eftertanke är detta förstås en utmärkt gestaltning av tonåringens starkt narcissistiska värld, som ofrånkomligen kretsar kring etableringen av den egna identiteten i ett socialt sammanhang. Vem är jag - i förhållande till er, i just detta sammanhang? Och finns det några allmängiltiga slutsatser att dra? Så klart. Men högst subjektiva sådana… 

Boken tema kretsar kring hur man ska förhållna sig till livets ”labyrint”, dess mysterium och förgänglighet. Med Camus ord: diskrepansen mellan människans längtan efter mening, och världens oförmåga att erbjuda någon. Mer specifikt handlar romanen om en ung människas resa mot ett förhållningssätt till detta tema - en bildungsroman, alltså, med en upptäckarlust och längtan att förändra sitt liv, vilka fångas i Rabelais sista ord om att färdas mot ett ”Great Perhaps”. 

Det finns helt klart något lockande i hur Green lyckas integrera en intellektuell dimension i sin roman utan att göra den alltför tung - den förblir således en ungdomsroman. Men samtidigt finns det något lite för konstruerat i de karaktärer som målas upp, hans vänner på internatskolan. Det blir lite ansträngt och inte alltid trovärdigt. Bitvis faktiskt lite långtråkigt i sin upprepning av ungdomarnas jargong och smarta kommentarer. 

Men kanske är det bara jag som inte längre är intresserad av Miles längtan efter ett ’storslaget kanske’? Kanske jag, med åren, har sjunkit tillbaka in i en önskan att ignorera labyrinten och betraktar därför deras naiva funderingar med trött skepsis? Kanske. Men jag hade föredragit en bok som fokuserat mindre på så utstuderade karaktärer, och lite mer noggrant och nyanserat tecknat människor. Nu förblir de i mina ögon symboliska funktioner för Miles gradvisa ’upplysning’. 

Trots det lyckas den bitvis väcka intressanta tankar till liv som mycket väl kan slå an hos mindre desillusionerade, yngre människor som också brottas med livets enkla, svåra frågor.

A Handmaiden's Tale, av Margaret Atwood

Sent omsider har jag bekantat mig med Atwoods dystopi om en patriarkalt auktoritär stat där kvinnor har reducerats till enskilda roller i enlighet med mannens behov: fruar, barnaföderskor, tjänstekvinnor och prostituerade. Allt är orkestrerat i enlighet med en religiös världsbild som bygger på utvalda delar av    bibeln. Det är symptomatiskt att samma bok är förbjuden att läsa för alla utom de utvalda. Ja, läsning är för övrigt fullständigt förbjudet för gemene man (och,  främst, kvinna). 

   Det är en ganska klassisk bild av ett förtryck som dominerar sina undersåtar genom tabun och olika kontrollmekanismer som väcker en ständig känsla av paranoia - jag erinrar mig de gamla tjeckoslovakiska tunnelbanetågen, där sätena var placerade på ett sådant sätt att du fick översikt över alla dina medresenärer.

   Det går naturligtvis att läsa Atwoods bok som en allegori över förtryck i allmänhet, och teokratiska diktaturer som Iran i synnerhet (Atwood hänvisar själv i en intervju till detta lands nedstigning i religiös dogmatism, präglat av kvinnoförtryck). Ett Afghanistan i Talibanernas händer är förstås ett senare exempel. Men hon pekar lika kraftfullt mot krafter i USA som hon ansåg förespråk en världsbild vars logiska slutpunkt liknar det samhälle hon målar upp. Det handlar alltså inte om någon förtäckt kritik mot Islam eller liknande, utan om en mer allmän kritik mot en auktoritär och misogyn retorik.

