Looking for Alaska, av John Green

När jag läser John Greens ”Looking for Alaska” dyker ofrånkomligen några klassiska referenser upp: JD Salingers ”Catcher in the Rye” och Donna Tartts ”The Secret History”. Den första känns inte helt relevant, även om det naturligtvis finns beröringspunkter kring en ungdomlig insikt i livets förgänglighet och förlust av oskuld. Greens roman är emellertid mycket mer ljus i hela sin framtoning och är knappast någon allegorisk nedstigning i vuxenlivets korrumperande inverkan (även om även detta i någon mening berörs).

   

Istället känns jämförelsen med Tartts roman mer relevant, även om denna utspelar sig på ett universitet. Men också denna jämförelse rinner ut i alltför allmänna beröringspunkter. I ”Looking for Alaska” brottas protagonisten Miles i första hand med att fundera ut de stora frågorna i livet: självinsikt, kärlek, död och vänskap. Dessa går att applicera på en eller annan ungdomsroman. Och det är just denna gestaltning av den ungdomliga vägen mot insikt som präglar romanen starkast - en intellektuell djupdykning som i ”The Secret History” finns inte här, även om också Greens roman på ett konstruktivt sätt anspelar på mängder av citat och religiösa och filosofiska funderingar, tydligast genom Miles intresse för kända människors sista ord, och religionsläraren Hydes utläggningar om de stora religionernas förhållningssätt till liv och död.

Min första reaktion på denna bok var negativ: jag stod inte ut med Miles självupptagenhet och dryga kommentarer (ärligt talat förstår jag inte vad hans vänner ser hos honom). Men vid närmare eftertanke är detta förstås en utmärkt gestaltning av tonåringens starkt narcissistiska värld, som ofrånkomligen kretsar kring etableringen av den egna identiteten i ett socialt sammanhang. Vem är jag - i förhållande till er, i just detta sammanhang? Och finns det några allmängiltiga slutsatser att dra? Så klart. Men högst subjektiva sådana… 

Boken tema kretsar kring hur man ska förhållna sig till livets ”labyrint”, dess mysterium och förgänglighet. Med Camus ord: diskrepansen mellan människans längtan efter mening, och världens oförmåga att erbjuda någon. Mer specifikt handlar romanen om en ung människas resa mot ett förhållningssätt till detta tema - en bildungsroman, alltså, med en upptäckarlust och längtan att förändra sitt liv, vilka fångas i Rabelais sista ord om att färdas mot ett ”Great Perhaps”. 

Det finns helt klart något lockande i hur Green lyckas integrera en intellektuell dimension i sin roman utan att göra den alltför tung - den förblir således en ungdomsroman. Men samtidigt finns det något lite för konstruerat i de karaktärer som målas upp, hans vänner på internatskolan. Det blir lite ansträngt och inte alltid trovärdigt. Bitvis faktiskt lite långtråkigt i sin upprepning av ungdomarnas jargong och smarta kommentarer. 

Men kanske är det bara jag som inte längre är intresserad av Miles längtan efter ett ’storslaget kanske’? Kanske jag, med åren, har sjunkit tillbaka in i en önskan att ignorera labyrinten och betraktar därför deras naiva funderingar med trött skepsis? Kanske. Men jag hade föredragit en bok som fokuserat mindre på så utstuderade karaktärer, och lite mer noggrant och nyanserat tecknat människor. Nu förblir de i mina ögon symboliska funktioner för Miles gradvisa ’upplysning’. 

Trots det lyckas den bitvis väcka intressanta tankar till liv som mycket väl kan slå an hos mindre desillusionerade, yngre människor som också brottas med livets enkla, svåra frågor.

A Handmaid's Tale, av Margaret Atwood

Sent omsider har jag bekantat mig med Atwoods dystopi om en patriarkalt auktoritär stat där kvinnor har reducerats till enskilda roller i enlighet med mannens behov: fruar, barnaföderskor, tjänstekvinnor och prostituerade. Allt är orkestrerat i enlighet med en religiös världsbild som bygger på utvalda delar av    bibeln. Det är symptomatiskt att samma bok är förbjuden att läsa för alla utom de utvalda. Ja, läsning är för övrigt fullständigt förbjudet för gemene man (och,  främst, kvinna). 

