Konsten som frågeställare

Det börjar tydligen bli rumsrent att diskutera kvalitetsbegreppet inom kulturvärlden igen. Denna gång är det DN:s Dan Jönsson som funderar kring definitionen: "Kvalitet måste vara en fråga om beständighet". Anledningen till krönikan är en artikel i tyska Die Zeit av den kinesiske konstnären Ai Weiwei, där denne förutspår att finanskrisen kommer att följas av ett kulturellt paradigmskifte: från en västerländsk frihetsideologi, till en österländsk vision om hållbarhet.

Jönsson vädrar morgonluft och påpekar att han alltid värderat konst efter en bedömning om dess möjliga varaktighet över tid; dess potential att införlivas i kanon. Men är det riktigt att på så sätt binda kvalitet till en tidsaxel? I en mening är det ett återfall i den klassiska tanken om universalitet, tidlöshet och allmängiltighet. Jönssons bedömning av ett verks kvalitet kommer givetvis alltid att färgas av den tid han lever i. Det betyder inte att hans kriterier saknar relevans; att söka efter egenskaper i konsten som tycks sträcka sig bortom det omedelbara är inte minst viktigt i en tid som så tydligt hyllar nuet. Det är en reaktion mot en konstsyn som tenderar att bli alltför dagsländeaktigt.

Men det är först och främst en fråga om genre och balans. Kvalitet fungerar inte som ett begrepp fristående från alla sammanhang. I mina ögon är det snarare en obalans vad gäller genre som Jönsson kritiserar. För inte alltför många årtionden sen dominerade hållbarhetsteorin synen på konst med motiveringen att populärkultur var alltför ideologisk och bunden vid samtiden. Falskheten i denna slutsats har sedan dess blivit tydlig: all konst är ideologisk i den mening att den kan återföras till en eller annan värdegrund.

Problemet är emellertid att en konsekvens har blivit det som Jönsson kallar "den postmoderna frihetens relativa kvalitetstänk". Det vill säga frånvaron av gemensamma kriterier och avskaffandet av överskridande värden. Skönheten ligger i betraktarens öga, alltså. Men det är en uppenbart destruktiv syn på kulturen. Att det inte finns några universella värden betyder inte att det inte finns några värden. Det betyder bara att vi själva måste skapa dem och de kriterier efter vilka de bör bedömas.

Frånvaron av gemensamma värden innebär en brist på allvar, eftersom allting då riskerar att bli en axelryckning. Att förankra konstens kvalitet i ett längre tidsperspektiv är ett försök att ge den betydelse, att ta den på allvar. Men det innebär inte att det förhållningssättet kan göra anspråk på kvalitetsbegreppet som sådant. Det handlar om en specifik konstsyn, ett slags genre som följer en viss uppfattning om vad konsten bör vara. Men därmed är inte behovet av dagsländor avskaffat. Det behövs givetvis konst som utan anspråk på evighetsabonnemang kommenterar samtiden: satir som riktar sig mot politiken, ironi som ifrågasätter den rådande ordningen och så vidare. Sådan konst kan också vara kvalitativ även om den inte är beständig.

För mig har kvalitetsbegreppet oftast inneburit förmågan att ställa frågor till betraktaren (eller läsaren). Att behålla denna egenskap över tid är definitivt en kvalitet, och ett mer hälsosamt kriterium för kanonisering än exempelvis uppbärande av nationella traditioner. Men om man fastnar i evigheten riskerar man att förlora nuet; och om man tvärtom fastnar i samtiden riskerar man att drunkna i en kakofoni som snart blir till ett brus. Alltså: balans.

En tråkig slutsats, men, tror jag, nödvändig. Liksom vad gäller synen på samhället lika mycket som konsten är det knappast hälsosamt att en överdriven frihetsideologi slår över i fundamentalistisk hållbarhetsiver. Vi måste kunna tänka (minst) två tankar samtidigt. Vi måste kunna tala om konsten på mer än ett sätt. Och vi måste våga tro på att någonting kan ha en högre kvalitet än något annat.

Men vi måste också diskutera varför. Om och om igen. För likt Sisyfos kommer vi aldrig att kunna placera den där stenen säkert på bergets topp. Den kommer alltid att rulla ner igen. Vi kan bara försöka närma oss möjligheten att ibland hålla den kvar däruppe en liten stund, istället för att ständigt knuffa ner den med flit.

Konstverket=konstnären?

En del av debatten kring konstfackeleven Anna Odells spelade psykos (DN:s recension), har handlat om huruvida det är möjligt att bedriva subversiv verksamhet i en statligt sponsrad institution. Givetvis kan man ha en statligt sponsrad skola som producerar gränsöverskridande konst. På samma sätt som det statligt finansierade universitetet bedriver fri forskning. Oavsett finansieringsform - privat eller offentlig - uppstår det alltid problem i fråga om lojalitet. Precis som inom media, för övrigt.

Det tråkiga är väl att Odells tilltag tycks vara det enda sättet att få uppmärksamhet för sin konst; eller snarare för sin person, eftersom konstverket värde så gärna kopplas till konstnärens rykte. Och det är ju lättare att skapa sig ett rykte genom att utmana moralen och juridiken, än att skapa ett konstverk som i sig självt ställer de subversiva frågorna (eftersom färre bryr sig om konst än om löpsedlar).

Vad Odell har gjort är med andra ord att agerat helt enligt den mediala logiken, mer eller mindre medvetet. I förlängningen tjänar hon som konstnär säkert på det. Men konsten? Det är tveksamt om det verkligen är de verkligt brännande frågorna som kommer i förgrunden i den här typen av "konst"- debatter...