   Och som sådan firar hennes bok absolut triumfer. Men det som lyser starkast är knappast idéerna som sådana, det politiska, utan det mänskliga. Den namnlösa berättarens komprometterade mänsklighet är det som drabbar hårdast: hennes saknad efter det förflutna, svagheten i mötet med det hårda systemet, hjälplösheten, tvånget, förnedringen, underkastelsen, den bleknande hoppet, längtan efter närhet och kärlek, och den bitterhet som följer på insikten om att det inte finns något egentligt hopp. Denna bild av ett liv, som pendlar mellan nutid och återblickar, vävs till ett komplext och fascinerande mönster med hjälp av ett gnistrande språk som riktigt drar läsaren in i berättarens känsloliv. 

   För mig är det detta levande språk, denna intima mänsklighet, som utgör romanens storhet. 

Coetzees 'The Childhood of Jesus' och falska spår: en fri reflektion

Det verkar egentligen inte längre möjligt för mig att göra en balanserad bedömning av ett verk av Coetzee. Hans litterära stil är för mig i sig själv en njutning, närmast oavsett hur väl den väver ett meningsfullt narrativ. Det är som att stilens ton och anslag rymmer något utforskande, genomborrande och ifrågasättande - den förmedlar den enklaste handling på ett sätt som tycks skänka någon mystisk vikt åt det som sker. Och det är väl just ett av syftena med Coetzees enkla, direkta stil: att få läsaren att skärskåda också de grundläggande aspekterna av tillvaron. 

Denna roman bygger till stor del på ett evigt ifrågasättande av det till synes givna: Barnet, David, som frågar naivt, den vuxne, Simón, som svarar rationellt. Men ju längre romanen fortskrider, desto mer vinner barnet över den vuxne på sin sida, i någon mening. Kanske känner Simón hur hans svar är reproduktioner av något han inte själv är en egentlig del av, i den mening som Platon syftade när han menade att förståelse måste etableras i individen själv, innan den kan förmedlas vidare? Davids förhållningssätt, å andra sidan, är kreativt och självbekräftande i relation till omvärlden. ”Jag är sanningen”, skriver han, och understryker ett subjektivistisk ideal. Samtidigt kommer titelns anspelningar på Messias i rörelse: det vill säga raka motsatsen till ett relativism - det finns en faktiskt sanning och den ligger hos Gud, eller hans ställföreträdande son. Alltså löftet om något bortom de intersubjektiva, kulturella sanningar som Simón hänvisar till med motiveringen att ”det är så det är”. 

  

Denna mångtydighet i fråga om referenser är uppenbarligen ett av romanen ärenden: att underminera själva romanformen, eller åtminstone förnya den. Att spela med referenser så uttryckligt sätter precis fingret på språkets grundläggande godtycklighet, eller kontextuella beroende. Detta spel gäckar läsaren som söker efter något slags mening, sammanhang, där de olika pusselbitarna faller på plats. Och om man trots detta ska drista sig till att försöka formulera något slags riktning i texten, så är det väl just denna uppmaning till ifrågasättanden av det till synes givna. Med några enkla penseldrag visar Coetzee hur vår kultur kan betraktas som en skakig illusion, till och med den matematiska logiken kan utmanas, i stil med en Kafka-liknande byråkratis absurditeter. Vi tvingas fundera över föräldraskap och lust, över kärlek och den goda viljan, över arbetets mening och syfte och konflikten mellan den enskilda och det allmänna i närmast romantisk betydelse - och så vidare.   

  

För mig finns här stora frågor: Vad är ett samhälle? Vad är romanens, litteraturens uppgift? Och så vidare. Men också en uppmaning till ett slags ödmjukhet. Både Simón (gentemot David) och David representerar på olika sätt en orubblig storhet: normens rationalitet gentemot individens suveränitet. Men getaltar inte just denna konflikt en bild av hur ingendera är gångbart? Det finns något paradoxalt i skillnaden mellan Simóns eget ifrågasättande av sin omgivning, och hans roll som rationell vägledare för den frågvise pojken. Gentemot sig själv bejakar han sin intuition och längtan, men gentemot pojken agerar han som logikens ställföreträdare. Och just denna diskrepans kanske säger något om vår plats i samhället - om det utopiska i såväl ideologier som i solipsistiska fantasier. 

