Siri Hustvedts senaste bok, The Sorrows of an American (recensioner i DN, Svd, Sydsv.), är en lång övning i att tolka sig själv och sin omgivning. Följaktligen berättas historien av en psykoanalytiker. Erik Davidsen är skild, olyckligt ensam och oturligt förälskad i sin hyresgäst, jamicanska Miranda. I sin nyligen avlidna faders kvarlåtenskap finner han och systern, Inga, ett kort brev som kastar dem in i en detektivliknande undersökning för att upplösa hemligheten deras far lämnade efter sig.
Det är en vacker och insiktsfull roman. Den kommer nära sina karaktärers trasig liv och försöker gräva djupt i deras olyckor. Men samtidigt förmedlar den tolkande hållningen paradoxalt en distans hos läsaren. Trots intimiteten känner jag mycket lite för de inblandade. Sammanhanget känns helt enkelt lite för konstruerat och omständligt, överintellektuellt, kanske.
Erik och Inga återupplivar hellre den avlidna fadern genom de spår han lämnade, än att möta tomheten efter honom; och liksom de på något sätt distanserar sig från sorgen blir också jag distanserad från dem jag läser om. En intelligent och välskriven roman, både läs- och tänkvärd; men det är något om saknas: en innerlighet, en ogenomtänkt känsla.
onsdag 27 maj 2009
måndag 25 maj 2009
Tre små partier
EU-debatten mellan småpartierna i svt:s Agenda igår var både upplysande och intressant. För det första var det ett smart drag av kanalen att få exponeringen avklarad; till skillnad från debatten mellan Marita Ulvskog (S) och Gunnar Hökmark (M) fanns här ingen tydlig opposition att lyfta fram. De är olika, det är allt. Schyman (Fi) körde sitt race som vanligt, men tycks ha tappat den där balansen och glimten i ögat som gjorde hennes stil så effektiv tidigare. Nu fungerade hon snarast som en åklagare gentemot Sverigedemokraternas Sven Olof Sällström. Denne hade det inte så lätt; på frågan om vilken "svensk kultur" det egentligen var han ville försvara mot EU:s inflytande, beklagande han sig över att 11 minuter var för kort tid att förklara det på. Programledaren anmärkte närmast förvånat att han hade 5 sekunder, inte 11 minuter (vilket var hela debattens tidsram).
Det sätter också fingret på de populistiska partiernas problem: de fungerar inte inom den vanliga politiska ramen eftersom de saknar argument som fungerar här. De anspelar ju inte på någon pragmatisk rationalism eller balanserade reformer, utan anspelar istället på rädslor och oro hos väljarna; känslor som kan få utrymme i abstrakta plattityder som "ge oss Sverige tillbaka". Det är retorik som kanske fungerar i tal till de egna, men som fungerar dåligt i traditionella debattforum. De bygger för starkt på känsla och för lite på förnuft, därför måste väljarna dela värderingarna med partiet redan innan de hör deras "argument". En debatt med Sverigedemokraterna blir därför sällan om realpolitik, utan reduceras istället till att lyfta fram och försvara faktorer som borde vara självklara i ett demokratiskt sammanhang (människors lika värde, etc.) eller svårdefinierade begrepp (som "svensk kultur). Det påminner mig om person som under en diskussion om konflikten i Palestina hävde ur sig på fyllan: "bygg en mur kring hela skiten och bomba allihopa om de inte blir vänner". Från sådana uttalanden finns få vägar framåt.
Christian Engström från Piratpartiet framstod på sätt och vis som vinnare, eftersom han höll lägst profil och därför framstod som mest balanserad. Dessutom lyfte programledaren flera gånger fram att hans parti hade störst chans i valet (vilket lät ungefär som att "så ni är väl dem man ska ta lite på allvar").
