Klimatreaktion, istället för aktion

I en artikel i DN redovisar Andreas Malm skillnaden mellan ett nostalgisk och ett tragisk förhållningssätt till den temperaturuppvärmning som klimatkrisen riskerar att få till följd. Norrmännen bekymrar sig över sitt lands identitet och dess relation till försvinnande snö; önationer och lågt liggande länder får däremot förhålla sig en möjlig utplåning av sina landområden.

Norrmännens sätt att se på saken sammanfaller med en allmän tendens till pessimism: ingenting görs åt klimatets försämring, alltså måste vi börja anpassa oss till det som komma skall. Problemet är alltså att anpassning inte är möjligt för dem som inte längre har något land.

Det är förstås inte överraskande att det är så svårt att samla alla världens länder till gemensam handling. Ser man till historien tycks det vara just anpassning som människan som kollektiv bäst behärskar. Framsteg kommer av andra orsaker, som ofta har med pengar eller makt att göra. Och allt som oftast i opposition med någon annan: en konkurrent, en annat land.

Det förefaller som att klimatproblemet är för abstrakt för att någon allomfattande och rättvis lösning ska kunna presenteras. Internationella organisationer som EU och FN till trots, är de enskilda staterna inte vana att behöva samarbeta om försämringar: de rika länder vill behålla sin välfärd, de fattiga vill uppnå sin. Det är som ett nedrustningsavtal: vem ska börja? Misstron går djupt, verkar det som, och ingen vill ge fördel åt någon annan och sedan stå där med Svarte Petter på hand och medborgarnas anklagelser. Se bara på fiskepolitiken i Europa. Man vet vad man har, men inte vad man får...

Troligtvis måste vi vänta på att något drastiskt sker i världen - att några länder faktiskt försvinner under vattenytan, att skördar slår fel och så vidare - innan effektiva åtgärder sätts in. Mänskligheten fördrar att reagera, snarare än att agera. Det är bara att hoppas på att det inte är försent när så sker. Till dess får vi istället hoppas att någon kommer på ett sätt att tjäna ordentligt med pengar på klimatförbättring.

Då jävlar.

Toxisk turism

Hur ska vi göra för att öka den individuella medvetenheten kring hur illa vi behandlar vår natur? Det finns många sätt att informera, men det blir gärna alltför distanserat, flyktig. För att engagera sig för något måste detta gärna ”brännas” in; det vill säga, relateras till den personliga upplevelsen. Utan en känsla som utgår från det egna jaget blir teorin, i bästa fall, en läpparnas bekännelse.

Litteraturlektorn Olavi Hemmilä skriver i en essä i DN (15/4) om den så kallade toxiska turismen; med andra ord, en turism som går ut på upplevelsen av miljöförstörelse. Trots en välvilliga utgångspunkt är det tveksamt om det är en bra idé. En invändning, som nämns, är att det ofta är redan frälsta som väljer ett sådant ”turistmål” – vilket är fullt förståeligt, vilken ”vanlig” människa använder sina surt förvärvade semesterveckor till att plåga sitt samvete – och i vissa fall sin egen hälsa – i någon förorenad håla i USA?

En annan invändning man kan lyfta fram är att det gränsar till andra ”moraltvättande” fenomen, som t ex fattigdomsturism. En sådan praktik är emellertid alltför lik kyrkans avlatsbrev, som låter en köpa sig fri från skuld. Och de positiva effekterna riskerar dessutom att överskugga den obetydlighet dessa effekter representerar i helhetsbilden. Pengar är viktigt, men förändrat synsätt och beteende är det avgörande.

Men Hemmilä presenterar en annan lösning som är desto intressantare: studieresor, av samma slag som avgår till nazismens koncentrationsläger. Upplevelse kombinerat med bakgrund och teori redan i tidiga år, alltså.

Ett problem är att frågan är så komplicerad i fråga om vad som bör göras. Det ekologiska jordbruk är exempelvis en aspekt som debatterades på sistone: är det försvarbart med minskad jordbruksproduktion när så många svälter? Men hur förhåller sig detta till EU:s sanktionerade överproduktion av kött- och jordbruksprodukter? Är det den ekologiska kommersen verkningsfull, eller bara ytterligare ett sätt för medelklassen att köpa sig fria från skuld med några kronor extra? Och så vidare.

Samtidigt är frågans grad av komplexitet ingenting som sätter käppar i hjulet för att skolungdomar tidigt lär sig att skapa ett förhållningssätt till den. Liksom i många andra delar av skolan handlar det inte om att kommunicera en sanning, utan att presentera ett problem, erbjuda ett sammanhang och olika infallsvinklar.

Vilka de bästa lösningarna på klimatproblemet än månde vara, så skadar det knappast om en biprodukt av medvetandegörandet får till följd att ungdomar lär sig att lyfta blicken och betrakta världen bortom den egna omedelbara intressesfären.