Åh rektor, min rektor...

Gårdagens debatt kring kritiken mot internatskolorna var både meningslös och talande. Det är svårt att diskutera den typen av strukturer som det handlar om, eftersom det sällan är de stora gesterna det handlar, utan det lågmälda, ingrodda förtrycket som genomsyrar en sådan verksamhet. Det kan ibland låta som småsaker när man lyfter det i tv på det sätt som skedde igår.
  
Istället var det snarare elevernas beteende som var det mest intressanta inslaget. Förtryckande strukturer eller ej - något slags bubbla har nog blåsts upp kring verksamheten. De tre musketörerna som axel mot axel försvarade sin skola med näbbar och klor framstod närmast som parodiska stereotyper av internatskoleelever - höjdpunkterna var å ena sidan den unga tjejen abrupt och underdånigt avbröt sig själv och överlämnade ordet till sin rektor, och andra den ljushårige killens upprörda men oklanderliga "niande" av en av kritikerna. Du-reformen har tydligen inte slagit igenom överallt. Än.

Hur som helst är det kanske inte så dumt att framtidens ledare tidigt vänjer sig vid en hierarkisk, strikt ordning, där jämlikhet är ett främmande begrepp. Det gör ju tillvaron längre fram så mycket lättare att bära... 

Konstverket=konstnären?

En del av debatten kring konstfackeleven Anna Odells spelade psykos (DN:s recension), har handlat om huruvida det är möjligt att bedriva subversiv verksamhet i en statligt sponsrad institution. Givetvis kan man ha en statligt sponsrad skola som producerar gränsöverskridande konst. På samma sätt som det statligt finansierade universitetet bedriver fri forskning. Oavsett finansieringsform - privat eller offentlig - uppstår det alltid problem i fråga om lojalitet. Precis som inom media, för övrigt.

Det tråkiga är väl att Odells tilltag tycks vara det enda sättet att få uppmärksamhet för sin konst; eller snarare för sin person, eftersom konstverket värde så gärna kopplas till konstnärens rykte. Och det är ju lättare att skapa sig ett rykte genom att utmana moralen och juridiken, än att skapa ett konstverk som i sig självt ställer de subversiva frågorna (eftersom färre bryr sig om konst än om löpsedlar).

Vad Odell har gjort är med andra ord att agerat helt enligt den mediala logiken, mer eller mindre medvetet. I förlängningen tjänar hon som konstnär säkert på det. Men konsten? Det är tveksamt om det verkligen är de verkligt brännande frågorna som kommer i förgrunden i den här typen av "konst"- debatter...