Debatten mellan Ulvskog och Hökmark, slutligen, visade mest hur dåligt förankrade EU:s detaljfrågor är i Sverige. Debattörerna själva verkade närmast kämpa med att handskas med sina argument och hade ingen tid att faktiskt förklara vad de talade om. Den som inget visst tidigare, vet knappast mer nu. Möjligen bekräftades de märkliga i att ha Ulvskog som etta på S-listan. Hon utstrålar en arrogans och nedlåtenhet som - liksom Hökmark påpekade - rimmar illa med den kompromissbaserade politik som förs i Europaparlamentet. Det är svårt att komma ifrån att uttagningen ser ut som ännu en belöning till en politiker för lång och trogen tjänst...
Det sätter också fingret på de populistiska partiernas problem: de fungerar inte inom den vanliga politiska ramen eftersom de saknar argument som fungerar här. De anspelar ju inte på någon pragmatisk rationalism eller balanserade reformer, utan anspelar istället på rädslor och oro hos väljarna; känslor som kan få utrymme i abstrakta plattityder som "ge oss Sverige tillbaka". Det är retorik som kanske fungerar i tal till de egna, men som fungerar dåligt i traditionella debattforum. De bygger för starkt på känsla och för lite på förnuft, därför måste väljarna dela värderingarna med partiet redan innan de hör deras "argument". En debatt med Sverigedemokraterna blir därför sällan om realpolitik, utan reduceras istället till att lyfta fram och försvara faktorer som borde vara självklara i ett demokratiskt sammanhang (människors lika värde, etc.) eller svårdefinierade begrepp (som "svensk kultur). Det påminner mig om person som under en diskussion om konflikten i Palestina hävde ur sig på fyllan: "bygg en mur kring hela skiten och bomba allihopa om de inte blir vänner". Från sådana uttalanden finns få vägar framåt.
Christian Engström från Piratpartiet framstod på sätt och vis som vinnare, eftersom han höll lägst profil och därför framstod som mest balanserad. Dessutom lyfte programledaren flera gånger fram att hans parti hade störst chans i valet (vilket lät ungefär som att "så ni är väl dem man ska ta lite på allvar").
Debatten mellan Ulvskog och Hökmark, slutligen, visade mest hur dåligt förankrade EU:s detaljfrågor är i Sverige. Debattörerna själva verkade närmast kämpa med att handskas med sina argument och hade ingen tid att faktiskt förklara vad de talade om. Den som inget visst tidigare, vet knappast mer nu. Möjligen bekräftades de märkliga i att ha Ulvskog som etta på S-listan. Hon utstrålar en arrogans och nedlåtenhet som - liksom Hökmark påpekade - rimmar illa med den kompromissbaserade politik som förs i Europaparlamentet. Det är svårt att komma ifrån att uttagningen ser ut som ännu en belöning till en politiker för lång och trogen tjänst...
söndag 24 maj 2009
Denna värld, och andra
Det finns förstås ett intresse hos den dominerande ideologins företrädare att framställa den rådande ordningen som det mest upplysta och självklara valet; som en slutpunkt i det rationella förnuftets utveckling. Fördelarna framför alternativa former av ekonomisk ordning och styrelseskick används för att belysa hur den nuvarande ordningen är den ojämförligt bästa. På denna grund avfärdas eventuella utmaningar av denna ordning som luftiga drömmerier, naiva eller i värsta fall rent av farliga tankar.
Men att historien skulle vara en rät linje av rationell utveckling borde vara en kasserad hållning. Det är också snarast i den ideologiska retoriken den återkommer. För att antyda den egna positionens överlägsenhet framför alternativet. I tidskriften Neo (nr 2/09) avslutar Per Gudmundson med en krönika (dessvärre ej på webben) av just detta slag: förlöjligandet av en kritisk hållning, med hänvisning till historiens misslyckande.
Han utgår från en brittisk tv-serie, Ett annat sätt att leva, där sex kvinnor placeras i olika avlägsna och isolerade kulturer. Programmet appelerar till en kulturrelativistisk hållning, som inte lägger några värderingar i kulturella skillnader med hänsyn till bristen på en universell etik. Kvinnorna är alla trötta på det västerländska levernet, men får uppleva att också alternativen har sina nackdelar av bristande jämställdhet och andra orättvisor.