   Det är en ganska klassisk bild av ett förtryck som dominerar sina undersåtar genom tabun och olika kontrollmekanismer som väcker en ständig känsla av paranoia - jag erinrar mig de gamla tjeckoslovakiska tunnelbanetågen, där sätena var placerade på ett sådant sätt att du fick översikt över alla dina medresenärer.

   Det går naturligtvis att läsa Atwoods bok som en allegori över förtryck i allmänhet, och teokratiska diktaturer som Iran i synnerhet (Atwood hänvisar själv i en intervju till detta lands nedstigning i religiös dogmatism, präglat av kvinnoförtryck). Ett Afghanistan i Talibanernas händer är förstås ett senare exempel. Men hon pekar lika kraftfullt mot krafter i USA som hon ansåg förespråk en världsbild vars logiska slutpunkt liknar det samhälle hon målar upp. Det handlar alltså inte om någon förtäckt kritik mot Islam eller liknande, utan om en mer allmän kritik mot en auktoritär och misogyn retorik.

   Och som sådan firar hennes bok absolut triumfer. Men det som lyser starkast är knappast idéerna som sådana, det politiska, utan det mänskliga. Den namnlösa berättarens komprometterade mänsklighet är det som drabbar hårdast: hennes saknad efter det förflutna, svagheten i mötet med det hårda systemet, hjälplösheten, tvånget, förnedringen, underkastelsen, den bleknande hoppet, längtan efter närhet och kärlek, och den bitterhet som följer på insikten om att det inte finns något egentligt hopp. Denna bild av ett liv, som pendlar mellan nutid och återblickar, vävs till ett komplext och fascinerande mönster med hjälp av ett gnistrande språk som riktigt drar läsaren in i berättarens känsloliv. 

   För mig är det detta levande språk, denna intima mänsklighet, som utgör romanens storhet. 

Coetzees 'The Childhood of Jesus' och falska spår: en fri reflektion

Det verkar egentligen inte längre möjligt för mig att göra en balanserad bedömning av ett verk av Coetzee. Hans litterära stil är för mig i sig själv en njutning, närmast oavsett hur väl den väver ett meningsfullt narrativ. Det är som att stilens ton och anslag rymmer något utforskande, genomborrande och ifrågasättande - den förmedlar den enklaste handling på ett sätt som tycks skänka någon mystisk vikt åt det som sker. Och det är väl just ett av syftena med Coetzees enkla, direkta stil: att få läsaren att skärskåda också de grundläggande aspekterna av tillvaron. 

Denna roman bygger till stor del på ett evigt ifrågasättande av det till synes givna: Barnet, David, som frågar naivt, den vuxne, Simón, som svarar rationellt. Men ju längre romanen fortskrider, desto mer vinner barnet över den vuxne på sin sida, i någon mening. Kanske känner Simón hur hans svar är reproduktioner av något han inte själv är en egentlig del av, i den mening som Platon syftade när han menade att förståelse måste etableras i individen själv, innan den kan förmedlas vidare? Davids förhållningssätt, å andra sidan, är kreativt och självbekräftande i relation till omvärlden. ”Jag är sanningen”, skriver han, och understryker ett subjektivistisk ideal. Samtidigt kommer titelns anspelningar på Messias i rörelse: det vill säga raka motsatsen till ett relativism - det finns en faktiskt sanning och den ligger hos Gud, eller hans ställföreträdande son. Alltså löftet om något bortom de intersubjektiva, kulturella sanningar som Simón hänvisar till med motiveringen att ”det är så det är”. 

  

Denna mångtydighet i fråga om referenser är uppenbarligen ett av romanen ärenden: att underminera själva romanformen, eller åtminstone förnya den. Att spela med referenser så uttryckligt sätter precis fingret på språkets grundläggande godtycklighet, eller kontextuella beroende. Detta spel gäckar läsaren som söker efter något slags mening, sammanhang, där de olika pusselbitarna faller på plats. Och om man trots detta ska drista sig till att försöka formulera något slags riktning i texten, så är det väl just denna uppmaning till ifrågasättanden av det till synes givna. Med några enkla penseldrag visar Coetzee hur vår kultur kan betraktas som en skakig illusion, till och med den matematiska logiken kan utmanas, i stil med en Kafka-liknande byråkratis absurditeter. Vi tvingas fundera över föräldraskap och lust, över kärlek och den goda viljan, över arbetets mening och syfte och konflikten mellan den enskilda och det allmänna i närmast romantisk betydelse - och så vidare.   

