Ett viktigt samtal

Nina Björk, i en krönika i DN, gör sig skyldig till en grov förenkling när hon hänvisar bristen på kvinnliga nobelpristagare i litteratur till begreppet kvalitet. Möjligen är det bara en avbön till dem som blir besvikna på att hon nu "sluter fred" med behovet av att tala om kvalitet. Det är välkommet att hon påpekar att det är bättre att bråka än att vara tyst, eftersom tystnad - eller jämtjockt brus - gärna blir konsekvensen av frånvaron av en kompass. Kvalitet är som sådant ett uttryck för våra försök att uttrycka en värdering som sträcker sig bortom oss själva - en tro på grundläggande värden som har betydelse. Det betyder inte att bara män ska få nobelpris, inte heller att det finns någon universell sanning (betänk att även den logiska bristen i sanningen att det inte finns några sanningar). Men det betyder att vi gör vårt bästa för att formulera en sådan. Det är ett samtal där åsikter måste motiveras med bättre argument än att man "tycker så".

När ett sådant samtal inte existerar - när vi är instängda i våra egna små åsiktsvärldar - ökar risken för att just den enda väg som Björk är rädd för. Och helt plötsligt har vi den där enda sanningen som inte får ifrågasättas ändå. I ett samhälle där vi måste mäta allting kommer just att handla om det också: det kvantitativa, som Björk med rätta ifrågasätter. Ett samhälle där vi tror att vi kan mäta lycka.

Den anpassningsbara människan

Jonas Thente skriver en krönika i dagens DN som lite lättsamt tar upp frågan om prestationshöjande droger; preparat som ökar din koncentration och arbetsförmåga. Längre fram kanske de rent av gör oss smartare. Det moraliska predikament Thente kåserar kring är således frågan, om alla andra... "Skulle inte du?".

Det är egentligen en sorglig diskussion eftersom den framför allt speglar människans längtan efter att leva upp till sin omgivnings krav. Behovet av bekräftelse, men också av anpassning. Nyligen skrev jag nedan, i fråga om klimatproblemen, att människan framför allt är en varelse skapad just för anpassning. I fråga om miljön väljer vi att acceptera och foga oss istället för att faktiskt göra något åt själva problemet; det vill säga att vi koncentrerar oss på att fixa syndromen, men lämnar själva sjukdomen därhän.

Är det inte samma sak det handlar om när det kommer till prestationshöjande droger? Istället för att reformera ett uppenbarligen skruvat system ser vi till att försöka överleva dess konsekvenser. Det blir ett slag självuppfyllande självförstörelse på samma gång. Nivån som krävs för att uppfylla kraven höjs ständigt, och vi (tror att vi) mår bra så länge vi kan hålla jämna steg. Ända till den dag vi inte längre mår så bra. Men då är det kanske - liksom med klimatet - alldeles för sent.

Den dag vi låter våra arbetsprestationer bestämmas av artificiella kraftkällor har vi förlorat en stor del i vad det innebär att vara människa. Eller är det kanske just det som innebär att vara människa? Att ändå svara ja på frågan "Skulle inte du?" Det är i vår längtan efter styrka vi är som allra svagast.