Gudmundsen ser programmet som god underhållning för alla "som tröttnat på dem som gnäller över livspussel, konsumtionssamhälle och vafrihetsstress". En känga i baken på dem - han nämner t ex Nina Björk - som dristar sig till att ifrågasätta rättvisan i kapitalismens fördelningsmekanismer.
Det är sant att man ska vara på sin vakt mot verklighetsfrånvänd idealism, likaså en romantisering av något föreställt urpsrungstillstånd. Men blir avfärdandet av alternativa sätt att leva en logisk följd av en förnuftig hållning? Knappast. Lika lite som att finanskrisen uppdagade svindlerier motiverar ett förkastande av hela det rådande ekonomiska systemet.
Vad Gudmundsen tycks vilja säga är att det är bara att bita ihop och acceptera. Enligt hans logik verkar det inte vara möjligt att föreställa sig några alternativ till ett system i vilket du hamnat i underläge, eftersom alternativet med nödvändighet måste vara sämre.
Även om han inte gör någon poäng av det, kunde man säga att det inte tjänar någonting till att fly verkligheten. Det existerar inga enkla lösningar. Däremot existerar det en möjlighet alternativa lösningar, och det finns ingen logik som rättfärdigar att en enskilde ska acceptera ett olyckligt liv av svävande, ideologiska skäl. Bättre att illa fäkta än att fly, alltså. Bättre med reformer än revolutioner.
Men det är inte vad Gudmundsen säger. Han vill bara att folk ska sluta gnälla på den ordning som han anser vara bäst för alla.
Gärna en tillnyktring vad gäller överhettad idealism. Men inte ett avfärdande av alla andra sätt att leva. Hos Gudmundsen finner man ingen förståelse för sin förtvivlan, bara fördömelse och uppmaning till rättning i ledet. Olyckan som drabbat den enskilde är hans eller hennes problem. Det är inte långt ifrån exempelvis den amerikanska högerns klarspråk: det är ditt eget fel.
Det individuella ansvaret är förstås ofrånkomligt. Men det betyder inte att varje vantrivsel i kulturen kan reduceras till denna enda beståndsdel.
Men att historien skulle vara en rät linje av rationell utveckling borde vara en kasserad hållning. Det är också snarast i den ideologiska retoriken den återkommer. För att antyda den egna positionens överlägsenhet framför alternativet. I tidskriften Neo (nr 2/09) avslutar Per Gudmundson med en krönika (dessvärre ej på webben) av just detta slag: förlöjligandet av en kritisk hållning, med hänvisning till historiens misslyckande.
Han utgår från en brittisk tv-serie, Ett annat sätt att leva, där sex kvinnor placeras i olika avlägsna och isolerade kulturer. Programmet appelerar till en kulturrelativistisk hållning, som inte lägger några värderingar i kulturella skillnader med hänsyn till bristen på en universell etik. Kvinnorna är alla trötta på det västerländska levernet, men får uppleva att också alternativen har sina nackdelar av bristande jämställdhet och andra orättvisor.
Gudmundsen ser programmet som god underhållning för alla "som tröttnat på dem som gnäller över livspussel, konsumtionssamhälle och vafrihetsstress". En känga i baken på dem - han nämner t ex Nina Björk - som dristar sig till att ifrågasätta rättvisan i kapitalismens fördelningsmekanismer.
Det är sant att man ska vara på sin vakt mot verklighetsfrånvänd idealism, likaså en romantisering av något föreställt urpsrungstillstånd. Men blir avfärdandet av alternativa sätt att leva en logisk följd av en förnuftig hållning? Knappast. Lika lite som att finanskrisen uppdagade svindlerier motiverar ett förkastande av hela det rådande ekonomiska systemet.