Davids självskapade uppstår just i den isolering och villkorslösa dyrkan som hans antagna moder, Inés, möjliggör genom sin överbeskyddande uppfostran. I isoleringen uppstår alltså den potentiellt destruktiva subjektivismen; men i underkastelsen inför ideologin dräneras livet på passioner. En enkel, existentiell slutsats blir då utfallet: detta är våra villkor som människor, att finna en balans mellan det enskilda och det allmänna. Att hantera vår vantrivsel i kulturen utan att varken underkasta oss eller dra oss undan. 

   

Men detta är bara en aspekt i en vindlande, krävande text som åtminstone gör vad jag personligen ser som en av litteraturens uppgifter: att plantera frågor i läsaren som följer med en också när sista sidan blivit läst. Och som läsare får vi försöka undvika det enkla: vad betydde boken? Nej, utan vad kan den betyda?

Åh rektor, min rektor...

Gårdagens debatt kring kritiken mot internatskolorna var både meningslös och talande. Det är svårt att diskutera den typen av strukturer som det handlar om, eftersom det sällan är de stora gesterna det handlar, utan det lågmälda, ingrodda förtrycket som genomsyrar en sådan verksamhet. Det kan ibland låta som småsaker när man lyfter det i tv på det sätt som skedde igår.
  
Istället var det snarare elevernas beteende som var det mest intressanta inslaget. Förtryckande strukturer eller ej - något slags bubbla har nog blåsts upp kring verksamheten. De tre musketörerna som axel mot axel försvarade sin skola med näbbar och klor framstod närmast som parodiska stereotyper av internatskoleelever - höjdpunkterna var å ena sidan den unga tjejen abrupt och underdånigt avbröt sig själv och överlämnade ordet till sin rektor, och andra den ljushårige killens upprörda men oklanderliga "niande" av en av kritikerna. Du-reformen har tydligen inte slagit igenom överallt. Än.

Hur som helst är det kanske inte så dumt att framtidens ledare tidigt vänjer sig vid en hierarkisk, strikt ordning, där jämlikhet är ett främmande begrepp. Det gör ju tillvaron längre fram så mycket lättare att bära... 

NY SIDA

Jag har uppenbarligen slutat skriva på den här sidan för tillfället. Istället blir det en del inlägg på en ny blogg som är kopplad till mitt språkföretag, Gravlund språk & översättning.

Kom gärna på besök.

Jesus' Son

För något år sedan besökte jag New York under ett par veckor. Varje dag åkte jag tunnelbanan från Queens till Manhattan. Det blev efterhand en hel del tid som skulle slås ihjäl. Min vänliga väninna/värdinna gav mig då en bok, en novellsamling, av en amerikansk författare vid namn Denis Johnson: Jesus' Son. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare, men under den sorgligt korta tid som hans bok höll mig sällskap var tunnelbanefärderna snarare en välkommen stund för läsning, än ett nödvändigt ont. Sedan en tid finns den nu också på svenska; en mycket fin utgåva i Modernistas "Pulpserie".

Johnsons korta, intensiva noveller följer fragmentariska utdrag ur pundaren "Fuckheads" tillvaro; hans trasiga relationer, jakt på droger, märkliga bekantskaper, och vridna betraktelser från berusningens eller efterrusets avgrunder. Men de är svåra att fånga så här. Berättelserna är mycket, mycket mer än den klichéaktiga samling attribut som beskriver det ytliga skeendet.

Precis som titeln antyder finns en religiös dimension. Ofta återkommer små fraser eller ord som knyter an till ett bibliskt sammanhang. Men det handlar inte om någon frälsning. Snarare är det ett slags illusion som erbjuds, som i sig kanske tillfälligt kan missuppfattas för en räddning. Tydligare framstår emellertid en känsla av innerlig absurditet, tragedi och små sprickor av sorg och desperation och liv som uppstår lite varstans. Någonting händer under läsningen, men jag varken kan eller vill försöka förstå det till fullo.