  

För mig finns här stora frågor: Vad är ett samhälle? Vad är romanens, litteraturens uppgift? Och så vidare. Men också en uppmaning till ett slags ödmjukhet. Både Simón (gentemot David) och David representerar på olika sätt en orubblig storhet: normens rationalitet gentemot individens suveränitet. Men getaltar inte just denna konflikt en bild av hur ingendera är gångbart? Det finns något paradoxalt i skillnaden mellan Simóns eget ifrågasättande av sin omgivning, och hans roll som rationell vägledare för den frågvise pojken. Gentemot sig själv bejakar han sin intuition och längtan, men gentemot pojken agerar han som logikens ställföreträdare. Och just denna diskrepans kanske säger något om vår plats i samhället - om det utopiska i såväl ideologier som i solipsistiska fantasier. 

Davids självskapade uppstår just i den isolering och villkorslösa dyrkan som hans antagna moder, Inés, möjliggör genom sin överbeskyddande uppfostran. I isoleringen uppstår alltså den potentiellt destruktiva subjektivismen; men i underkastelsen inför ideologin dräneras livet på passioner. En enkel, existentiell slutsats blir då utfallet: detta är våra villkor som människor, att finna en balans mellan det enskilda och det allmänna. Att hantera vår vantrivsel i kulturen utan att varken underkasta oss eller dra oss undan. 

   

Men detta är bara en aspekt i en vindlande, krävande text som åtminstone gör vad jag personligen ser som en av litteraturens uppgifter: att plantera frågor i läsaren som följer med en också när sista sidan blivit läst. Och som läsare får vi försöka undvika det enkla: vad betydde boken? Nej, utan vad kan den betyda?

Jesus' Son

För något år sedan besökte jag New York under ett par veckor. Varje dag åkte jag tunnelbanan från Queens till Manhattan. Det blev efterhand en hel del tid som skulle slås ihjäl. Min vänliga väninna/värdinna gav mig då en bok, en novellsamling, av en amerikansk författare vid namn Denis Johnson: Jesus' Son. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare, men under den sorgligt korta tid som hans bok höll mig sällskap var tunnelbanefärderna snarare en välkommen stund för läsning, än ett nödvändigt ont. Sedan en tid finns den nu också på svenska; en mycket fin utgåva i Modernistas "Pulpserie".

Johnsons korta, intensiva noveller följer fragmentariska utdrag ur pundaren "Fuckheads" tillvaro; hans trasiga relationer, jakt på droger, märkliga bekantskaper, och vridna betraktelser från berusningens eller efterrusets avgrunder. Men de är svåra att fånga så här. Berättelserna är mycket, mycket mer än den klichéaktiga samling attribut som beskriver det ytliga skeendet.

Precis som titeln antyder finns en religiös dimension. Ofta återkommer små fraser eller ord som knyter an till ett bibliskt sammanhang. Men det handlar inte om någon frälsning. Snarare är det ett slags illusion som erbjuds, som i sig kanske tillfälligt kan missuppfattas för en räddning. Tydligare framstår emellertid en känsla av innerlig absurditet, tragedi och små sprickor av sorg och desperation och liv som uppstår lite varstans. Någonting händer under läsningen, men jag varken kan eller vill försöka förstå det till fullo.

"Jag var tjugofem, tjugosex, ungefär. Mina fingertoppar var alldeles gula av cigaretter. Min flickvän var med barn".
(ur Svart Bröllop).

Bara läs!

Siri Hustvedt - "The Sorrows of an American"

Siri Hustvedts senaste bok, The Sorrows of an American (recensioner i DN, Svd, Sydsv.), är en lång övning i att tolka sig själv och sin omgivning. Följaktligen berättas historien av en psykoanalytiker. Erik Davidsen är skild, olyckligt ensam och oturligt förälskad i sin hyresgäst, jamicanska Miranda. I sin nyligen avlidna faders kvarlåtenskap finner han och systern, Inga, ett kort brev som kastar dem in i en detektivliknande undersökning för att upplösa hemligheten deras far lämnade efter sig.

