Kierkegaard och tystnaden

Blir ateister stigmatiserade? Lena Andersson kolumn i DN (11/6) verkar driva den tesen. Det är förstås svårt att säga; i min värld har det snarare alltid varit den religiösa som sticker ut, vars trosbekännelse skapar obekväm, nästan pinsam stämning. Inte för att de övriga i sällskapet skulle vara rabiata ateister, utan för att frågan om tro som sådan går bortom en intellektuell diskussion.

Det är en sak att diskutera religionens kulturella inflytande - hur den reproduceras eller förkastas i olika sammanhang. Men vad gäller själva tron handlar det om en enskild erfarenhet. Det är därför som tron - inte religionen - är en privat fråga.

Filosofen Sören Kierkegaard förklarade, exempelvis i Fruktan och bävan, att tro inte är möjligt att kommunicera eftersom den innebär en relation till det som går bortom det allmänna, mot det absoluta, det vill säga Gud. Tro sker i tystnad. Hans exempel på den ursprungliga troshandlingen är Abrahams villighet att offra sin son, Isaak. En sådan handling är omöjlig att förklara inom det allmänna eftersom den där framstår som en absurditet. Endast i kraft av tron kan handlandet rättfärdigas. Men bara för Abraham själv. Slutsatsen blir således: följ Abrahams exempel i tro, inte i handling.

Kierkegaards udd var riktad mot Hegel, som försökte införliva religiositeten i ett rationellt system. Men också mot kyrkan, vilken gjorde anspråk på tolkningsföreträde i fråga om tro, vilket Kierkegaard följaktligen ansåg omöjligt. Och om kyrkans inte handlar om tro måste det finnas en annan förklaring, inom det allmänna: makt.

Religionen kan med andra ord återföras på ett värdsligt sammanhang, medan tron endast står i relation med någonting bortom ord. Således kan vi tala om det förra, men inte det senare.

Agnosticismen, som Lena Andersson kritiserar, tjänar förstås i praktiken ett intellektuellt syfte genom att just placera tron bortom vår förmåga till kunskap. Däremot är den bristfällig eftersom den är ett slags undanflykt och fortfarande öppen för spekulationer. Bättre då med kusinen Ignosticism, som istället dömer ut själva frågan om Guds existens som meningslös eftersom den saknar någon logisk grund - den är absurd, och oväsentlig i ett rationellt sammanhang.

Och det är självklart så frågan bör bemötas. Att försöka motbevisa de religiösa genom att påpeka motsägelser i Bibeln, Koranen eller andra skrifter är fruktlöst. Tron som sådan är paradoxal och motstår logiska förklaringar. Ateismen är alltför inriktad på att ifrågasätta religionens svar istället för att underminera själva frågans möjlighet att överhuvudtaget ställas.

Det är möjligt att jag nu representerar vad Andersson kallar de "ljumt icketroende". Men personligen tycker jag det är viktigare att diskutera förutsättningarna för ett samtal, än att framhålla vem som bör förklara sig för vem.

Och vad gäller Humanisternas kampanj, får man anta att deras förbehåll är ironiskt. Inte minst de "Ja/Nej" frågor som deras "religiositetstest" erbjuder antyder det. Kampanjen faller för övrigt offer för samma kritik som religionen: det handlar om inflytande, inte om tro.

Fruktan och bävan var de ord med vilka Kierkegaard beskrev den autentiska tron. Den som uppstår i tystnaden. Det är Abrahams färd med den ovetande Isaak mot berget där sonen ska offras. Både den troende och den icketroende bör förhålla sig ödmjuka till denna fundamentala osäkerhet som är människans öde. Förnekelsen av vår osäkerhet är i själva verket det stora problemet.

Så låt oss tro eller tvivla under tystnad. Det finns annat att tala om.

En tanklös manifestation

Att samlas kring det man har gemensamt, istället för det som skiljer en åt, är en i grunden fin hållning. Domprosten och chefen för Storkyrkan, Åke Bonnier, menar (i DN 2/5) att manifestationen för Jesus i lördags var ett sådant tillfälle. Men är det verkligen möjligt att lägga tolkningsskiljaktigheterna åt sidan? Med andra ord: är det verkligen samma sak de olika samfunden hyllar? Utan att känna till varje samfunds specifika religiösa uttryck måste jag ställa mig tveksam till frågan.

Det är förstås inte någon överraskning att de olika samfunden agerar tillsammans; men frågan är vad det egentligen är de har gemensamt. Ytligt sett Jesus, ja. Men mer påträngande ett sjunkande intresse för religion i allmänhet (vilket inte ska förväxlas med andlighet, vilken tycks öka). Precis som i fallet med politiken verkar folk mindre benägna att engagera sig i en rörelse. Som Gunilla Ågren från Pingströrelsen säger: "Det viktigaste är att vi kommer tillsammans över olika samfundsgränser för att visa att det finns så här många kristna människor som tror på Jesus". Kort sagt: vi är en kraft att räkna med. Det må vara en tillfällighet att manifestationen inföll så snart efter att lagen om homoäktenskap trätt i kraft...

Men åter till Åke Bonniers ord om att lägga tolkningar åt sidan. Till skillnad från honom tror jag snarare att det är en farlig hållning, som exempelvis riskerar att erbjuda tvivelaktiga sekter en möjlighet att frottera sig i ett sammanhang som genom sin allmänt hållna profil skänker viss legitimitet. En hållning som den konventionella religionen förlorar på, eftersom manifestationen framhåller att samfunden i grund och botten delar samma tro. Svenska kyrkan deltar visserligen inte, men är samtidigt ointresserad av någon nyansering; möjligen vill den få en liten del av uppmärksamhetskakan. Dessutom är det svårt för ett religiöst samfund att kritisera en manifestation för Jesus utan att kritisera sig själva...

Emellertid får man fråga sig vad den fundamentala skillnaden är mellan denna manifestation och en politisk motsvarighet, där exempelvis den demokratiska vänstern eller högern associerar sig med antidemokratiska rörelser i fördömelsen eller hyllningen av ett eller annat? Föreställ er det hypotetiska exemplet en "Manifestation för Sverige". Skulle det vara möjligt att då lägga skiljaktigheter åt sidan för en gemensam hyllning till landet vi lever i? Tänk er en minister uttrycka en liknande hållning som Åke Bonnier: "Ja, vi har visserligen lite olika syn på hur begreppet demokrati ska tolkas, och medborgarskap och mänskliga rättigheter och lite annat.... men idag samlas vi ju för att hylla det vi har gemensamt!"

Troligt? Knappast. Är jämförelsen orättvis? Säkert. Men bara i praktiken. I teorin handlar det om samma sak: att sanktionera tveksamma hållningar under ett legitimt paraply. Lite som FN:s problem i rådet för mänskliga rättigheter. Och om inte annat understyrker det hursomhelst det förnuftiga i att hålla religionen utanför politiken. Ett annat av FN:s problem, alltså...