Vad Gudmundsen tycks vilja säga är att det är bara att bita ihop och acceptera. Enligt hans logik verkar det inte vara möjligt att föreställa sig några alternativ till ett system i vilket du hamnat i underläge, eftersom alternativet med nödvändighet måste vara sämre.
Även om han inte gör någon poäng av det, kunde man säga att det inte tjänar någonting till att fly verkligheten. Det existerar inga enkla lösningar. Däremot existerar det en möjlighet alternativa lösningar, och det finns ingen logik som rättfärdigar att en enskilde ska acceptera ett olyckligt liv av svävande, ideologiska skäl. Bättre att illa fäkta än att fly, alltså. Bättre med reformer än revolutioner.
Men det är inte vad Gudmundsen säger. Han vill bara att folk ska sluta gnälla på den ordning som han anser vara bäst för alla.
Gärna en tillnyktring vad gäller överhettad idealism. Men inte ett avfärdande av alla andra sätt att leva. Hos Gudmundsen finner man ingen förståelse för sin förtvivlan, bara fördömelse och uppmaning till rättning i ledet. Olyckan som drabbat den enskilde är hans eller hennes problem. Det är inte långt ifrån exempelvis den amerikanska högerns klarspråk: det är ditt eget fel.
Det individuella ansvaret är förstås ofrånkomligt. Men det betyder inte att varje vantrivsel i kulturen kan reduceras till denna enda beståndsdel.
tisdag 19 maj 2009
En kris för tanken?
Per Svensson skrev häromdagen, i en mycket läsvärd artikel i Sydsvenskan (17/5 - vidare debatt 29/5 här), att vi trots allt bör gråta en skvätt för de rikas minskade förmögenheter. De speglar nämligen i en mening samhällets minskade resurser i stort. Emellertid verkar inte alla anse att krisen är lika problematisk. Via nedslag hos Miljöpartiet och socialantropologen Thomas Hylland Eriksen, målar Svensson upp en idétradition av pengaförakt (”pengar gör dig inte lycklig”, ”är roten till allt ont” osv.) som härstammar från Platon och kristendomen, men idag framför allt återfinns i den kulturella sfären. Det är en anledning till att våra minskade ekonomiska resurser diskuteras så sparsamt. Om krisen alls kommenteras är det gärna skadeglatt. För istället för en längtan efter den ordning som nyligen frambringade finanskrisen drömmer en del idealister om att andra värden ska framträda ur den krympande ekonomin. ”Sorry”, säger Svensson; Harvardekonemn Benjamin M Friedman har i princip bevisat att usla tider inte skapar goda människor.
Men är det verkligen vad det handlar om? Även om Per Svensson har en poäng i sin kritik mot finanskrisens svaga närvaro i kulturdebatten, så kan man ifrågasätta flera inslag i hans argumentation.
Miljöpartiet anklagas för att vara tillväxtfientliga på existentiella grunder eftersom det i deras partiprogram står att ”tillväxt i konventionella mening varken är möjlig eller eftersträvansvärd.” I konventionell mening, alltså. I själva verket handlar det om en vision som tydligare vill knyta samhällsekonomin till miljön: tillväxt och lönsamhet måste föregås av hänsyn till ”människor, miljö och naturresurser”. Kapitalismen är således villkorad. Men det betyder knappast att Miljöpartiet inte strävar efter att skapa fler jobb eller en fungerande samhällsekonomi. Inte heller att partiet är ointresserat av finanskrisen. Däremot betyder det att miljöpartisterna inte var fullt tillfreds med den ordning som föregick den.
För övrigt är Svenssons ekonomiska ledsagare i krisen, nobelpristagaren Robert M Solow, ironiskt nog en av de ekonomer som visat seriöst intresse för tanken om medborgarlön, Miljöpartiets så kritiserade förslag. Det visar om inte annat att två skilda tankar kan dela boning.