Det är en vacker och insiktsfull roman. Den kommer nära sina karaktärers trasig liv och försöker gräva djupt i deras olyckor. Men samtidigt förmedlar den tolkande hållningen paradoxalt en distans hos läsaren. Trots intimiteten känner jag mycket lite för de inblandade. Sammanhanget känns helt enkelt lite för konstruerat och omständligt, överintellektuellt, kanske.

Erik och Inga återupplivar hellre den avlidna fadern genom de spår han lämnade, än att möta tomheten efter honom; och liksom de på något sätt distanserar sig från sorgen blir också jag distanserad från dem jag läser om. En intelligent och välskriven roman, både läs- och tänkvärd; men det är något om saknas: en innerlighet, en ogenomtänkt känsla.

Litteraturens nödvändiga gåta

I en essä om Wuthering Heights, ”Repetition and the uncanny”, påpekas att romanens kärna är en känsla som lockar – och har lockat otaliga skribenter – till ett försök att sluta berättelsen i en tolkning, men som i slutändan alltid omöjliggör detta. Och är inte detta litteraturens predikament alltsedan poststrukturalismen et al ackompanjerade värdeteorin in i tolkningsdebatten? Det vill säga att varje tolkning alltid måste utgå från att den inte är slutgiltig; att språket som redskap i princip omöjliggör en sådan ordning eftersom dess kärna är mångtydig och kontingent.

Som följd förefaller litteraturteorin i en mening svagare, då den måste bli mer reserverad och ödmjuk, beroende av externa faktorer och sin egen oförmåga att fånga in sitt objekt. Men i en annan mening är den förstås starkare eftersom den aldrig slutar att generera mening. Då tolkningarna övergår från slutgiltiga förklaringar till belysande funktioner borde litteraturen och dess vetenskap kunna betraktas som mer livaktig än tidigare. Litteraturen får en annan, bredare roll i den enskildes förståelse av världen: istället för att tro att litteraturen är självtillräcklig, öppnar sig istället perspektivet att litteraturen är ett organsikt verktyg för att skärpa förståelsen av omvärlden, just genom den gestaltande kraft som läsningen erbjuder.

Kort sagt, genom att applicera våra erfarenheter på de tolkningar vi återfinner i litteraturen, fiktionaliseras våra erfarenheter och blir därmed desto klarare för oss – eftersom fiktion både betyder en närhet och en distans som vi annars kan ha svårt att upprätta i relation till våra upplevelser, våra åsikter, övertygelser, minnen och erfarenheter. Men genom att vår egen världsbild upprepas i en roman, dikt eller novell, så kan vi greppa den på ett annat sätt. Den blir verklig i samma stund som den finner förankring i det påhittade, eftersom det är först då vi verkligen förstår den och kanske bättre förmår att kommunicera vad vi menar.

Därför är olika ”läsningar” av en text givande så länge de inte gör anspråk på slutgiltighet. De öppnar för fler dimensioner av förståelse; både vad gäller appliceringar av teoretiskt slag – olika –ismer och liknande – och vad gäller ett personligt igenkännande ifråga om känslor och idéer. Vem är intresserad av att acceptera en tolkning till vilken man inte kan relatera på något plan? Förhoppningsvis ingen.

För syns skull är det här obligatoriskt att påpeka att det inte innebär att alla läsningar är lika giltiga i mer allmän betydelse; förankring i texten på ett sätt som kan klargöras och motiveras någorlunda rationellt är förstå en förutsättning för att något ska kunna förklaras från en person till en annan (och för att det överhuvudtaget ska kunna kallas en tolkning av texten i fråga). Men min poäng är snarast att påpeka hur litteraturen just genom att vara mångtydig förmår integreras så mycket bättre i sin omvärld, och stå till tjänst för både hjärta och hjärna i försöken hos den enskilde att reda ut, strukturera, gestalta eller belysa vad han eller hon känner eller tänker.

I essän påpekas att Heathcliffs kamp för att förstöra allt som påminner honom om hans bortgångna kärlek, Cathy, förlorar sin mening just vid den punkt då han faktiskt har möjligheten att slutligen förverkliga sina intentioner. När allting är färdigt, ordnat och klart dräneras projektet på all mening. ”What’s the point?”, frågar han retoriskt. Och precis så är det också med tolkningen. Litteraturen är inte till för stängas, utan för att öppna fler dörrar – så många som möjligt. Det är precis där dess värde ligger: i förmågan att gripa tag i sina läsares inre på olika sätt, att vara öppen för att låta läsaren hälla sitt inre över textens betydelse och finna ny mening både i sig själv och i berättelsen.