"Jag var tjugofem, tjugosex, ungefär. Mina fingertoppar var alldeles gula av cigaretter. Min flickvän var med barn".
(ur Svart Bröllop).

Bara läs!

Kierkegaard och tystnaden

Blir ateister stigmatiserade? Lena Andersson kolumn i DN (11/6) verkar driva den tesen. Det är förstås svårt att säga; i min värld har det snarare alltid varit den religiösa som sticker ut, vars trosbekännelse skapar obekväm, nästan pinsam stämning. Inte för att de övriga i sällskapet skulle vara rabiata ateister, utan för att frågan om tro som sådan går bortom en intellektuell diskussion.

Det är en sak att diskutera religionens kulturella inflytande - hur den reproduceras eller förkastas i olika sammanhang. Men vad gäller själva tron handlar det om en enskild erfarenhet. Det är därför som tron - inte religionen - är en privat fråga.

Filosofen Sören Kierkegaard förklarade, exempelvis i Fruktan och bävan, att tro inte är möjligt att kommunicera eftersom den innebär en relation till det som går bortom det allmänna, mot det absoluta, det vill säga Gud. Tro sker i tystnad. Hans exempel på den ursprungliga troshandlingen är Abrahams villighet att offra sin son, Isaak. En sådan handling är omöjlig att förklara inom det allmänna eftersom den där framstår som en absurditet. Endast i kraft av tron kan handlandet rättfärdigas. Men bara för Abraham själv. Slutsatsen blir således: följ Abrahams exempel i tro, inte i handling.

Kierkegaards udd var riktad mot Hegel, som försökte införliva religiositeten i ett rationellt system. Men också mot kyrkan, vilken gjorde anspråk på tolkningsföreträde i fråga om tro, vilket Kierkegaard följaktligen ansåg omöjligt. Och om kyrkans inte handlar om tro måste det finnas en annan förklaring, inom det allmänna: makt.

Religionen kan med andra ord återföras på ett värdsligt sammanhang, medan tron endast står i relation med någonting bortom ord. Således kan vi tala om det förra, men inte det senare.

Agnosticismen, som Lena Andersson kritiserar, tjänar förstås i praktiken ett intellektuellt syfte genom att just placera tron bortom vår förmåga till kunskap. Däremot är den bristfällig eftersom den är ett slags undanflykt och fortfarande öppen för spekulationer. Bättre då med kusinen Ignosticism, som istället dömer ut själva frågan om Guds existens som meningslös eftersom den saknar någon logisk grund - den är absurd, och oväsentlig i ett rationellt sammanhang.

Och det är självklart så frågan bör bemötas. Att försöka motbevisa de religiösa genom att påpeka motsägelser i Bibeln, Koranen eller andra skrifter är fruktlöst. Tron som sådan är paradoxal och motstår logiska förklaringar. Ateismen är alltför inriktad på att ifrågasätta religionens svar istället för att underminera själva frågans möjlighet att överhuvudtaget ställas.

Det är möjligt att jag nu representerar vad Andersson kallar de "ljumt icketroende". Men personligen tycker jag det är viktigare att diskutera förutsättningarna för ett samtal, än att framhålla vem som bör förklara sig för vem.

Och vad gäller Humanisternas kampanj, får man anta att deras förbehåll är ironiskt. Inte minst de "Ja/Nej" frågor som deras "religiositetstest" erbjuder antyder det. Kampanjen faller för övrigt offer för samma kritik som religionen: det handlar om inflytande, inte om tro.

Fruktan och bävan var de ord med vilka Kierkegaard beskrev den autentiska tron. Den som uppstår i tystnaden. Det är Abrahams färd med den ovetande Isaak mot berget där sonen ska offras. Både den troende och den icketroende bör förhålla sig ödmjuka till denna fundamentala osäkerhet som är människans öde. Förnekelsen av vår osäkerhet är i själva verket det stora problemet.

Så låt oss tro eller tvivla under tystnad. Det finns annat att tala om.