Det är vidare möjligt att professor Hylland Eriksen pratar ”persilja” då han ifrågasätter sambandet mellan ekonomiskt välstånd och det goda livet. Människor som inte får sina grundläggande behov tillgodosedda har dåliga möjligheter att vara lyckliga. Men eftersom hans exempel är ett samhälle med relativt sett lägre välstånd menar han knappast att människor skulle bli lyckligare av plötslig fattigdom. Snarare torde han hänvisa till diskursen kring vad ”lycka” innebär, och tanken om att välstånd endast tycks skänka lycka upp till en viss gräns. Därefter kommer tydligare andra faktorer kommer med i spelet.
Det är också värt att påpeka att Eriksen först och främst ifrågasätter ett givet samband. Han menar med andra ord att ”A” inte med nödvändighet följer ur ”B”. Inom ramen för den dominerande ekonomiska uppfattningen förefaller Eriksen möjligen väl naiv. Men samtidigt öppnar han för alternativa sätt att betrakta de prioriteringar vi gör och påpekar att det finns andra sätt att leva.
Den främsta skurken i sammanhanget är emellertid kulturbranschen. Här sägs ointresset för pengar vara en närmast andlig dygd. Det är möjligt. Men det är knappast förvånande att ekonomi inte är exempelvis en författares främsta intellektuella intresse. Det är knappast ett yrke man eftersträvar för ekonomisk vinnings skull. Däremot har väl debatten kring kulturutredningen visat att kulturens företrädare inte alltid är så okunniga om penningens värde, trots allt.
Att finanskrisen sedan betraktas ur olika ideologiska vinklar – om än detta tar sig uttryck i kritik mot nyliberalism och ”marknadsdiktatur” – är väl snarast logiskt. Det är här jag emellertid håller med Svensson om att det skrivits för lite. Kulturbranschens uppgift är ju just att pröva de teoretiska, etiska och intellektuella faktorer som utgör grunden för den världsordning som ledde till finanskrisen. De mer specifikt finansiella och nationalekonomiska omständigheterna, å andra sidan, lämnas kanske helst till experter på området, som exempelvis just Solow och Friedman, vilka båda skriver initierat om ämnet i New York Review of Books.
Per Svensson föregår med gott exempel genom att skriva den artikel han gör. Han har rätt i att det borde skrivas mer om finanskrisen och hans diagnos av orsakerna saknar inte relevans. Däremot borde han vara försiktig med att, om än med viss ironi, krympa utrymmet för diskussionen. Kritik av vårt samhälles syn på pengar leder knappast raka vägen till en romantiserad längtan efter fattigdom, eller någon tro på fattigdomens välgörande inverkan på våra värderingar. Också i tider av finanskris måste det vara möjligt att ifrågasätta huruvida vi verkligen lever i den bästa av världar.
Men är det verkligen vad det handlar om? Även om Per Svensson har en poäng i sin kritik mot finanskrisens svaga närvaro i kulturdebatten, så kan man ifrågasätta flera inslag i hans argumentation.
Miljöpartiet anklagas för att vara tillväxtfientliga på existentiella grunder eftersom det i deras partiprogram står att ”tillväxt i konventionella mening varken är möjlig eller eftersträvansvärd.” I konventionell mening, alltså. I själva verket handlar det om en vision som tydligare vill knyta samhällsekonomin till miljön: tillväxt och lönsamhet måste föregås av hänsyn till ”människor, miljö och naturresurser”. Kapitalismen är således villkorad. Men det betyder knappast att Miljöpartiet inte strävar efter att skapa fler jobb eller en fungerande samhällsekonomi. Inte heller att partiet är ointresserat av finanskrisen. Däremot betyder det att miljöpartisterna inte var fullt tillfreds med den ordning som föregick den.
För övrigt är Svenssons ekonomiska ledsagare i krisen, nobelpristagaren Robert M Solow, ironiskt nog en av de ekonomer som visat seriöst intresse för tanken om medborgarlön, Miljöpartiets så kritiserade förslag. Det visar om inte annat att två skilda tankar kan dela boning.