Önskan att finna det slutgiltiga svaret på romanens gåta är förstås en spegling av människans egen strävan efter enhet och klarhet. Men vill vi verkligen nå fram? Skulle inte det bli den punkt där vi själva skulle fråga oss: ”What’s the point?”

Att skriva om sina barn (och ändå inte)

Åsa Beckmans artikel i DN om att utlämna sina barn i litteraturen handlar i grund och botten om problemet med att exploatera det personliga; det och dem som ligger en nära. När jag läser hennes längtan efter en litteratur som i stället "tar oss till andra ställen", kommer jag att tänka på J. M. Coetzees Mästaren från St Petersburg. Kort, så berör den Fjodor Dostojevskijs hanterande av sin sons bortgång. En mycket rimlig tolkning finner här författarens, Coetzees, bearbetning av den egna sonens död i texten.

I Beckmans artikel handlar det förvisso om att skriva om fortfarande levande barn. Men Coetzees bok är ett relevant exempel på just hur det moraliskt tveksamma underkastas behovet att bearbeta sina erfarenheter litterärt. Eller med andra ord: skuldkänslan över att förvandla sorgen till fiktion; att så att säga profitera från den personliga erfarenheten och därmed kanske förringa dess betydelse. Det sker med Dostojevskij, och Coetzee verkar mena att det är författarens ofrånkomliga predikament.

Coetzee placerar emellertid sin belägenhet just någon annanstans, på ett "annat ställe"; han skapar en allegori som utgår från en personlig och smärtsam erfarenhet, men som utvecklas till något mer än det och lyckas ställa mer grundläggande, allmänna frågor om författarskapet, sorg och mänskliga relationer. Det vill säga att författaren tar ytterligare ett steg, bortom sin egen situation och beskådar den från ett avstånd. Kort sagt, tolkar sin egen belägenhet och gestaltar sedan en berättelse som består av de frågor och svar som blev resultatet av denna reflektion.

Det låter som en rimlig hållning. Att avgränsa möjliga föremål för ett författarskap eftersom de skulle vara personliga är en tveksam lösning; men ett mått av distanserad eftertanke är däremot högst önskvärt. Precis som frågan Beckman begär att litteraturen ska ställa sig själv: "vem har makten att beskriva någon annan? Och hur använder man den makten?"

Tänk först, skriv sen.

Frankenstein revisited

Det är inte ovanligt i litteraturen att en fiktiv karaktär liksom börjar leva ett eget liv, bortom sitt ursprungliga sammanhang och i princip oberoende av detta. Med andra ord kan man säga att karaktären populariseras, inte sällan genom filmatiseringar eller andra adaptioner, och mer eller mindre blir ett begrepp - eller en myt - i sig själv. Den blir en representant för något mer övergripande och förlorar på så sätt sin ursprungliga betydelse och egenart, så som sker när någonting förvandlas till en symbol.

Mary Shelleys monster i "Frankenstein" är en sådan karaktär. I själva verket har monstret smält samman med sin kreatör (i boken); om man nämner Frankenstein, vem tänker på den övermodige vetenskapsmannen Viktor? Namnet har blivit förknippat med monstret i så hög grad att många förmodligen föreställer sig att monstret heter Frankenstein.

Men också Viktor har blivit en symbol: den galne vetenskapsmannen, en varning för människans högmod. Många filmatiseringar fokuserar också tydligare på just Viktors situation och dess tragik; monstret är då en skugga som vilar i det dolda, en fruktansvärd närvaro men i själva verket en reflektion - en konkretisering - av Viktors mörka sida.

Denna tolkning saknar absolut inte grund i originalet, där monstret mycket väl kan betraktas på detta psykologiska, Dr Hyde-liknande sätt. Problemet är att man gärna glömmer själva monstret. Det förblir en symbol för det mörka, alla monsters arketyp. Men återvänder man till Shelleys bok inser man att varelsen som Viktor ger liv inte är ett monster, utan blir ett monster eftersom alla betraktar det som ett sådant. I själva verket är monstret en älskvärd karaktär som bara längtar efter gemenskap. I den värld som Shelley erbjuder är nämligen familjen det grundläggande sammanhanget för individens betydelse. Monstret, å andra sidan, har inget ursprung och saknar därför förankring. Men människorna släpper inte in honom på grund av hans förfärliga yttre, och Viktor vägrar skapa en kvinnlig motsvarighet eftersom han är rädd för att möjliggöra en ny ras (en Eva åt Adam, alltså) - således hämnas monstret och mördar Viktors familj.

