Sveuropa

Valet är över och det kan genast konstateras att resultatet inte avvek nämnvärt från opinionsundersökningarna strax innan, vilka också varslade om PP:s framgång. Som nämnts har de partier som talat mest om EU - MP och FP - belönats och att elefanterna S och M straffats. Likaså är det ett steg mot normalisering av valet att EU-motståndare inte lockar väljare på samma sätt som vid förra valet: Vänstern föll, Junilistan åkte ut, SD kom (tack och lov) inte in, Marita Ulvskog (S) blev ingen röstmagnet, och Moderaternas nationalistiska retorik föll platt. Att det inte längre verkar vara en fråga om "Ja" eller "Nej" till EU är välkommet; den frågan hör hemma i riksdagen, inte EU-parlamentet. MP lyckades med sin omvandling från ett EU-kritiskt parti till ett europeiskt parti med en kritisk hållning, vilket är en större skillnad än det låter.

Även om valdeltagandet även denna gång var pinsamt lågt finns det saker att att lära från valresultatet. Ser man till FP och MP blir lärdomen för i synnerhet S och M: Ta EU på allvar. Det är i själva verket helt ofattbart att det inte pågår en mer genomskinlig diskussion med tanke på den ökade makt hos parlamentet som Lissabonfördraget innebär. Det sägs att beslut och lagstiftning från EU påverkar runt 60 % av de politiska beslut som fattas på lokal och regional nivå; ser inte partierna möjligheterna i detta?

Men i grunden handlar det givetvis fortfarande om okunskap. Det är anmärkningsvärt att det tycks så svårt för alla inblandade att lyfta fram EU:s betydelse. Det finns förstås saker att göra. Partierna borde exempelvis lyfta fram sina parlamentarikers prestationer tydligare. Vidare borde media ha en avsevärt bättre bevakning av läget i Europa - varför kan man inte tänka sig en mer ingående och kontinuerlig bevakning som lyfter fram maktkamperna och svängningarna i parlamentets förhandlingar, som granskar kompromisserna och resultaten och förklarar konsekvenserna? Är det för dyrt? Är EU för slutet? Kan journalisterna själva för litet om saken?

Säkert lite av varje. För hur mycket man än läser i tidningar och ser på tv:debatter inför valet så hittar man ytterst lite om den verklighet som EU innebär. Hur fungerar partigrupperna? Vilka är gruppledarna och vad gör de? Under valvakan pratade Reinfeldt om framgången för alliansen; men i parlamentet sitter inte ens allianspartierna i samma grupp. Statministern, liksom oppositionsledaren Sahlin, är fastnaglad i inrikespolitiken, livrädd för att tassa in på ett mindre välbekant område.

Det är inte konstigt att det ibland kan sänkas ett kafkaliknande skimmer över EU, för ibland verkar ingen riktigt veta hur det fungerar. Och utan denna kunskap blir exempelvis debatterna närmast meningslösa eftersom väljarna inte känner till sammanhanget som diskuteras. Därför kan Alf Svensson ha en kampanjslogan som "Fred i Europa". Det säger förstås ingenting alls om KD:s politik, men det spelar på väljarnas förtroende för Svensson och deras osäkerhet inför det europeiska projektet.

Denna osäkerhet måste bemötas. EU kan bidra med ökad öppenhet, men det är - som Margot Wallström påpekade - ytterst partiernas ansvar att förklara hur det ligger till. Och mediernas, kan tilläggas. I förlängningen är givetvis även skolan avgörande för att förmedla grundläggande kunskaper till eleverna, men skolan måste ha material att arbeta med.

I grund och botten måste det till en förändrad attityd; EU kan inte vara en diskussionspunkt endast vart femte år. Det måste finnas kontinuitet och en känsla av närvaro som gör att den europeiska politiken känns angelägen, inte som en fotnot till det inrikespolitiska käbblet. Låt inte ljusen slockna bara för att valet nu är förbi.

Tre små partier

EU-debatten mellan småpartierna i svt:s Agenda igår var både upplysande och intressant. För det första var det ett smart drag av kanalen att få exponeringen avklarad; till skillnad från debatten mellan Marita Ulvskog (S) och Gunnar Hökmark (M) fanns här ingen tydlig opposition att lyfta fram. De är olika, det är allt. Schyman (Fi) körde sitt race som vanligt, men tycks ha tappat den där balansen och glimten i ögat som gjorde hennes stil så effektiv tidigare. Nu fungerade hon snarast som en åklagare gentemot Sverigedemokraternas Sven Olof Sällström. Denne hade det inte så lätt; på frågan om vilken "svensk kultur" det egentligen var han ville försvara mot EU:s inflytande, beklagande han sig över att 11 minuter var för kort tid att förklara det på. Programledaren anmärkte närmast förvånat att han hade 5 sekunder, inte 11 minuter (vilket var hela debattens tidsram).

Det sätter också fingret på de populistiska partiernas problem: de fungerar inte inom den vanliga politiska ramen eftersom de saknar argument som fungerar här. De anspelar ju inte på någon pragmatisk rationalism eller balanserade reformer, utan anspelar istället på rädslor och oro hos väljarna; känslor som kan få utrymme i abstrakta plattityder som "ge oss Sverige tillbaka". Det är retorik som kanske fungerar i tal till de egna, men som fungerar dåligt i traditionella debattforum. De bygger för starkt på känsla och för lite på förnuft, därför måste väljarna dela värderingarna med partiet redan innan de hör deras "argument". En debatt med Sverigedemokraterna blir därför sällan om realpolitik, utan reduceras istället till att lyfta fram och försvara faktorer som borde vara självklara i ett demokratiskt sammanhang (människors lika värde, etc.) eller svårdefinierade begrepp (som "svensk kultur). Det påminner mig om person som under en diskussion om konflikten i Palestina hävde ur sig på fyllan: "bygg en mur kring hela skiten och bomba allihopa om de inte blir vänner". Från sådana uttalanden finns få vägar framåt.

Christian Engström från Piratpartiet framstod på sätt och vis som vinnare, eftersom han höll lägst profil och därför framstod som mest balanserad. Dessutom lyfte programledaren flera gånger fram att hans parti hade störst chans i valet (vilket lät ungefär som att "så ni är väl dem man ska ta lite på allvar").

Debatten mellan Ulvskog och Hökmark, slutligen, visade mest hur dåligt förankrade EU:s detaljfrågor är i Sverige. Debattörerna själva verkade närmast kämpa med att handskas med sina argument och hade ingen tid att faktiskt förklara vad de talade om. Den som inget visst tidigare, vet knappast mer nu. Möjligen bekräftades de märkliga i att ha Ulvskog som etta på S-listan. Hon utstrålar en arrogans och nedlåtenhet som - liksom Hökmark påpekade - rimmar illa med den kompromissbaserade politik som förs i Europaparlamentet. Det är svårt att komma ifrån att uttagningen ser ut som ännu en belöning till en politiker för lång och trogen tjänst...