Det är vidare möjligt att professor Hylland Eriksen pratar ”persilja” då han ifrågasätter sambandet mellan ekonomiskt välstånd och det goda livet. Människor som inte får sina grundläggande behov tillgodosedda har dåliga möjligheter att vara lyckliga. Men eftersom hans exempel är ett samhälle med relativt sett lägre välstånd menar han knappast att människor skulle bli lyckligare av plötslig fattigdom. Snarare torde han hänvisa till diskursen kring vad ”lycka” innebär, och tanken om att välstånd endast tycks skänka lycka upp till en viss gräns. Därefter kommer tydligare andra faktorer kommer med i spelet.
Det är också värt att påpeka att Eriksen först och främst ifrågasätter ett givet samband. Han menar med andra ord att ”A” inte med nödvändighet följer ur ”B”. Inom ramen för den dominerande ekonomiska uppfattningen förefaller Eriksen möjligen väl naiv. Men samtidigt öppnar han för alternativa sätt att betrakta de prioriteringar vi gör och påpekar att det finns andra sätt att leva.
Den främsta skurken i sammanhanget är emellertid kulturbranschen. Här sägs ointresset för pengar vara en närmast andlig dygd. Det är möjligt. Men det är knappast förvånande att ekonomi inte är exempelvis en författares främsta intellektuella intresse. Det är knappast ett yrke man eftersträvar för ekonomisk vinnings skull. Däremot har väl debatten kring kulturutredningen visat att kulturens företrädare inte alltid är så okunniga om penningens värde, trots allt.
Att finanskrisen sedan betraktas ur olika ideologiska vinklar – om än detta tar sig uttryck i kritik mot nyliberalism och ”marknadsdiktatur” – är väl snarast logiskt. Det är här jag emellertid håller med Svensson om att det skrivits för lite. Kulturbranschens uppgift är ju just att pröva de teoretiska, etiska och intellektuella faktorer som utgör grunden för den världsordning som ledde till finanskrisen. De mer specifikt finansiella och nationalekonomiska omständigheterna, å andra sidan, lämnas kanske helst till experter på området, som exempelvis just Solow och Friedman, vilka båda skriver initierat om ämnet i New York Review of Books.
Per Svensson föregår med gott exempel genom att skriva den artikel han gör. Han har rätt i att det borde skrivas mer om finanskrisen och hans diagnos av orsakerna saknar inte relevans. Däremot borde han vara försiktig med att, om än med viss ironi, krympa utrymmet för diskussionen. Kritik av vårt samhälles syn på pengar leder knappast raka vägen till en romantiserad längtan efter fattigdom, eller någon tro på fattigdomens välgörande inverkan på våra värderingar. Också i tider av finanskris måste det vara möjligt att ifrågasätta huruvida vi verkligen lever i den bästa av världar.
torsdag 14 maj 2009
Den anpassningsbara människan
Jonas Thente skriver en krönika i dagens DN som lite lättsamt tar upp frågan om prestationshöjande droger; preparat som ökar din koncentration och arbetsförmåga. Längre fram kanske de rent av gör oss smartare. Det moraliska predikament Thente kåserar kring är således frågan, om alla andra... "Skulle inte du?".
Det är egentligen en sorglig diskussion eftersom den framför allt speglar människans längtan efter att leva upp till sin omgivnings krav. Behovet av bekräftelse, men också av anpassning. Nyligen skrev jag nedan, i fråga om klimatproblemen, att människan framför allt är en varelse skapad just för anpassning. I fråga om miljön väljer vi att acceptera och foga oss istället för att faktiskt göra något åt själva problemet; det vill säga att vi koncentrerar oss på att fixa syndromen, men lämnar själva sjukdomen därhän.
Är det inte samma sak det handlar om när det kommer till prestationshöjande droger? Istället för att reformera ett uppenbarligen skruvat system ser vi till att försöka överleva dess konsekvenser. Det blir ett slag självuppfyllande självförstörelse på samma gång. Nivån som krävs för att uppfylla kraven höjs ständigt, och vi (tror att vi) mår bra så länge vi kan hålla jämna steg. Ända till den dag vi inte längre mår så bra. Men då är det kanske - liksom med klimatet - alldeles för sent.