Till skillnad från filmerna, så är monstret utan tvekan bokens centrala figur, och - paradoxalt nog - kanske den mest mänskliga, i sin längtan efter gemenskap och kärlek. Därför är det också monstret som är det naturliga förmålet för analys - för visst är det en symbol, men absolut inte en arketyp för monster i konventionell mening. Monstret kan betraktas som symbol för Marys eget olyckliga familjeliv, eller ur ett religiös perspektiv där Viktor bryter den naturliga ordningen, både genom att väcka de döda och att - som man - skänka liv. Och kritiken mot en överdriven tro på vetenskapen, på människans förmåga att kontrollera naturen, är förstås övertydlig.

Ett mer modernt perspektiv (filosofen Gayatri Spivak) bektraktar monstret som "en Andre" som vägrar underkasta sig den imperialistiska definitionen av honom som underlägsen. Överhuvudtaget visar berättelsen på olika sidor av ett splittrat subjekt, där monstrets alienerade brist på förankring i sitt sammanhang gör honom särskilt modern. Både för oss som individer i en värld med flytande meningar, men också i en tid som högmodigt skapar monster av olika slag som den sedan inte kan hantera.

Finanskris eller global uppvärmning, någon?

Samtidigt lär oss historien om Frankensteins monster att vi bör förhålla oss ödmjukt gentemot våra monster; det är vår egen brist på uppmärksamhet som skapat dem. Och när våra skapelser väl blivit monster är det ofta redan för sent.

"Den manlige melankolikern"

I sin recension av Karin Johannissons senaste bok, Melankoliska rum, hänvisar Eva Ström till W. G. Sebald som ett exempel på den klassiske manlige melankolikern. För lite (eller mycket) mer om den melankoliske författaren, se förra inlägget nedan...

Sebald och den melankoliska hemlängtan

Äntligen utkommer den sista av Sebalds bokkvartett på svenska! Den först skrivna, men sista översatta... Som väntat får den lika beundrande recensioner som de tidigare tre (DN, Sydsvenskan, Svd, etc.), och förmodligen lika välförtjänt. Ska läsa den så fort jag får möjlighet. För den som är intresserad av en inblick i hans tidigare översatta författarskap, erbjuder jag min tolkning nedan, i en något ordrik essä med utgångspunkt i hans bok Saturnus ringar (tidigare publicerad på ne.se).

1.

Från sjuksängen ser han bara vit himmel genom sitt fönster. Ett år efter sin engelska vallfart har han insjuknat och denna bleka utsikt framstår nu som garanten för den verklighet som annars tycks så avlägsen. Och det är här resan börjar. När han ett år senare nedtecknar sina tankar så är det erinringar från denna tid han beskriver och inte den faktiska resan. Det är minnets färd som är det viktiga när "de spår av förstörelse som även i denna avlägset belägna trakt gick långt tillbaka i det förflutna" ska följas genom historien. Den förstörelse som också berövar människor sitt hemland och tvingar dem till ett liv av omöjlig hemlängtan.

Winfried Georg Sebald föddes 1944 och växte upp i den lilla sydtyska byn Wertach. Han studerade litteratur i Schweiz, Tyskland och slutligen i Storbritannien, där han 1966 blev assisterande professor vid University of Manchester. 1970 slog han sig sedan ner i landet för gott med en personlig professur i nyare tysk litteratur vid University of East Anglia i Norwich.Det var först vid fyrtiosex års ålder han trädde fram som skönlitterär författare med debuten Schwindel (1990). Men det var med nästa verk, Utvandrade (Die Ausgewanderten, 1992) – fyra berättelser om exil av olika slag – som han fick sitt genombrott och erkännande. Sedan följde Saturnus ringar (Die Ringe des Saturns, 1998), som utgår från minnen från en fotvandring i engelska Suffolk och vars betraktelser sträcker sig över tid och rum. Hans sista bok blev Austerlitz (2001), som återger Jacques Austerlitz berättelse om de barndomsminnen han förtryckt sedan flykten från Prag till Wales vid sju års ålder. Sebald omkom tragiskt nog i en bilolycka samma år som hans sista bok, eller "prosatext" som han kallade sina böcker, publicerades.

