Kierkegaard och tystnaden

Blir ateister stigmatiserade? Lena Andersson kolumn i DN (11/6) verkar driva den tesen. Det är förstås svårt att säga; i min värld har det snarare alltid varit den religiösa som sticker ut, vars trosbekännelse skapar obekväm, nästan pinsam stämning. Inte för att de övriga i sällskapet skulle vara rabiata ateister, utan för att frågan om tro som sådan går bortom en intellektuell diskussion.

Det är en sak att diskutera religionens kulturella inflytande - hur den reproduceras eller förkastas i olika sammanhang. Men vad gäller själva tron handlar det om en enskild erfarenhet. Det är därför som tron - inte religionen - är en privat fråga.

Filosofen Sören Kierkegaard förklarade, exempelvis i Fruktan och bävan, att tro inte är möjligt att kommunicera eftersom den innebär en relation till det som går bortom det allmänna, mot det absoluta, det vill säga Gud. Tro sker i tystnad. Hans exempel på den ursprungliga troshandlingen är Abrahams villighet att offra sin son, Isaak. En sådan handling är omöjlig att förklara inom det allmänna eftersom den där framstår som en absurditet. Endast i kraft av tron kan handlandet rättfärdigas. Men bara för Abraham själv. Slutsatsen blir således: följ Abrahams exempel i tro, inte i handling.

Kierkegaards udd var riktad mot Hegel, som försökte införliva religiositeten i ett rationellt system. Men också mot kyrkan, vilken gjorde anspråk på tolkningsföreträde i fråga om tro, vilket Kierkegaard följaktligen ansåg omöjligt. Och om kyrkans inte handlar om tro måste det finnas en annan förklaring, inom det allmänna: makt.

Religionen kan med andra ord återföras på ett värdsligt sammanhang, medan tron endast står i relation med någonting bortom ord. Således kan vi tala om det förra, men inte det senare.

Agnosticismen, som Lena Andersson kritiserar, tjänar förstås i praktiken ett intellektuellt syfte genom att just placera tron bortom vår förmåga till kunskap. Däremot är den bristfällig eftersom den är ett slags undanflykt och fortfarande öppen för spekulationer. Bättre då med kusinen Ignosticism, som istället dömer ut själva frågan om Guds existens som meningslös eftersom den saknar någon logisk grund - den är absurd, och oväsentlig i ett rationellt sammanhang.

Och det är självklart så frågan bör bemötas. Att försöka motbevisa de religiösa genom att påpeka motsägelser i Bibeln, Koranen eller andra skrifter är fruktlöst. Tron som sådan är paradoxal och motstår logiska förklaringar. Ateismen är alltför inriktad på att ifrågasätta religionens svar istället för att underminera själva frågans möjlighet att överhuvudtaget ställas.

Det är möjligt att jag nu representerar vad Andersson kallar de "ljumt icketroende". Men personligen tycker jag det är viktigare att diskutera förutsättningarna för ett samtal, än att framhålla vem som bör förklara sig för vem.

Och vad gäller Humanisternas kampanj, får man anta att deras förbehåll är ironiskt. Inte minst de "Ja/Nej" frågor som deras "religiositetstest" erbjuder antyder det. Kampanjen faller för övrigt offer för samma kritik som religionen: det handlar om inflytande, inte om tro.

Fruktan och bävan var de ord med vilka Kierkegaard beskrev den autentiska tron. Den som uppstår i tystnaden. Det är Abrahams färd med den ovetande Isaak mot berget där sonen ska offras. Både den troende och den icketroende bör förhålla sig ödmjuka till denna fundamentala osäkerhet som är människans öde. Förnekelsen av vår osäkerhet är i själva verket det stora problemet.

Så låt oss tro eller tvivla under tystnad. Det finns annat att tala om.