Den dag vi låter våra arbetsprestationer bestämmas av artificiella kraftkällor har vi förlorat en stor del i vad det innebär att vara människa. Eller är det kanske just det som innebär att vara människa? Att ändå svara ja på frågan "Skulle inte du?" Det är i vår längtan efter styrka vi är som allra svagast.
Det är egentligen en sorglig diskussion eftersom den framför allt speglar människans längtan efter att leva upp till sin omgivnings krav. Behovet av bekräftelse, men också av anpassning. Nyligen skrev jag nedan, i fråga om klimatproblemen, att människan framför allt är en varelse skapad just för anpassning. I fråga om miljön väljer vi att acceptera och foga oss istället för att faktiskt göra något åt själva problemet; det vill säga att vi koncentrerar oss på att fixa syndromen, men lämnar själva sjukdomen därhän.
Är det inte samma sak det handlar om när det kommer till prestationshöjande droger? Istället för att reformera ett uppenbarligen skruvat system ser vi till att försöka överleva dess konsekvenser. Det blir ett slag självuppfyllande självförstörelse på samma gång. Nivån som krävs för att uppfylla kraven höjs ständigt, och vi (tror att vi) mår bra så länge vi kan hålla jämna steg. Ända till den dag vi inte längre mår så bra. Men då är det kanske - liksom med klimatet - alldeles för sent.
Den dag vi låter våra arbetsprestationer bestämmas av artificiella kraftkällor har vi förlorat en stor del i vad det innebär att vara människa. Eller är det kanske just det som innebär att vara människa? Att ändå svara ja på frågan "Skulle inte du?" Det är i vår längtan efter styrka vi är som allra svagast.
Lästips i NYRB
Artikel/recension av bl.a. historikern Benny Morris nya bok, 1948: A History of the First Arab-Israeli War, i New York Review of Books; om svårigheterna både att förstå och att försöka förklara konflikten i Palestina. Inte minst om hur man ofrånkomligen läser historien ur det ljus samtiden erbjuder.
Kärnverksamhet - slutmål eller utgångspunkt?
Vad innebär betyder egentligen "kärnverksamhet"? I dessa tider av besparingar nämns ofta detta begrepp i relation till vad som bör prioriteras. Underförstått är att det handlar om välfärdens heliga treenighet: skola, vård och omsorg. Det är dessa som ska värnas. Om det tycks alla vara överens.
Men lyssnar man lite till debatten så tycker jag mig höra en distinkt skillnad i tonfallet mellan högern och vänstern. Från de förra ljuder en närmast lättad klang, då de äntligen får göra utfall mot alla de "onödiga" projekt som stöds av kommuner och olika statliga myndigheter. Hos de senare går tonerna snarast i moll; de förlorar nu utrymme för sina möjligheter att ha ett finger med i allehanda verksamheter.
Poängen är att man ska vara försiktig med att tro att alla talar om samma sak bara för att de använder samma uttryck. För en traditionell höger är kärnverksamhet det enda som staten ska syssla med; för vänstern betyder begreppet däremot det som är viktigast för stat och kommun att prioritera, men långtifrån det enda.
På Dagens Arenas ledarsida diskuteras idag de ökade kostnaderna för socialbidrag. De sägs vara en följd av höjda avgifter för medlemskap i a-kassorna. Folk har inte längre råd att vara med. Är det sant? Är analysen så enkel? Nja. Är det inte så att skattesänkningarna som genomförts i princip går jämnt ut med höjningen i a-kassan? Jo, men stora grupper - exempelvis de timavlönade - har en tillvaro av osäkerhet som tvingar dem att dra ner på kostnader eftersom deras inkomster är osäkra. Samtidigt förklarar det inte hela bortfallet.