Saturnus ringar

2.

Sebald närmar sig det förflutna med saklig försiktighet. Med långa, vindlande meningar, späckade av bisatser och med ett språk som är lika nedtonat som vackert och precist, skrapar han på det förflutnas yta och följer minnets färd bakåt i tiden. Det är en prosa som balanserar på gränsen mellan fiktion, biografi och essäistik. Han är en resenär som hos de människor och ting han möter, likt Sokrates som kunskapens barnmorska, ger liv åt de öden som döljer sig i de små till synes oansenliga detaljerna. Dessa fungerar som utgångspunkter för minnet mot en aldrig sinande berättelse om världens och människornas varande. Och om möjligt ännu mer vidsträckt, fantasins eller drömmens föreställning om betydelser och olika möjligheter.Enkla betraktelser glider långsamt fram via till synes slumpartade relationer och sammanhang och vecklar ut berättelser om hur historiens ironier får de storslagna ambitionerna att blekna eller hamna på irrvägar. Framsteget slår om i förfall. I Saturnus ringar återges exempelvis hur tanken på en kollektiv samhörighet genom silkesmaskodling slutar i ett pedagogiskt exempel för nazismens raslära. Och hur ett tåg ämnat för en kinesisk kejsare nu rullar i sydvästra England och i sig rymmer en omfattande historia om imperialism och ett inifrån ruttnande kinesiskt kejsardöme. Men de allvarliga ämnen som Sebald avhandlar hindrar honom inte att även uppvisa en stillsamt humoristisk talang. Det moraliska förfallet efter den grymma belgiska koloniseringen av Kongo påstås komma till uttryck i kroppsliga defekter och fulhet hos landets nutida invånare. Det finns en ständig insikt om hur utvecklingen hela tiden åtföljs av sönderfall, speglandes vår livscykel av liv som obönhörligen följs av död.

De vindlande associationerna innebär emellertid inte alls att fotfästet försvinner. Tvärtom förankras trådarna ständigt i konkreta, närvarande exempel och i relationernas materiella verklighet. Det som svindlar är inte berättelsen, utan själva mångfalden av berättelser under vilka någon sorts existentiell erfarenhet tycks vara närvarande, för de landar alltid i en mänsklig erfarenhet, hos berättaren eller den han lyssnar till. I betraktelsernas ständiga glidningar mellan då och nu finns en levande dialog där parterna står under ständig påverkan från varandra på direkta eller indirekta vis. De suddiga, svartvita bilder som återkommer i texten tjänar mindre till att levandegöra en berättelse än till att bekräfta dess avstånd till nuet.

När Sebald från sjuksängen minns sin fotvandring i Suffolk lindar hans erinrande upp historiens trådar som sedan stillsamt vindlande genom tiden slutligen åter vävs in i vandrarens egna erfarenheter och förändrar eller fördjupar hans uppfattning om sin samtida tillvaro. Det blir små tvärsnitt i historien som blandas upp med fantasi, fragmentariska minnen och personliga drömmar. I slutänden skapas känslan av ett svindlande djup vars mörker vi aldrig kan genomtränga eller behärska utan endast fåfängt förtränga genom vårt civilisatoriska ljus. Som Austerlitz historielärare Hilary förklarar: Det finns ingen sanning att hämta: "[v]årt sysslande med historien... är ett sysslande med redan prefabricerade, i våra skallar ingraverade bilder som vi hela tiden stirrar på medan sanningen ligger någonstans vid sidan om".

3.

Men det är något annat som Sebald vill berätta om, något mer personligt än Sanningen. Nämligen hemlösheten, det främlingskap inför sitt eget liv som präglar emigranterna i deras exil. Mot bakgrund av den påtvingade judiska landsflykten under 1930- och 40-talen tvingades judarna ofta redan under tidig barndom att välja ett annat, främmande liv som inte tycks vara deras eget. Det handlar med andra ord om den judiska erfarenheten att bli berövad både hemland och historia. Austerlitz förklarar att känslan när den förträngda barndomen väcks till liv är en medvetenhet om "den ödeläggelse som övergivenheten hade ställt till inom mig under de många år som gått". Och han fortsätter: "Jag greps av en fruktansvärd trötthet vid tanken på att jag aldrig varit verkligt levande eller att jag föddes först nu, så att säga dagen innan jag skulle dö."