Just höjningen av avgiften till a-kassan är dessutom svår att motivera som påtryckning för människor att komma i arbete, eftersom denna avgift betalas också då man arbetar. Istället måste det ses i samma ljus som attityden till kärnverksamhet: högerns agenda är en glidning från kollektiv till individ. Här återfinns också försämrade villkor för fackligt medlemskap. Var och en ska solidariskt bidra mer ur egen ficka; därför sänks också skatterna, för att skapa utrymme för detta. Men eftersom det då istället handlar om ett frivilligt bidrag är det alltför enkelt att prioritera andra utgifter. Och kostnaderna hamnar i slutändan ändå på myndigheternas bord i form av socialbidrag.
Misslyckandet är i detta ljus ideologiskt: individerna har inte förstått sitt eget bästa, trots allt. Och det är just här svårigheterna uppstår. Vart ska man dra gränsen för hur mycket ansvar myndigheterna ska ha för medborgarna? I fallet med a-kassan är det uppenbart att regeringen gjort fel prioriteringar. Inte minst från sitt eget perspektiv: deras politik blev alltför tydlig eftersom de inte kunde binda den till ett mångtydigt och positivt begrepp som "kärnverksamhet".
I den meningen är den grundläggande frågan om höger eller vänster i själva verket väldigt tydlig: är kärnverksamheten något vi ska sträva mot eller utgå ifrån?
Men lyssnar man lite till debatten så tycker jag mig höra en distinkt skillnad i tonfallet mellan högern och vänstern. Från de förra ljuder en närmast lättad klang, då de äntligen får göra utfall mot alla de "onödiga" projekt som stöds av kommuner och olika statliga myndigheter. Hos de senare går tonerna snarast i moll; de förlorar nu utrymme för sina möjligheter att ha ett finger med i allehanda verksamheter.
Poängen är att man ska vara försiktig med att tro att alla talar om samma sak bara för att de använder samma uttryck. För en traditionell höger är kärnverksamhet det enda som staten ska syssla med; för vänstern betyder begreppet däremot det som är viktigast för stat och kommun att prioritera, men långtifrån det enda.
På Dagens Arenas ledarsida diskuteras idag de ökade kostnaderna för socialbidrag. De sägs vara en följd av höjda avgifter för medlemskap i a-kassorna. Folk har inte längre råd att vara med. Är det sant? Är analysen så enkel? Nja. Är det inte så att skattesänkningarna som genomförts i princip går jämnt ut med höjningen i a-kassan? Jo, men stora grupper - exempelvis de timavlönade - har en tillvaro av osäkerhet som tvingar dem att dra ner på kostnader eftersom deras inkomster är osäkra. Samtidigt förklarar det inte hela bortfallet.
Just höjningen av avgiften till a-kassan är dessutom svår att motivera som påtryckning för människor att komma i arbete, eftersom denna avgift betalas också då man arbetar. Istället måste det ses i samma ljus som attityden till kärnverksamhet: högerns agenda är en glidning från kollektiv till individ. Här återfinns också försämrade villkor för fackligt medlemskap. Var och en ska solidariskt bidra mer ur egen ficka; därför sänks också skatterna, för att skapa utrymme för detta. Men eftersom det då istället handlar om ett frivilligt bidrag är det alltför enkelt att prioritera andra utgifter. Och kostnaderna hamnar i slutändan ändå på myndigheternas bord i form av socialbidrag.
Misslyckandet är i detta ljus ideologiskt: individerna har inte förstått sitt eget bästa, trots allt. Och det är just här svårigheterna uppstår. Vart ska man dra gränsen för hur mycket ansvar myndigheterna ska ha för medborgarna? I fallet med a-kassan är det uppenbart att regeringen gjort fel prioriteringar. Inte minst från sitt eget perspektiv: deras politik blev alltför tydlig eftersom de inte kunde binda den till ett mångtydigt och positivt begrepp som "kärnverksamhet".
I den meningen är den grundläggande frågan om höger eller vänster i själva verket väldigt tydlig: är kärnverksamheten något vi ska sträva mot eller utgå ifrån?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