Dr Selwyn i första berättelsen i De utvandrade förklarar hur han i unga år reste till Amerika, men i stället hamnade i London. Till en början trodde de landstigna att de befann sig i New York. Vilsenheten och oviljan att acceptera situationen är betecknande för de utvandrade. Liksom Dr Selwyns anglifierade namn och dolda, judiska bakgrund är utmärkande för den dubbla identitet som utvandraren bär. I samma bok berättas också om Paul Beyreter, som var för mycket jude för att undervisa men inte för att värvas till armén. Under kriget reser han vida omkring, ständigt "2000 km bort fågelvägen - men från vadå?". Han vänder sedan åter till Tyskland, oförmögen att kasta av sig sin "tyskhet" trots ett djup hat gentemot den omgivning som tidigare förnekat honom. Just genom att faktiskt återvända, till en inre exil, framhäver han det omöjliga i att bota en hemlängtan till ett land man redan är berövad. Han tar sent omsider sitt liv genom att lägga sig på järnvägsspåret, denna framstegets symbol vilken framstår som något kallt systematiserat som leder till döden. Givetvis finns tanken på de transporter som förde till förintelsen närvarande. Liksom hos en annan av utvandrarna, konstnären Max Aurach, som målar tavlor av "gråa, kremerade ansikten". Han kan aldrig förmå sig att återvända till det Tyskland som lät honom undkomma men tog livet av hela hans familj. Minnen som förnekas, förträngs eller som hos den fjärde utvandraren, Amos Adelwarth, slutligen frivilligt raderas genom sinnessjukhusets elchocker.

4.

Sebald har även små infall av skärskådande av den egna sysselsättningen att skriva och läsa. Skrivandet är visserligen ett sätt att undkomma depressioner men samtidigt ett slags ångestfyllt tvång som det vore en lättnad att vara befriad från. Chateaubriand reflekterar i sina av Sebald citerade memoarer över skrivandet som ett offer av lyckan samtidigt som det är en tröst inför denna förlust. Med andra ord är det författarens situation som kommenteras; driften att ständigt skriva och rädslan över vad det är man nedtecknar, vad arbetet har för mening.Sebald var inte heller litteraturprofessor för intet. Med lätt hand integrerar han litteratur- och konsthistoriska betraktelser och analyser av storheter som Rembrandt, Swinburne, Conrad eller nämnde Chateaubriand. Likaså uppträder mer eller mindre dolda referenser i stort antal under läsningen och ur vilka inte minst fjärilssamlaren Vladimir Nabokov och den gåtfulle Jorge Luis Borges framträder. Den senares novell "Tlön, Uqbar, Orbis Tertius" (1940 och 1947) – vilken refereras till i Saturnus ringar – beskriver den alternativa världen Tlöns annorlunda logik. Den förstår inte hur rummet består i tiden, utan beskriver skeenden genom linjära idéassociationer. Det kan ses som en liknelse för hur också Sebalds undersökningar fungerar; visserligen inte förnekande rummets beständighet, men ändå med en önskan att belysa det kaos som ständigt underminerar, förklarar och förändrar det skenbara kosmos.

Utan sentimentalitet beskrivs de undanglidande fragmenten till minnen som en diffus hemlängtan efter något försvunnet. Den nostalgiska men behärskade sorgen över den tid som flyr och den död som stoiskt måste mötas vid dess slut. De stora djupen ligger ständigt under ytan på det lågmälda framställandet i Sebalds prosa. Dess oändlighet vilar som en insikt om att det är endast till sig själv man kan återkomma efter en resa. Det är inte de stora gesterna det handlar om, utan snarare den ödmjuka, eftertänksamma hållning som melankolin skänker det liv som aldrig kan försonas med sig själv. Saturnus ringar – de verkliga – symboliserar också just melankolin, men samtidigt en helhet – planeten – som har blivit smulad till fragment. De ger sken av ett slags helhet men är i själva verket ett oöverblickbart sammanhang i ständig rörelse och förändring inför vilket vi alla mer eller mindre är främlingar.